Vad jag vill säga om den bästa av drömmar,
vilket kom till mig mitt i natten
efter att talbärarna ligger och vilar! (1-3)
Det tycktes mig som om jag såg det största träd
som fördes upp till himlen, omslutet av ljus,
den ljusaste av strålar. Den fyren var helt
garnerad med guld. Ädelstenar
framträdande och stolta vid jordens hörn-
fem ytterligare lika väl blasonerade över spännvidden av dess axlar.
Varje Herrens ängel bevakade den där,
en lysande syn på ett kommande universum.
Säkerligen var det inte längre galgen för avskyvärda brott
på den platsen – men där höll de nära vakt,
heliga andar för hela mänskligheten över hela jorden,
och varje del av denna vida berömda skapelse. (4-12)
Som överträffade detta segerträd, och mig som var besprutad av synder-
genomträngd av fel. Jag såg detta härlighetens träd,
väldigt i sin klädsel, glänsande i läckerheter,
försett med guld. Ädelstenar hade
nobbelt begåvat suveränens träd.
Några gånger kunde jag ändå genom allt detta guld
uppmärksamma en eländig och urgammal kamp, där det först började
svettas blod på sin högra sida. Jag var helt störd av sorger-
jag var rädd för den vackra synen.
Då såg jag hur den strimmande fyren varvade sin nyans, sitt hängande –
i vissa stunder var den ångande av blodig våt, fläckad av strömmande blod,
i andra stunder var den glittrande av skatt. (13-23)
Men jag, som låg där en lång stund,
skådade sorgligt-kargt Frälsarens träd
tills jag hörde att det talade.
Då sade det bästa av träet med ord: (24-27)
”Det hände för länge sedan – jag minns det fortfarande –
jag blev nedhuggen i holtens ände
upprörd från mitt lager. Starka fiender grep mig där,
arbetade i mig ett fruktansvärt skådespel, beordrade mig att lyfta upp deras förbrytare.
Dessa krigare bar mig på sina axlar
tills de satte ner mig på ett berg.
Fiender nog fäste mig där.
Jag såg då mänsklighetens Herre
hasten med mycket mod, villig att stiga upp på mig. (28-34)
”Där vågade jag inte gå utöver Herrens ord
att böja mig eller brista sönder-då såg jag jordens hörn
tremor-jag kunde ha fällt alla dessa fiender,
nåväl stod jag fast. (35-38)
”Den unge krigaren klädde av sig då-det var Gud allsmäktig-
stark och målmedveten-han klättrade upp på den höga galgen,
storartad i mångas ögon. Sedan ville han förlösa mänskligheten.
Jag skälvde när krigaren omfamnade mig-
men jag vågade inte böja mig till marken, kollapsa
till jordiska trakter, utan jag var tvungen att stå stadigt där.
Den röda kinden var upphöjd. Jag lyfte den mäktige kungen,
himlens herre-jag vågade inte välta eller vackla. (39-45)
”De spetsade mig med mörka naglar, sår som lätt kunde ses på mig,
förrädiska slag som gapade öppna. Jag vågade inte skada någon av dem.
De skämde ut oss båda tillsammans. Jag var besplittrad av blod,
som rann ut från mannens sida, efter att ha kastat ut hans själ. (46-49)
”Många illvilliga gärningar har jag utstått på det där berget-
jag såg härskarornas Gud plågad av plågor.
Mörkret hade täckt över med moln
Härskarens lik, skuggor förtryckte
Den ljusaste glans, svart under brytare.
Alla skapelsen grät, sörjande kungens fall
Kristus var på korset. (50-56)
”Emellertid skyndade sig folk från långt håll
dit till den ädle mannen. Jag bevittnade det hela.
Jag var svårt plågad av sorger – ändå sjönk jag ner
till dessa mäns händer, ödmjuk med mycket mod.
De tog där upp den allsmäktige Gud och lyfte upp honom
från den tunga plågan. Dessa krigsmän lämnade mig
till att stå, droppande av blod – jag var helt och hållet sårad av pilar.
De lade ner den lemslitne där, som stod vid huvudet av hans lik,
hade där Himlens Herre i handen, och han vilade där ett tag,
utmattad efter dessa mäktiga tortyrer. (57-65a)
”Sedan gjorde de honom en jordhall,
krigarna inom synhåll för hans mördare. De huggde den av den ljusaste sten,
och satte i den segrarnas mästare. Då började de sjunga en sorglig sång,
mysigt i aftonen, efter att de velat våga sig ut,
trötta, från den berömda fursten. Han vilade där med en mager värja. (65b-69)
”Men, gråtande där, dröjde vi en god stund på den platsen,
efter att krigsmännens röster hade avgått.
Liket svalnade, andens sköna sal.
Då fällde någon oss båda, helt och hållet till jorden.
Det var en skräckinjagande händelse! Någon begravde oss i en djup grop.
Några allierade, Herrens thanes, hittade mig där
och svepte in mig i guld och silver. (70-77)
”Nu kunde du höra, min käre man,
att jag har överlevt de ondskefullas gärningar,
av smärtsamma sorger. Nu har tiden kommit
att män över hela jorden, brett och brett,
och hela denna berömda skapelse värdigt mig,
bönar till denna fyr. På mig har Guds barn
lidit en stund. Därför triumferar
jag nu som ett torn under himlen, i stånd att helbreda
någon av dem, de som står i skräck för mig.
För länge sedan gjordes jag till den hårdaste av plågor,
den mest avskyvärda för människorna, tills jag gjorde rymlig
den rättfärdiga livsvägen för dem,
för dem som bär på tal. Lyssna-
Härlighetens Herre hedrade mig då
över alla skogsträd, Väktaren av Himlens rike!
På samma sätt upphöjde den allsmäktige Guden sin egen mor,
Maria själv, inför hela mänskligheten,
över alla kvinnors släktingar. (78-94)
”Nu bjuder jag dig, min käre man,
att tala om denna vision till alla människor
utreda den ordagrant, att det är härlighetens träd,
som den Allsmäktige Guden lidit på
för mänsklighetens mångsidiga synder,
och Adams gamla gärningars skull.
Döden smakade han där, men Herren uppstod
med sin mäktiga kraft, som en hjälp för människorna.
Då steg han upp till himlen. Därifrån kommer han att komma igen,
till denna Midgård, för att söka mänskligheten
på domedagen, Herren själv,
den allsmäktige Gud, och hans änglar med honom,
vilket vill döma dem då – han som innehar rätten att döma
var och en av dem – efter deras förtjänster
som de tidigare har förtjänat här i detta liv. (95-109)
”Ingen kan heller förbli orädd där
för det ord som Våldshärskaren kommer att tala.
Han kommer inför skaran att fråga var den mannen kan vara,
som önskade smaka i Herrens namn
på dödens bitterhet, så som han tidigare gjorde på korset.
Men de kommer att frukta honom då, och få kommer att tänka
på vad de ska börja säga till Kristus.
Det kommer inte att finnas någon anledning att vara rädd där i det ögonblicket
för dem som redan bär de bästa tecknen i sitt bröst,
men varje själ bör söka sig genom Rood
det heliga riket från jordens vägar-
de som har för avsikt att bo med sin suverän.” (110-21)
Jag bad till det trädet med ett saligt hjärta,
stort mod, där jag var ensam,
med en mager skara. Mitt hjärtas närhet var
längtan efter den vidare vägen, lidande många
moment av längtan. Nu är mitt hopp för livet
att jag får lov att söka det segerrika trädet,
oftast ensamma än alla andra män,
att vara värd det väl. Önskan att göra det
är stark i mitt hjärta, och min väktare
är rättfärdig i Rood. Jag är inte rik
med många vänner på denna jord,
men de lämnade härifrån från världens glädjeämnen,
sökandes efter härlighetens konung – nu lever de
i himlen med den Höge Fadern, boende i prakt,
och jag hoppas för mig själv på varje dag
på det ögonblick då Herrens rodd,
som jag skymtade här på jorden,
ska föra mig från detta lånade liv
och föra mig dit där det finns stor lycka,
glädje i himlen, där det finns Herrens folk,
som sitter vid festen, där det finns evig lycka
och sätta mig där jag kommer att tillåtas efteråt
att bo i ära och njuta av glädje bland de heliga.
Må Herren vara min vän, som tidigare
har lidit här på jorden, på galgträdet för människans synder. (122-46)
Han återlöste oss och gav oss liv,
ett himmelskt hem. Hoppet förnyades
med knoppar och med salighet för dem som lidit bränningen.
Sonen var segerrik på sin resa,
mäktig och duglig, när han kom med sina skaror,
själarnas armé, in i Guds rike,
den allsmäktige härskaren,
som en salighet för änglarna
och alla de heliga,
de som bodde i härlighet
förut i himlen,
när deras suverän återvände,
den allsmäktige Guden, till där hans hemland var. (147-56)