Under 2015 väckte forskare sensation när de avslöjade mer än 1 500 människofossil som representerade ett 15-tal individer, män och kvinnor, unga och gamla, och som upptäcktes i Sydafrika. Det var en nästan ofattbar bonanza, en av de rikaste samlingarna av människofossil som någonsin hittats, som återfanns i en kammare djupt inne i ett underjordiskt grottsystem nära Johannesburg som kallas Rising Star. Utifrån detta kunde teamet dra slutsatsen att benen tillhörde en ny art, Homo naledi, som hade en märklig blandning av primitiva egenskaper, som en liten hjärna, och moderna drag, inklusive långa ben. De fastställde att den var en duktig klättrare, en långdistansvandrare och troligen en verktygsmakare. Och de föreslog att denna märkliga kusin till oss kan ha gjort sig stor möda för att göra sig av med sina döda i de kolmörka, svåråtkomliga fördjupningarna av Rising Star.
Men trots allt som teamet kunde utläsa av benen är upptäckten kanske mest känd för något som forskarna inte kunde fastställa: dess ålder. Varelsens primitiva egenskaper tydde på att den var gammal, kanske härstammade den från en tid nära den då vårt släkte, Homo, uppstod för mer än två miljoner år sedan. Men dess moderna drag, tillsammans med benens skick, som bara verkade vara knappt fossiliserade, antydde att H. naledi levde mer nyligen. Beroende på åldern skulle benen ha olika betydelse för förståelsen av hur Homo utvecklats.
Nu har den efterlängtade pusselbiten äntligen fallit på plats. I en artikel som publiceras idag i eLife rapporterar teamet att de har daterat resterna av H. naledi. Och deras ålder, visar det sig, är avgjort ung. Forskarna meddelade också att de upptäckt ännu fler fossiler av H. naledi i en andra kammare i Rising Star. Fynden väcker spännande frågor om Homo naledias ursprung och utveckling.
Forskare under ledning av Paul H.G.M. Dirks från James Cook University i Australien fastställde åldern på de ursprungliga kvarlevorna med hjälp av en kombination av olika tekniker. Viktigt är att de kunde datera H. naledi-fossilerna själva, i motsats till bara tillhörande material, genom att utsätta tre tänder för elektronspinnresonansdatering (ESR-datering), som tittar på de elektroner som är instängda i tandemaljen, och urantoriumdatering, som mäter det radioaktiva sönderfallet av uran. Dessa resultat, tillsammans med dateringar som erhållits för den omgivande berggrunden och sedimenten, visar att benen från Dinaledi-kammaren, som gav upphov till den ursprungliga fossilhålan, är mellan 236 000 och 335 000 år gamla. Teamet lät flera laboratorier oberoende av varandra datera samma prover utan att känna till varandras resultat för att säkerställa noggrannheten.
I en andra artikel, som också publiceras i eLife, beskriver John Hawks från University of Wisconsin-Madison, Marina Elliott från University of Witwatersrand i Johannesburg och deras kollegor 131 nya H. naledi-exemplar som representerar minst tre individer från en annan del av grottsystemet, Lesedi-kammaren, som ligger cirka 100 meter från Dinaledi-kammaren. De flesta av benen tillhör en vuxen man, med smeknamnet Neo, som betyder ”gåva” på det lokala Sesotho-språket. Neo är ett av de mest kompletta fossila mänskliga skelett som finns bevarade, med större delen av en skalle och ben från de flesta andra delar av kroppen, och är ett av de mest kompletta fossila mänskliga skelett som finns. Och han uppvisar samma utmärkande drag som de mycket mer fragmentariska Dinaledi-resterna, även om hans skalle rymde en hjärna med en volym på cirka 610 kubikcentimeter – 9 procent större än uppskattningarna av hjärnans storlek för de tidigare upptäckta Dinaledi-fossilerna, men fortfarande mycket mindre än den genomsnittliga hjärnan hos den moderna människan på cirka 1 400 kubikcentimeter. Forskarna har ännu inte daterat de nya fossilerna. De noterar dock att de starka likheterna mellan Dinaledi och Lesedi-exemplaren tyder på att de representerar individer från samma population.
Med dessa nya fynd i ryggen höjer Hawks, projektledaren Lee Berger från University of the Witwatersrand och deras medarbetare sina satsningar på kontroversiella påståenden som de gjort på grundval av den första uppsättningen H. naledi-fossiler. Trots den unga åldern på benen från Dinaledi-kammaren vidhåller forskarna att H. naledis primitiva kännetecken kopplar den till mycket tidigare medlemmar av människofamiljen. H. naledi kan ha uppstått ungefär samtidigt som H. erectus och andra tidiga Homoarter, säger de, eller till och med ha gett upphov till H. erectus eller H. sapiens. I dessa scenarier skulle Rising Star-fossilerna helt enkelt representera ett nyare kapitel i H. naledis långa historia.
Om forskarna har rätt kan södra Afrika ha spelat en mer framträdande roll i utvecklingen av den släktlinje som leder till oss än vad de flesta experter har föreställt sig. Den vedertagna paleoantropologiska visdomen säger att Östafrika var navet i människans utveckling och att södra Afrika stod vid sidan om. Men Berger har länge drivit tanken att södra Afrika kan ha spelat en mer central roll i skapandet av Homo. I detta senaste försök att föra fram den uppfattningen samlar han och hans medförfattare bevis från andra djur för att argumentera för att det subequatoriala Afrika var centrum för den evolutionära handlingen.
Förutom att skaka om släktträdet och biogeografin för människans utveckling tar Berger och hans team sig an bestående idéer om beteendet och de kognitiva förmågorna hos de till synes primitiva människoarterna. De hävdar att upptäckten av fler ben i en annan svårtillgänglig del av grottsystemet stöder deras hypotes att H. naledi medvetet placerade sina döda på dessa platser. Man trodde att ett sådant dödligt beteende var exklusivt för H. sapiens med stor hjärna. Forskarna noterar också att de nya datumen för H. naledi tyder på att den levde vid en tidpunkt då människans förfäder tillverkade sofistikerade stenverktyg enligt traditionen från den mellersta stenåldern. Många av de platser där arkeologer har upptäckt dessa verktyg innehåller inga mänskliga fossiler. Experter har vanligtvis antagit att storhjärniga människor tillverkade redskapen. Men om H. naledi fanns vid den tiden, menar Berger och hans medförfattare, kan det inte uteslutas att den var en verktygsmakare. Hittills har teamet dock inte hittat några stenverktyg i samband med H. naledi.
Experter som inte är involverade i det nya arbetet säger att upptäckterna är spännande, men uttrycker vissa tvivel om lagets tolkningar, som t.ex. förslaget att södra Afrika var en brännpunkt för evolutionär diversifiering för många däggdjur, inklusive människor. ”Mångfalden av däggdjursarter är i dag högre i östra Afrika än i södra Afrika”, säger paleoekologen J. Tyler Faith vid University of Queensland i Australien. ”Och många av de bevis som de diskuterar – särskilt punkter som rör de afrikanska däggdjurens geografiska och genetiska historia – brukar tolkas som att Östafrika är en vagga för mångfald och evolutionär innovation, medan södra Afrika kan liknas vid ett museum som bevarar mångfalden genom tiderna – och inte tvärtom.” Faith köper inte heller argumentet att H. naledi kan ha gett upphov till H. sapiens. ”Om datumen är korrekta är H. naledi ett klassiskt exempel på en evolutionär återvändsgränd”, hävdar han och noterar likheterna med miniatyrmänniskan Homo floresiensis som levde på den indonesiska ön Flores fram till för cirka 50 000 år sedan. ”Det är inte heller uppenbart att de nya fossilerna från Lesedi-kammaren nödvändigtvis stöder argumentet för ett dödligt beteende hos H. naledi. När Bergers team formulerade det scenariot baserade de det delvis på det faktum att Dinaledi-kammaren endast innehåller ett fåtal små djurben. Om människorna i stället hade fallit ner i grottan, till exempel, skulle man förvänta sig att hitta ben av många fler sorters djur som mött ett liknande öde, inklusive större djur. Paleoantropologen Mark Collard vid Simon Fraser University i British Columbia observerar att Lesedi-kammaren innehåller fler fossil av andra djur, inklusive några av medelstorlek, vilket skulle kunna tyda på att H. naledi hamnade där på något annat sätt än genom avsiktligt bortskaffande.
Teamets förslag om att H. naledi skulle kunna ha tillverkat verktyg från den mellersta stenåldern som hittats i regionen har likaså väckt skepsis. Arkeologen Curtis Marean vid Arizona State University säger att hypotesen är rimlig, men inte stark. ”Om detta var en stenverktygstillverkare så verkar det nästan omöjligt för mig att inga stenverktyg tog sig in i grottorna med dem”, kommenterar han.
Collard, å sin sida, ger mer trovärdighet åt idén. ”Vi har haft en förenklad förståelse för hur den arkeologiska dokumentationen förhåller sig till fossiler”, påpekar han. ”Vi måste tänka på möjligheten att naledi var inblandad i produktionen av en eller flera av dessa kulturer”. Collard noterar att både neandertalare och tidiga H. sapiens tillverkade samma typer av så kallade medelpaläolitiska verktyg i Mellanöstern. Kanske har flera arter, inklusive småhjärniga H. naledi, också tillverkat verktyg från den mellersta stenåldern. I så fall måste forskarna ompröva den långvariga uppfattningen att hjärnans storlek styr beteendets komplexitet. Collard anser att det finns goda skäl att göra det: ”Paleoantropologins historia är full av djupt rotade antaganden som har omkullkastats av nya upptäckter.”