Miles Davis album från sämst till bäst

Miles Davis var en av 1900-talets viktigaste musiker. Hur viktig? Han är en av de två eller tre jazzmusiker som icke-jazzfantaster har hört talas om och kanske till och med har hört något av.

Davis omformade jazzen till sin egen bild flera gånger. De idéer som utforskades på hans kvintettalbum från 1965-68, till exempel, gör att många fortfarande betraktar dem som den akustiska jazzens höjdpunkt; hans och hans bandkamraters melodiska, harmoniska och rytmiska innovationer utforskas (för att inte säga imiteras) fortfarande av dagens musiker. Å andra sidan är stora delar av hans katalog lika kontroversiella idag som de var dagen då de släpptes. Många jazzfans och jazzkritiker insisterar på att inget av det han spelade in efter 1968 egentligen är jazz alls (ett uttalande som jag råkar hålla med om; jag ser det bara inte som något dåligt).

Davis fick sin start på 1940-talet, då han flyttade från sitt hemland East St. Louis, IL till New York för att studera vid Juilliard och genast begav sig till Harlem för att spela med Charlie Parker, Thelonious Monk och andra redan etablerade figurer på bebop-scenen. Han spelade för första gången in som ledare 1946, samtidigt som han var medlem i Parkers band, och medverkade på många inspelningar som fortfarande betraktas som milstolpar i jazzhistorien. Hans trumpetstil var helt annorlunda än hans föregångare Dizzy Gillespie – han undvek raketartade höga toner till förmån för ett mer melodiskt tillvägagångssätt som inte alltid stämde perfekt överens med vad Parker och hans bandkamrater gjorde, men som i slutändan skulle komma att bli ett av de mest inflytelserika ljuden inom jazzen.

Under 1950- och 1960-talen framträdde Davis som en av de mest berömda jazzspelarna i världen, inte bara för sin musik utan även för sin image. Han presenterades i tidningar för sin personliga stil och intervjuades av Playboy när det var extremt prestigefyllt. Och musiken han gjorde – oavsett om det var med sin första kvintett med John Coltrane, eller hans kvintett med Wayne Shorter och Herbie Hancock i mitten av 60-talet, eller med Gil Evans orkester – tänjde alltid på gränserna, utmanade alltid sina samtida musiker att hänga med.

Hans album Kind Of Blue från 1959 är ett genuint musikaliskt landmärke; det är konstnärligt oantastligt och är också en av de mest kommersiellt framgångsrika jazzskivorna genom tiderna. Den är så viktig i genrens historia att den oerhört begåvade men också lite skämtsamma gruppen Mostly Other People Do The Killing i år släppte Blue, en not-för-not (och ljud-för-ljud; de försökte återskapa spelarnas stilar och även vintage-soundet) återinspelning av den, till utbredd förvåning och upprördhet hos jazzfantasterna, av vilka de flesta uppenbarligen inte är bekanta med konceptkonst.

År 1969 förändrades dock allting. Influerade av jazzens minskande försäljning och offentliga profil, och hans unga andra fru, Betty Davis, började processen att vända sig bort från den akustiska musiken och mot ett helt nytt sound. Till en början, på album som In A Silent Way och Bitches Brew, kallades det för ”fusion” eller ”jazz-rock”, men när 70-talet började och han övergav jazzklubbarna för rockfestivaler och teatrar, blev det mer och mer aggressivt och funkigt. 1972 års On The Corner, bullrig och kaotisk, var en utmaning för i stort sett alla som någonsin gillat honom – naturligtvis var det också ett av hans mest lysande släpp. Och mellan 1973 och 1975 övergav han nästan inspelningsstudion till förmån för scenen, med ett band som blandade funk, metal, jazz, afrikansk musik och ljud som aldrig tidigare hörts av någon, och som attackerade publiken på högsta volym genom förstärkare målade i rött, svart och grönt.

Mellan 1976 och 1980 försvann Davis helt och hållet, och grävde ner sig i en jättelik hög med droger och groupies i sin lägenhet på Manhattan. När han dök upp igen var hans musik avskalad pop-funk. På 1985 års You’re Under Arrest coverade han låtar som Michael Jacksons ”Human Nature” och Cyndi Laupers ”Time After Time” … och fick det att fungera, genom att ge dem all den känslomässiga tyngd som de jazzstandarder han spelade in under sin akustiska storhetstid på 1950-talet. Under sitt sista levnadsår vände han sig till hiphop och arbetade med Doo-Bop tillsammans med producenten Easy Mo Bee, som senare skulle skapa låtar för Notorious B.I.G., 2Pac, Wu-Tang Clan och Alicia Keys. Davis dog innan albumet kunde slutföras.

Rankning av en katalog av Miles Davis storlek är en omöjlig uppgift. Det finns så många överdådiga boxar, liveutgivningar, samlingar som gavs ut under hans eremitperiod osv. att för att den här artikeln överhuvudtaget skulle bli hanterbar var man tvungen att göra stora nedskärningar innan den ens kunde påbörjas. Så så här kommer detta att gå till: Jag valde endast studioalbum. Men för att verkligen förstå Davis katalog finns det ett gäng oumbärliga liveutgivningar, bland annat Live-Evil, In Concert: Live At Philharmonic Hall, Dark Magus, Agharta, Pangaea och The Bootleg Series Vol. 1: Live In Europe 1967. Så betrakta de 30 albumen nedan som en utgångspunkt. Det finns så mycket mer.

Start nedräkningen här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.