Mand (psykologi)

Mand är en term som B.F. Skinner använde för att beskriva en verbal operant där svaret förstärks av en karakteristisk konsekvens och därför står under den funktionella kontrollen av relevanta förhållanden av berövande eller aversiva stimulering. Man kan inte enbart på grundval av formen avgöra om ett svar är ett mandat; det är nödvändigt att känna till de typer av variabler som kontrollerar ett svar för att identifiera en verbal operant. Ibland sägs det att ett mandat ”specificerar sin förstärkning”, även om detta inte alltid är fallet. Skinner introducerade mand som en av sex primära verbala operanter i sitt verk Verbal Behavior från 1957.

Kapitel tre i Skinners verk Verbal Behavior diskuterar ett funktionellt förhållande som kallas mand. En mand är en form av verbalt beteende som styrs av deprivation, mättnad eller vad som nu kallas motiverande operationer (MO), samt en kontrollerande historia. Ett exempel på detta är att be om vatten när man är vattenberövad (”törstig”). Det är frestande att säga att en mand beskriver sin förstärkare, vilket den ibland gör. Men många mands har ingen motsvarighet till förstärkaren. Till exempel kan en högljudd knackning vara ett mand ”öppna dörren” och en tjänare kan kallas av en handklappning lika mycket som ett barn kan ”be om mjölk”.

Mands skiljer sig från andra verbala operanter genom att de i första hand gynnar talaren, medan andra verbala operanter i första hand fungerar till förmån för lyssnaren. Detta betyder dock inte att mandan fungerar uteslutande till förmån för talaren; Skinner ger exemplet med rådet ”Åk västerut!” som ett exempel på att det har potential att ge konsekvenser som kommer att vara förstärkande för både talaren och lyssnaren. När varningar som ”Se upp!” hörsammas kan lyssnaren undvika aversiv stimulering.

Lamarre &Hollands (1985) studie om mands skulle vara ett exempel på en forskningsstudie inom detta område.