Lukas 2:41-52 – Min fars affärer

Översikt

Syftet med detta budskap är att uppmuntra människor att tro på Kristus och att engagera sig i hans affärer. Texten, Lukas 2:41-52, ger oss de första nedtecknade offentliga orden som Jesus uttalade. Vad Jesus sade här, vid 12 års ålder, har en inverkan på alla våra personliga liv och våra familjerelationer.

Varje punkt i budskapet tillämpas på våra egna liv. För det första har vi noterat att barn, oavsett hur intelligenta de är, bör lyda sina föräldrar. Föräldrar å andra sidan bör ge utrymme för sina barns unika egenskaper. För det andra var Jesus ensam den unika gudomligt-mänskliga Guds son, men vi har en stark känsla av identitet som Guds mänskliga söner. För det tredje kan vi i likhet med Kristus ha en stark känsla för vårt öde. Vi vet att Gud har en plan för våra liv. För det fjärde måste vi vara lydiga mot Kristi befallningar. Vi måste ägna oss åt Faderns angelägenheter.

Introduktion

Många människor bär i dag armband med bokstäverna WWJD, vilket betyder: What would Jesus do? Det är en viktig fråga. När det gäller att hitta svaret är den bästa informationskällan Jesu egna ord. I dag ska vi diskutera de allra första nedtecknade orden som Kristus uttalade. Hans första ord har att göra med vem han är och hans förhållande till Gud och hans familj. Dessa ord berättar mycket om Jesus och utmanar oss att bli som han.

Vår text är Lukas 2:41-52. Vi kommer främst att fokusera på de ord av Jesus som finns nedtecknade i vers , men hela avsnittet ger sammanhanget. New American Standard-versionen lyder så här:

41 Hans föräldrar brukade åka till Jerusalem varje år på påskhögtiden.
42 Och när han blev tolv år, åkte de upp { dit} enligt högtidens sedvänja;
43 och när de återvände, efter att ha tillbringat det fulla antalet dagar, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem. Och hans föräldrar var omedvetna om det,
44 utan trodde att han var i karavanen och gick en dagsresa; och de {började} leta efter honom bland sina släktingar och bekanta.
45 Och när de inte hittade honom, återvände de till Jerusalem och letade efter honom.
46 Och det hände att de efter tre dagar fann honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och både lyssnade på dem och ställde frågor till dem.
47 Och alla som hörde honom förundrades över hans förstånd och hans svar.
48 Och när de såg honom blev de förvånade, och hans mor sade till honom: ”Min son, varför har du behandlat oss så här? Din far och jag har letat efter dig.”
Och han svarade dem: ”Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min faders hus?”}
50 Och de förstod inte vad han hade sagt till dem.
51 Och han gick ner med dem och kom till Nasaret; och han fortsatte att underordna sig dem, och hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.
52 Och Jesus fortsatte att växa i vishet och storlek, och i gunst hos Gud och människor.

Det är viktigt att förstå sammanhanget i detta avsnitt. Josef och Maria deltog regelbundet i påskhögtiden i Jerusalem. Alla män förväntades delta i påsk, pingst och lövhyddo. De osyrade brödens högtid följde efter påsken och upptog tillsammans sju dagar. När Jesus var 12 år gammal tog Josef och Maria med honom till Jerusalem för att observera påskhögtiden. Vi vet inte om detta var första gången han deltog i påskhögtiden eller inte. I vilket fall som helst visade sig detta besök bli mycket minnesvärt.

Enligt William Hendriksen ”avslöjar de judiska källorna ingen enhällighet när det gäller den exakta åldern då en pojke blev en ’bar mitzvah’ (lagens son), det vill säga när han uppnådde åldern för mognad och ansvar när det gäller att hålla Guds bud. Den rådande uppfattningen kan ha varit att en pojke vid 13 års ålder skulle axla det ansvaret fullt ut, men att det skulle vara klokt av föräldrarna att ta med honom till templet ännu tidigare för att bli förberedd att göra detta.”

Oavsett om det var vid 12 eller 13 års ålder kom tiden då en pojke skulle bära ett större ansvar. Som John Nolland säger, ”löften blev bindande, föräldrarnas bestraffning skulle bli strängare och man kunde förvänta sig att fastan skulle upprätthållas under en hel dag.”

Jerusalem var naturligtvis den judiska religionens högkvarter. Många kända judiska lärare skulle ha varit närvarande under påsken och de osyrade bröden. Utan tvekan stannade några av dem över för att undervisa i templet. Detta var ett utmärkt tillfälle för Jesus att sitta som elev bland dem. Han skulle inte ha haft denna möjlighet i Nasaret. När hans föräldrar lämnade Jerusalem stannade han kvar och besökte templet.

Mitt budskap kommer att fokusera på Kristi ord. Hans ord säger oss mycket om honom och om hans förhållande till sin familj. Både ungdomar och föräldrar kan lära sig mycket av den här texten.

Jesus reaktion

När Josef och Maria lämnade Jerusalem stannade Jesus kvar. Hans föräldrar var inte medvetna om att han stannade kvar. Jesu frånvaro, hans föräldrars sökande och att de hittade honom resulterade i ett ögonblick av spänning. Vi ska observera Josefs och Marias oro och sedan fokusera på Jesu reaktion.

Föräldrarnas oro

Josef och Maria var oroliga. Vi kan inte klandra dem särskilt mycket för detta. Har du någonsin tappat bort ett av dina barn? Alla föräldrar som har letat efter ett barn som han eller hon inte kunde hitta kommer att förstå detta. Ibland resulterar det i ren panik. Vanligtvis finns det både bestörtning och glädje över att hitta barnet. Förskräckelsen är sprungen ur oro för personen. Ofta ger föräldrarna barnet skulden för att det är försvunnet eller borta. Ibland ges en tillfällig tillrättavisning. Sedan kommer glädjen!

Jesus överraskad

Marias fråga verkar ganska normal. Tänk på att Josef och Maria hittade Jesus på den tredje dagen av sitt sökande. I vers 48 läser vi: ”När de såg honom blev de förvånade, och hans mor sade till honom: ”Min son, varför har du behandlat oss på detta sätt? Se, din far och jag har letat efter dig ivrigt.” Maria, modern talade, men hon inkluderade särskilt Josef, hans far. De var båda oroliga.

Och även om Josef och Maria visste mycket om Jesus hade den fulla förståelsen ännu inte gryr. Jesus var både mänsklig och gudomlig. Enligt Lukas 1:26-35 meddelade ängeln Gabriel att Jesus skulle kallas (v, 32) ”den Högstes Son”. När Jesus bara var åtta dagar gammal förde Josef och Maria honom till templet (Luk 2:25-33) i Jerusalem för att presentera honom för Herren. Herrens ande kom över Simeon som insåg att frälsningen skulle komma genom Jesus. Lukas skriver (v. 33): ”Och hans far och mor förundrades över vad som sades om honom.”

När hans föräldrar fann honom var Jesus helt upptagen av sitt intresse för andliga frågor. Han blev förvånad över sina föräldrars oro. Han frågade: ”Varför är det så att ni letade efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min faders {hus?”}

Jesus blev överraskad av sina föräldrars oro. Utan tvekan var hans egen förståelse av hans identitet långt före hans föräldrars insikter. Det är uppenbart att han tyckte att de borde ha vetat varför han var i templet. Uppenbarligen hade hans de inte tänkt på detta ögonblick som en tid då Jesus skulle vara involverad i att göra sin Faders vilja. I detta ögonblick av spänning uttryckte han förvåning.

Jesus var ett mönsterbarn. Han var perfekt i varje skede av sin tillväxt och utveckling. I viss mån uppstod spänningar mellan hans roll som son till Josef och Maria och hans roll som Guds son.

Familjeliv

I familjelivet uppstår ibland spänningar mellan föräldrar och barn. Spänningarna skulle inte vara desamma som med Maria, Josef och Jesus, men skulle ändå vara viktiga för oss.

Vi uppfostrade två pojkar. Ibland var vi som föräldrar utan tvekan inte så förstående som vi borde ha varit. Det var vår plikt att vara så bedjande och känsliga som möjligt för deras behov. Å andra sidan var pojkarna skyldiga att vara lydiga mot oss tills de blev vuxna. Nu är de i färd med att bilda sina egna familjer. Vi som mor- och farföräldrar ler lite när de möter några av samma spänningar.

Nya spänningar uppstår med varje generation. Steve Roemerman uppmärksammade mig på en bok med titeln Growing Up Digital. Författaren Don Tapscott skriver om den nyaste generationen som är på väg upp. Han kallar denna generation för nätgenerationen eller N-generationen. Dagens barn och ungdomar växer upp med Internet som en integrerad del av sina liv. Barn blir auktoriteter.

När han skrev boken interagerade Tapscott med 300 N-Geners och spelade in några av deras kommentarer. Vissa anger sina riktiga namn, andra använder smeknamn.

Puttputt, 10 år, skriver: ”Min mamma låter mig inte skicka e-post, så jag är upptagen med att fundera på en plan.”

En 14-åring som heter WWIII skriver: ”Tekniska grejer är naturliga för mig, det tar mig en minut att ställa in en dator. Det tar en timme för mina föräldrar.”

Burn, en 14-årig Free Zoner, skriver: ”Jag håller på att göra min pappas företagshemsida. Han kan zippola om HTML. Han vet hur man går till olika ställen (på nätet), men det är inte svårt.”

Loren Verity, 16 år, från Victoria, Australien, säger: ”Min pappa hatar att behöva få mig att visa honom hur man gör saker på datorn nu, men han frågar för att han måste göra det.”

Dectire, 12 år, från Nya Zeeland, skriver: ”Min mamma kan inte ens gå in i Windows utan stegvisa instruktioner.”

– Rufo Sanchez, bara 11 år, från Rochester, New York, konstaterar: ”Jag kan lösa många datorproblem med lätthet, men det tenderar att reta upp folk när jag ger dem en exakt beskrivning av det aktuella problemet. De flesta av de svar de ger mig har jag redan försökt och när jag berättar detta för dem beter de sig som om jag inte borde veta så mycket som jag vet. Det verkar för mig som om många människor på tekniska supportlinjer inte har så mycket erfarenhet som jag skulle vilja att de hade.”

I dag, unga människor, lägg märke till Kristi attityd. Han var Guds son. Han var annorlunda än någon av oss. Om någon hade rätt att åsidosätta sina föräldrar så var det han. Men vad gjorde han? Efter att ha uttryckt sin förvåning löste han spänningen genom att återvända med sina föräldrar och vara lydig. Lukas skriver (v. 51): ”Och han gick ner med dem och kom till Nasaret, och han fortsatte att underordna sig dem.” Guds, Faderns, vilja var att han skulle växa, utvecklas och mogna under sina föräldrars ledning.

Jesus’ sonskap

Nu, i denna mycket mänskliga situation, framträder Jesu sonskap.

Jesus var både gudomlig och mänsklig. Vi ser hur detta fungerar i en vardaglig miljö.

Föräldrarnas förståelse

Som vi har sett visste Josef och Maria om Kristi identitet, men detta var fortfarande ett ögonblick av uppenbarelse för dem. De hade trots allt tagit hand om Jesusbarnet, bytt hans blöjor, klätt honom, vårdat honom, disciplinerat honom och undervisat honom. De hade sett Jesus göra alla normala saker som barn och unga pojkar gör. I alla dessa saker var hans liv normalt. Som en mönsterpojke var han lydig mot sin mamma och pappa. Med tanke på allt detta kan hans identifiering som Guds son ha hamnat lite i bakgrunden för dem.

Nu talar Jesus otvetydigt, klart och tydligt om Gud som sin Fader. Han hade erkänt Josef som sin jordiska far och skulle fortsätta att göra det. Men nu ligger hans betoning på Guds fader. Detta sätter allt i fokus för hans föräldrar och i viss mån främjar det deras förståelse av Jesus.

Christs förståelse

Förstod Jesus helt och hållet, vid 12 års ålder, vad det innebar att Gud var hans Fader? Vi vet att Jesus (v. 52) ”fortsatte att växa i vishet och storlek och i gunst hos Gud och människor”. (NAS) Han kom säkerligen att på ett erfarenhetsmässigt sätt mer fullständigt känna till vad sonskapet innebar. Även intellektuellt kan hans kunskap ha ökat.

Hur som helst kan vi bara spekulera om hur fullständig Jesu kunskap var. Alexander McClaren förklarade: ”Vi har inte rätt att hävda att barnet menade allt det som mannen senare menade med påståendet att han var Guds Son; vi har inte heller rätt att förneka att han gjorde det”. Vi vet att Jesus visste tillräckligt mycket för att vara i fullständig harmoni med Guds vilja och plan för sitt liv. Senare, under hans tjänst, gör hans proklamationer detta mycket tydligt.

Mary’s Response

Ibland har föräldrar det unika problemet att ha tidiga barn. De har en ung person i sitt hem som är exceptionell. Deras barn är mycket intelligent eller begåvad långt utöver sin ålder. Det är ibland svårt att förstå sådana barn.

När Jesus talade ”förstod Josef och Maria (v. 50) inte det uttalande som han hade gjort till dem”. Maria föregår dock med gott exempel för föräldrarna. Lukas säger (v. 51, jämför Lukas 2:19) ”och hans mor värderade alla {det här} i sitt hjärta”. (NAS)

Kontroverser

Under hela Jesu verksamhet skulle hans sonskap ifrågasättas. Detta var den mest kontroversiella aspekten av hans liv. Kontroversen om detta faktum skulle leda Jesus till korset. Än idag är detta den stora punkten för kontroverser i världen. Många accepterar honom som profet eller lärare, men inte som Guds son. Trots kontroverserna är inget faktum mer centralt för evangeliet. Jesus är Gud. Han är Guds son. I dag måste vi acceptera honom som Guds son. Detta är avgörande för allt vi är och gör.

Ditt beslut

Detta faktum skulle bli fullständigt uppenbart i mitten av hans tjänst. Jesus gav sina lärjungar ett prov. Matteus (16:13-17) skriver:

13 När Jesus kom till Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar och sade: ”Vem säger folk att Människosonen är?”
14 Och de sade: ”Några säger: ”Det finns en del som säger att Människosonen är en människa. Johannes Döparen, andra Elia, åter andra Jeremia eller någon av profeterna.”
15 Han sade till dem: ”Men vem säger ni att jag är?”
16 Simon Petrus svarade och sade: ”Du är Kristus, den levande Gudens Son.”
17 Jesus svarade och sade till honom: ”Välsignad är du, Simon Barjona, för kött och blod har inte uppenbarat {det här} för dig, utan min Fader som är i himlen. (NAS)

Många människor hävdar att alla vägar leder till Gud. Min fru Esther och jag tittade på Larry King Live på CNN. Hans gäst var Madonna. Han frågade henne: ”Tror du på Gud?”. Hon svarade: ”Ja, det gör jag. Jag studerar alla religioner, inklusive hinduism, buddhism, kristendom och andra. Jag tror att alla vägar leder till Gud.” Det är uppenbart att Madonna inte vet vem Jesus är. Eftersom hon inte känner Jesus känner hon inte Gud.

Vi menar inte att kristendomen är unik på grund av stolthet, lojalitet mot vår bakgrund eller andra liknande skäl. Kristendomen är unik eftersom Kristus är unik. Han är Guds son, den ende som är värdig att dö för våra synder. Det var Gud som var i Kristus när han dog på korset. Aposteln Paulus skriver (II Kor 5:18-19):

18 Men allt detta kommer från Gud, som försonade oss med sig själv genom Kristus och gav oss försoningens ämbete,
19 nämligen att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, utan att räkna deras skuld mot dem, och att han har överlämnat försoningens ord till oss. (NAS)

Vårt sonskap

Många unga människor, och även äldre människor, kämpar för att hitta sin identitet. Jag har en vän som är över 60 år och som säger att han fortfarande frågar sig: ”Vad ska jag bli när jag blir stor?”. Lyckligtvis kan vi som troende vem vi är i Kristus.

Gud är alla människors Fader, men det finns ett särskilt förhållande till dem som tror på Kristus. Vi är Guds söner som troende i Kristus. Även vi kan bli Guds söner genom Kristus. Paulus (Gal 3:26, NAS) skriver: ”Ty ni är alla Guds söner genom tron på Kristus Jesus”. (NAS)

Kristus är unik, Guds enfödde son, men genom honom blir vi söner. Vi är Kristi bröder och arvingar med honom. Vad vi än är för något annat kan vi leva med tillförsikt eftersom vi är Guds barn.

Du kanske känner att du inte räknas, att du saknar talang, att du inte kan relatera bra i skolan, att du inte är omtyckt. Kom bara ihåg att du är ett Guds barn. Och Gud kommer att hjälpa dig att övervinna alla andra problem.

Jesus öde

Jesus närvaro på jorden var ingen tillfällighet. Han kom för att uppfylla en mycket bestämd plan och ett bestämt öde för sitt liv. Under hela sin tjänst gjorde han det som var i harmoni med den planen.

Nödvändiga handlingar

Jesus förklarade att han ”måste” göra det han gjorde. Han hade den inre känsla av tvång som föddes av Guds Ande. Det fanns en känsla av ödesbestämdhet i det hela. I Lukasevangeliet (jämför Johannes 3:14; 4:4; 9:4; 10:16; 20:9) noterar vi följande:

Jesus måste (dei) predika (4:43),

Måste (dei) lida (9:22),

Måste (dei) gå vidare på sin väg (13:33),

Måste (dei) stanna i Sackaios hem (19:5),

Måste (dei) överlämnas, korsfästas, återuppstå (24:7),

Måste lida dessa ting och komma in i sin härlighet (22:37 (dei); 24:46),

Måste uppfylla alla Gamla testamentets profetior med hänvisning till sig själv (24:44).

Vår frälsare

Kristus öde var att bli vår frälsare. Innerst inne hade han den där tvingande känslan av kärlek och plikt att söka upp oss, att leta efter oss. Detta öde skulle kosta honom mycket. Till och med Kristus tycktes tas tillbaka av lidandets intensitet.

Omkring den nionde timmen, när Kristus var döende på korset, ropade han med hög röst: ”Eli, Eli, lama sabachthani? ”, det vill säga: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. (NAS) Lamsa-utgåvan, översatt från arameiska, säger: ”Min Gud, min Gud, för detta blev jag skonad!”. Och en översättning i marginalen säger: ”Detta var mitt öde!”

Vårt öde

Många ledare har en stark känsla för sitt öde. Ordway Tead säger: ”De största ledarna har fått stöd av en tro på att de på något sätt var ödesinstrument, att de utnyttjade dolda kraftreserver, att de verkligen levde som de försökte leva i harmoni med något större, mer universellt syfte eller avsikt i världen.”

Många av de stora bibliska ledarna var utvalda och ödesbestämda av Gud för sina roller. Som exempel tänker vi på Moses, Jeremia, Jesaja, Johannes Döparen och Paulus. Typiskt nog kom de till sina tjänster i ödmjukhet och osäkerhet om sig själva. Sedan gjorde Gud det klart vad deras öde var.

En känsla av öde är ibland förknippad med en stark känsla av Guds barmhärtighet. Låt oss till exempel betrakta John Wesleys inställning.

John Wesleys far, Samuel, var en hängiven pastor, men det fanns de i hans församling som inte gillade honom. Den 9 februari 1709 utbröt en brand i prästgården i Epworth, möjligen anlagd av en av rektorns fiender. Den unge John, som ännu inte var sex år gammal, var strandsatt på en övre våning i byggnaden. Två grannar räddade pojken bara några sekunder innan taket rasade in. Den ena grannen ställde sig på den andras axlar och drog unge John genom fönstret. Samuel Wesley sade: ”Kom, grannar, låt oss knäböja. Låt oss tacka Gud. Han har gett mig alla mina åtta barn. Låt huset gå. Jag är tillräckligt rik.” John Wesley hänvisade ofta till sig själv som ett ”märke plockat ur elden” (Sakarja 3:2; Amos 4:11). På senare år antecknade han ofta den 9 februari i sin dagbok och tackade Gud för hans barmhärtighet. Samuel Wesley arbetade i 40 år i Epworth och såg väldigt lite frukt, men tänk på vad hans familj åstadkom! Wycliffe Handbook of Preaching and Preachers, W. Wiersbe, Moody Press, 1984, s. 251

Vi behöver inte tillhöra kategorin av de stora ledarna för att ha en känsla av öde. Som troende vet vi att Gud har en plan för vart och ett av våra liv. Vi kan alla ha en känsla för vårt öde. Vi är hans tjänare. Vi är alla Guds söner och leds av Anden. Anden kommer att leda oss troget för att uppfylla Guds plan för våra liv.

Jesus plikt

Jesus var bekymrad över sin Faders angelägenheter. Hans främsta önskan var att göra sin Faders vilja och fullfölja hans syfte. Han klargör detta i det han säger härnäst.

Frågan

Som han såg sina föräldrars oro ställde Jesus två frågor. Den andra frågan frågar bokstavligen (Vincent): Visste du inte att jag var tvungen att vara ”i min Faders ting”. Översättarna skiljer sig åt när det gäller vad ”sakerna” är. De vanligaste översättningarna är ”i min faders hus” eller ”om min faders angelägenheter”. Andra översätter denna fras med orden ”i min Faders angelägenheter” eller ”bland min Faders släktingar”. Egentligen specificerar den grekiska texten inte något av dessa saker. Enligt John Nolland (Word) är ett tillvägagångssätt för att tolka denna fras ”att välja flera lager av innebörd genom att använda ett medvetet ambivalent uttryck”. Detta tillvägagångssätt innefattar alla de andra.

Med avseende på de två huvudöversättningarna är det inte någon större skillnad mellan ”i min faders hus” och ”om min faders angelägenheter”. Det är Faderns angelägenheter som utförs i Faderns hus. Så i dag kommer jag att lyfta fram King James tillvägagångssätt som är ”om min Faders angelägenheter”. Det var Kristi plikt att ägna sig åt sin Faders angelägenheter.

Faderns angelägenheter

Jesus hävdade att han måste ägna sig åt sin ”faders angelägenheter”. Vad var hans faders angelägenheter? När hans föräldrar hittade honom satt han ”mitt bland lärarna och både lyssnade på dem och ställde frågor till dem.”

Jesus var i templet som en eftertänksam elev, inte som en lärare. När rabbinerna undervisade ställde de många frågor. Eleverna svarade och ställde sina egna frågor. Det var mycket interaktivt. Vid den tiden var Faderns angelägenhet för Jesus att vara en lärande.

Den fullständiga karaktären av ”Faderns angelägenhet” skulle bli tydligare senare under Jesu tjänst. Vi har förhandsvisningar i Lukas 1:30-35 och 2:26-32. Jesus själv gjorde ett starkt och omfattande uttalande i synagogan i Nasaret. Han citerade Jesaja 61:1-2 och förkunnade (Luk 4:18-19):

18 ”Herrens Ande är över mig, eftersom han smorde mig till att förkunna evangeliet för de fattiga. Han har sänt mig för att förkunna att de fängslade skall bli fria och de blinda få synen tillbaka, att de förtryckta skall befrias,
19 för att förkunna Herrens gynnsamma år.” (NAS)

Under hela sin verksamhet förkunnade Jesus rikets evangelium, han botade de sjuka, han drev ut djävlar, han förkunnade frigivning för de tillfångatagna och han befriade dem som var förtryckta. De mer politiska aspekterna av denna förkunnelse kommer att uppfyllas på ett större sätt när han återvänder för att härska över jorden. Det slutliga fullbordandet av hans faders verksamhet ligger fortfarande framför oss.

Vår uppgift

Vi utmanas ofta att modigt utföra vårt arbete. Ibland är vi dock inte klara över vad den uppgiften är.

Robert Orben frågar: ”Vem kan någonsin glömma Winston Churchills odödliga ord: Vi skall slåss på stränderna, vi skall slåss på landningsplatserna, vi skall slåss på fälten och på gatorna, vi skall slåss i bergen”. Det låter precis som vår familjesemester.”

Vi behöver dock inte vara otydliga. Jesus har gett oss specifika befallningar. Vad är vår uppgift? I dag har vi fokuserat på Jesu första nedtecknade ord. När vi fortsätter att läsa hans ord blir hans hjärta och vision tydliga. Han önskar att alla människor överallt ska få höra hans evangelium. Han har gett order om att ”gå” och vi måste lyda.

Slutsats

Vi har talat om: (1) Jesu reaktion på sina föräldrars oro, (2) Jesu sonskap, (3) Jesu öde och (4) Jesu plikt. Vi har tillämpat var och en av dessa punkter på våra egna liv. För det första har vi noterat att barn, oavsett hur intelligenta de är, bör lyda sina föräldrar. Föräldrar, å andra sidan, bör ge utrymme för sina barns unika egenskaper. För det andra var Jesus ensam den unika gudomligt-mänskliga Guds son, men vi har en stark känsla av identitet som Guds mänskliga söner. För det tredje kan vi i likhet med Kristus ha en stark känsla för vårt öde. Vi vet att Gud har en plan för våra liv. För det fjärde måste vi vara lydiga mot Kristi befallningar. Vi måste ägna oss åt Faderns angelägenheter.

Om du ännu inte har accepterat Kristus uppmanar jag dig att komma till honom i dag. Du kan sedan bygga ditt liv på en relation med denna Jesus, Guds unika Son. Många av er är troende. Som troende måste vi buga oss om och om igen vid korsets fot. Det är där vi lär oss mest om vilka vi är, varför vi ska vara tacksamma och varför vi ska överlämna oss till Faderns verksamhet. Låt oss engagera oss igen i dag.

Inbjudan