Källor
Amerikansk litteratur för ett amerikanskt folk. Under 1800-talets första år fick amerikanska författare som William Cullen Bryant (1794-1878), Washington Irving (1783-1759) och James Fenimore Cooper (1789-1851) kritiskt erkännande i Amerika och England för sina litterära förtjänster. Samtidigt som de såg behovet av en amerikansk litteratur som behandlade frågor och skildrade scener som var distinkt amerikanska, modellerade dessa författare sin egen poesi eller skönlitteratur efter Sir Walter Scott (1771-1832) och andra välkända brittiska författare från den tiden. År 1837, det år då Ralph Waldo Emerson (1803-1882) publicerade sitt tal ”American Scholar”, var USA dock på god väg att få en egen nationell röst inom litteraturen. I ”The American Scholar” förklarade Emerson att ”vår dag av beroende, vår långa lärlingstid i förhållande till andra länders lärdomar, närmar sig sitt slut” och uttryckte en känsla som många av hans tids amerikaner delade. I och med att USA:s befolkning mer än fördubblades från nästan 13 miljoner år 1830 till nästan 39,9 miljoner år 1870 hade det utvecklats en publik av amerikanska läsare som kunde försörja ett betydande antal professionella författare, av vilka många uppnådde berömmelse och förmögenhet genom att svara på amerikanernas önskan att läsa om sitt eget land.
THOREAU I SKOGARNA
Henry David Thoreaus Walden (1854) har kallats det finaste exemplet på amerikanskt naturlitteratur och det första stora exemplet på modern amerikansk prosa. Läsarna njuter fortfarande av Thoreaus skildring av självförsörjning och ensamhet i skogen och längtar efter den enkla gemenskap med naturen som boken hyllar. Men under sina två år i en stuga vid Walden Pond (1846-1847) var Thoreau aldrig så oberoende eller så ensam som hans bok antyder. Han bodde bara en eller två kilometer från byn Concord, Massachusetts, och besökte sina grannar där nästan varje dag. Han anlände ofta till Emersons eller Alcotts hem i tid för att bli bjuden på middag. Även om Walden ger intryck av att han odlade eller fångade det mesta av sin egen mat, kom de måltider han åt i sin stuga huvudsakligen från de färska förnödenheter som hans mor och syster tog med sig varje lördag.
En enda händelse måste ha övertygat människorna i Concord om att Thoreau saknade de färdigheter som krävdes för att bli en självförsörjande skogsmänniska. En dag, när Thoreau planerade att tillaga fisk som han hade fångat, startade han en eld i en urholkad trädstubbe och råkade bränna trehundra tunnland skog.
Källa: Karen L. Rood, red., American Literary Almanac, from 1608 to the Present (New York & Oxford: Facts on File, 1988).
Transcendentalism on the Wane. Transcendentalismen i New England har sitt ursprung i området kring Concord, Massachusetts. Transcendentalisterna var aldrig en fullt organiserad rörelse, utan en grupp mycket individualistiska författare – däribland Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau (1817-1862), Bronson Alcott (1799-1888) och George Ripley (1802-1880) – med en löst sammanhängande uppsättning principer. Även om de ofta var oense delade de tron att människor kan ”överskrida” sinnenas gränser och upptäcka högre sanningar direkt genom intuition, snarare än genom att delta i en konventionell kyrka. Från 1836 till 1855 utvecklades transcendentalismen till ett fullskaligt förkastande av den etablerade ordningen. Dess budskap stämde överens med gränsandan i det unga USA, vars medborgare delade övertygelsen om att amerikanerna genom självförtroende och beslutsamhet kunde skapa ett nytt och bättre samhälle för sig själva. År 1850 var dock transcendentalismen på tillbakagång. Margaret Fuller (1810-1850), en tidig amerikansk feminist och medredaktör för den transcendentalistiska tidskriften The Dial, dog det året, och Emerson, även om han fortfarande var aktiv som föreläsare, hade gradvis blivit mindre produktiv som författare sedan hans femårige son Waldo dog 1842. Under 1850-talet, när debatten om slaveriets utvidgning till nya stater och territorier blev alltmer hetsig, tappade amerikanerna alltmer tålamodet med den naiva optimism som i allmänhet förknippades med transcendentalisternas
tankegångar. Det mest kända transcendentalistiska litterära verket, Thoreaus Walden, or Life in the Woods (1854), en redogörelse för hans tvååriga vistelse vid Walden Pond, nära Concord, är också en av de sista betydande litterära produktionerna från gruppen.
Hawthornes Power of Darkness. Under andra tredjedelen av 1800-talet utforskade Nathaniel Hawthorne (1804-1864), född i Salem, Massachusetts, komplexa moraliska och psykologiska konflikter i sin starkt symboliska skönlitteratur. Efter att ha skrivit en misslyckad första roman, Fanshawe (1829), och de berättelser som samlades i Twice-Told Tales (1837) och Mosses from an Old Manse (1846), producerade han The Scarlet Letter (1850), den roman som allmänt betraktas som hans mästerverk. I denna roman och i nästa roman, The House of the Seven Gables (1851), undersökte han puritanismens dystra, grubblande anda och syndens moraliska konsekvenser. I sin nästa roman, The Blithedale Romance (1852), satiriserade Hawthorne transcendentalisternas idéer och utgick från sina egna erfarenheter som medlem av den transcendentala kommunen Brook Farm under mindre än ett år 1841. Hans sista publicerade roman, The Marble Faun (1860), som utspelar sig i Italien, är ett tidigt exempel på den internationella romanen, en genre som den amerikanske realisten Henry James (1843-1916) senare använde för att jämföra kulturerna i Amerika och Europa. Hawthorne var också mycket respekterad för sina noveller och bidrog tillsammans med Edgar Allan Poe (1809-1849) till att etablera den amerikanska novellen som en distinkt och viktig konstform.
An Artist in the Rigging. Herman Melville (1819-1891) föddes i New York City och skrev sina första stora böcker samtidigt som Hawthorne publicerade Mosses From an Old Manse och sina sista under samma årtionde som Stephen Crane publicerade The Red Badge of Courage (1895). Melvilles brottning med moraliska frågor var lika djupgående som Hawthornes, och hans syn på livet var mörkare och mer realistisk. Melvilles ungdomsupplevelser på ett valfångstfartyg (1841-1842) och i land på Marquesas (där han tillfångatogs av kannibaler) och andra öar i Söderhavet ledde till att han skrev Typee (1846), Omoo (1847) och andra populära romaner. Melvilles mästerverk, Moby-Dick; or, The Whale (1851), berättelsen om en valfångstkaptens besatta sökande efter den vita val som hade styckat honom, är på en gång en fängslande äventyrsberättelse, en djupt filosofisk undersökning av människans villkor, en allegori om ondska och en av de mest utmanande och ogenomträngliga romaner som någonsin skrivits. Både Moby-Dick och Melvilles nästa roman, Pierre; or, The Ambiguities (1852), missförstods och mottogs dåligt av hans samtid. Trots att han var sjuk, djupt skuldsatt och modfälld över att han inte lyckades vinna en publik fortsatte Melville att skriva och producerade viktiga verk som The Piazza Tales (1856) – en novellsamling med bland annat ”Benito Cereno” och ”Bartleby, the Scrivener” – The Confidence Man (1857) och novellen Billy Budd (som publicerades postumt 1924). Efter att ha arbetat som tullinspektör i New York City i nitton år dog Melville fattig och obskyr. Han fick inte det erkännande han förtjänade förrän mer än trettio år efter sin död, men han har nu blivit det mest anmärkningsvärda exemplet på en författare som var bortglömd under sin livstid och som efter sin död upphöjdes till de amerikanska författarnas högsta rang.
En barbarisk gäspning. Vid trettio års ålder började Walt Whitman (1819-1892), som föddes i West Hills, Long Island, New York, att resa runt i Amerika för att i poesi nedteckna sina intryck av nationen och dess folk. Whitman tryckte själv den första upplagan av Leaves of Grass (1855), och under hela sitt liv fortsatte han att publicera utvidgningar och revideringar av verket. Han skickade kopior av den första upplagan till välkända litterära män, däribland Emerson, som skrev tillbaka: ”Jag hälsar dig i början av en stor karriär” och kallade boken för ”det mest extraordinära stycke av humor och visdom som hittills har bidragit till den amerikanska litteraturen”. Whitman publicerade Emersons lovord i 1856 års upplaga av Leaves of Grass.