Efésos var platsen för den första församlingen som Jesus talade till i Apokalypsen, och Nya testamentet berättar mer om denna församlings historia än om någon av de andra. Denna församling planterades av Paulus under ett kort besök och vårdades av Paulus medarbetare Priscilla och Akvila och sedan av den vältalige utläggaren Apollos (Apg 18:19-28). Paulus återvände därefter till Efesos för en längre (tre år) period av tjänstgöring, som präglades av segern för Kristi evangelium och Ande över demoniska krafter och de inrotade kommersiella intressena kring stadens världsberömda Artemistempel (19:1-41). När Paulus senare tog farväl av de äldste i Efesia uppmanade han dem att vara vaksamma för att skydda Guds får från ”våldsamma vargar” och falska herdar (20:29-30). Ännu senare, när Paulus skrev från fängelset, uppmanade han denna församling till ”enhet i tron och i kunskapen om Guds Son”, en mognad som skulle göra det möjligt för dem att stå fast mot ”mänsklig list, genom list i bedrägliga intriger” (Ef. 4:13-14). Aposteln insisterade på att kyrkan skulle utöva teologisk urskiljningsförmåga: ”Låt ingen bedra er med tomma ord” (5:6).
Nu i sin uppenbarelse till Johannes identifierar kyrkans Herre sig själv som den som ”håller de sju stjärnorna i sin högra hand, som vandrar bland de sju gyllene ljusstakarna” (Upp 2:1), som styr sina kyrkor och som bor i dem genom sin Ande, när de håller evangeliets ljus högt i en andligt sett glåmig värld.
När han vandrar bland sina kyrkor, lockar mycket av det som Jesus ser i Efesus hans godkännande. Kyrkan har tagit till sig Paulus varningar om rovdjur utifrån och inhemska bedragare inifrån, så Jesus berömmer kyrkan för dess teologiska urskiljningsförmåga när den avslöjar bedrägliga apostlar (v. 2) och vägrar att tolerera nikolaiterna, vars beteende Kristus själv hatar (v. 6). Nikolajiternas perspektiv var utan tvekan välkända för första århundradets kyrkor, men i dag måste vi vara försiktiga när vi beskriver deras misstag. Av Jesu tillrättavisning till församlingen i Pergamon (som till skillnad från den efesiska församlingen godkände deras undervisning) drar vi slutsatsen att nikolajiterna, liksom Bileam långt tidigare, lockade Guds folk in i sexuell omoral och avgudadyrkande fester (v. 14-15).
Efesiernas vägran att tolerera nikolaiternas metoder kan ha samband med en annan egenskap som Kristus berömmer dem för: för Jesu namns skull hade de utstått lidande och varit marginaliserade i en stad där det ekonomiska livet drevs av en blomstrande religiös turism och bankverksamhet, som båda var förknippade med Artemistemplet, och av Efesos kändisskap som ett centrum för ockulta konster (se Apg 19:19-41). Att dra sig tillbaka från de hedniska festligheterna i Efesos handelsgillen och dess berömda landmärke var att riskera ekonomisk ruin, men dessa kristna ”uthärdade tålmodigt och höll ut för namnets skull” (Upp 2:3).
Men Jesus fann också en brist i denna ”tappra för sanningen” församling: ”Ni har övergivit den kärlek som ni först hade” (v. 4). Vissa har trott att den ”första kärleken” som Efesus hade fallit ifrån var dess hängivenhet till Kristus själv. Till skillnad från de kompromissande församlingarna i Pergamon, Thyatira, Sardes och Laodicea kunde man emellertid inte klandra Efesos församling för att den flirtade med Kristi rivaler eller för att den svalnade sin iver för sin kung. Det är mer logiskt att dra slutsatsen att ”den kärlek ni hade i början”, som hade avtagit, var deras kärlek till varandra. Paulus hade lärt denna församling att deras hälsa som Kristi kropp var beroende av att de ”talade sanningen i kärlek” (Ef 4:15). Men det verkar som om nyckelkvalifikationen – ”i kärlek” – hade förbisetts i deras ivriga försvar av sanningen. Deras ord var trogna mot Ordet, men de misslyckades med att ”göra de gärningar som de först hade gjort” (Upp 2:5).
Att hålla ett fast grepp om båda polerna – sanning och kärlek – är en ständig utmaning för frälsta syndare som svänger som pendlar från den ena ytterligheten till den andra. Alltför ofta står kyrkorna och deras ledare antingen kraftfullt men kärlekslöst för den bibliska sanningen eller så bevarar de skenbar enhet och kärlek på bekostnad av sanningen. När evangeliets sanning verkligen griper tag i våra hjärtan måste det naturligtvis leda till kärlek till andra, och på samma sätt växer den kärlek som gläder Jesus endast i den rika jordmånen av trohet mot Guds sanning. Jesu allvarsamma hot om att ta bort efesiernas lyktstolpe – att kväva denna sanningsälskande församlings vittnesbörd om sanningen i det hedniska samhället – visar hur allvarligt han ser på sin uppmaning att blanda läromässig trohet mot Bibeln med uppoffrande kärlek till de heliga.
Men hans sista ord är inte ett hot utan ett löfte. När han inte bara talar till en kyrka utan till alla, ger han ett löfte till ”den som segrar”. Att ”besegra” den onde är alltså att kombinera engagemanget för Kristi sanning med glödande kärlek till hans familj. För sådana segrare kommer kvinnans drabbade men segrande säd att öppna Guds paradis och ge frukt från livets träd till dem som talar sanning i kärlek (2:7).