Liberalisering, en uppluckring av den statliga kontrollen. Även om liberalisering ibland förknippas med lättnader i lagar som rör sociala frågor som abort och skilsmässa, används liberalisering oftast som en ekonomisk term. I synnerhet avser det minskningar av restriktioner för internationell handel och kapital. Liberalisering behandlas ofta som synonymt med avreglering – det vill säga avlägsnande av statliga restriktioner för företag. I princip är de två olika (i och med att liberaliserade marknader fortfarande kan vara föremål för statliga regleringar – till exempel för att skydda konsumenterna), men i praktiken används båda termerna i allmänhet för att hänvisa till att marknaderna befrias från statligt ingripande.
Under den andra halvan av 1900-talet skedde en betydande förändring i riktning mot både liberalisering och avreglering. Liberaliseringen av handeln gick framåt genom undertecknandet av en rad frihandelsavtal som Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) 1947, Europeiska enhetsakten 1986 och Nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) 1992. På 1970-talet hade frihandeln utvidgats till att omfatta de flesta av OECD-länderna (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), och många utvecklingsländer följde efter från och med 1980-talet (inklusive de postkommunistiska regimerna i Central- och Östeuropa och, senare, Folkrepubliken Kina). En annan förändring skedde i riktning mot avskaffande av regleringar av utländska investeringar: enligt siffror från FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD) gick 95 procent av de 599 nationella regleringarna av utländska direktinvesteringar (FDI) i hela världen mellan 1991 och 1996 i riktning mot ytterligare liberalisering. Även finansmarknaderna har befriats från statlig inblandning. Valutamarknaden var den första finansmarknaden som avreglerades, i mitten av 1970-talet, följt av avregleringen av de inhemska aktiemarknaderna under 1980-talet (för de avancerade industriländerna) och 1990-talet (för de nyindustrialiserade länderna).
Liberalisering och avreglering spelade en central roll för att stimulera den massiva ökningen av internationell handel (som ökade med i genomsnitt 6 procent per år mellan 1948 och 1997), utländska direktinvesteringar (för vilka stockar och inflöden översteg ökningen av världshandeln) samt valuta- och portföljkapital (med en genomsnittlig daglig omsättning på valutamarknaderna som nådde upp till biljoner dollar). Liberalisering och avreglering anses således båda ha bidragit till globaliseringen av världsekonomin.
Det finns betydande kontroverser om fördelarna med liberalisering och avreglering. Båda är centrala delar av ”Washingtonkonsensus” – en uppsättning marknadsorienterade politiska föreskrifter som förespråkas av nyliberala ekonomer för att utvecklingsländerna ska uppnå ekonomisk tillväxt. Kritiker av Washingtonkonsensus har dock hävdat att denna politik i praktiken används av företag från rikare länder som Förenta staterna för att exploatera arbetstagare från fattigare länder. Detta beror inte minst på att – som både aktivister och forskare har påpekat – marknader i själva verket varken är fria eller rättvisa. De generösa subventioner som betalas ut till bomullsproducenter i Förenta staterna och Europeiska unionen driver till exempel ner priserna på konstgjord väg, vilket hotar de afrikanska bomullsodlarnas försörjning. För många kritiker är problemet därför inte så mycket att marknaderna i sig är fria, utan snarare att de rikare länderna i praktiken fuskar i det spel som de exporterar till resten av världen.