+ + + +
Det verkade inte vara någon dålig idé vid den tidpunkten. Inte för att jag tänkte på förslagets relativa förtjänster. Om jag ska vara ärlig handlade det inte alls om att tänka. En liten röst resonerade upp, upp, upp genom min hud och gled förbi barriärerna av blod och ben för att eka i min döda vinkel. Det var en förförelse utan rosor eller romantik, hans tänder skarpa, min nyfikenhet febrig.
Jag låtsas inte veta vad han ville, annat än att jag skulle vändas ut och in, sömmarna synliga, hans fingrar trådade genom puffiga tofsar av fyllning, ljudet av rivning, följt av en uppluckring lika tyst som mina strupiga stön som fyllde hans mun. Jag ville ha hans vilja, och om priset var denna vändning, denna rivning, skulle jag tömma mina fickor för honom, växelpengar som skramlade som kedjan runt min hals.
Skadligt eller gott, idén var min. Jag uppvaktade faran, håret spiralade ner till min midja, låren blinkade under en kjol som var stram som en hand på min höft, och de där stövlarna som han hade kommenterat på sitt kontor, efter lektionen, flera år innan något skulle hända mellan oss. Det var det som var spänningen, hårnålssvängen på klippan vid havet, det hållna andetaget och hans hand på min kind, vindsnabbt och svidande.
Jag skulle vilja skylla på vinden, som blåste i vindbyar, på mig, som vacklade på kanten.
I åratal och åratal hade mitt öra varit spänt till kvinnornas sirenesång, vackra och fördärvade i sina havstvättade vikar, som kallade på mig, kallade på mig djupt inombords. De ropade och jag kom.
Då kom min lydiga längtan. Mina blåslagna knän och mitt tiggeri. Nöjet att sätta min mun kring orden ja och Sir. Den outgrundliga lyckan att flyga, och falla, från en så stor och fruktansvärd höjd, hans tunga som krattade kolen till en rännil av svett som gled ner mellan mina bröst, ner som mjölken jag snart skulle spilla över min tunga läpp, en bäck som var kall som hans vitblå ögon, nu varm och samlad mellan mina ben, marken som rusade upp i en förkrossande gäspning, hans fingrar tryckta mot mina öppnade läppar, som tystade mina skrik.
Jag skulle vilja skylla på hans hand i min rygg, mitt fotfäste en sedan länge förlorad kamp.
Jag kan inte ens skylla på mig själv, eller på avgrundens krokiga leende som vinkar. Min Alice i Underlandet-turnering ner, ner, ner i den bottenlösa lusten är kärare för mig än jag vågar säga, och om sanningen ska fram, om jag skulle hitta mig själv där uppe igen, där uppe på kanten med honom, skulle jag titta, och jag skulle hoppa, trogen som en hund.
+ + + +
Header image courtesy of Fiona Roberts. För att se hennes Artist Feature, gå hit.