Koldioxidkompensationsprocess
Koldioxidkompensation kan köpas och säljas som en del av system för efterlevnad, t.ex. Kyotoprotokollet till FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) eller EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS, en regional koldioxidmarknad där europeiska länder kan handla med utsläppsrätter för att uppnå regionala mål för utsläppsminskningar). En fördel med koldioxidkompensation inom sådana system för efterlevnad är att den gör det möjligt att minska utsläppen där kostnaderna är lägre, vilket leder till större ekonomisk effektivitet där utsläppen regleras. Enligt Kyotoprotokollet ska parterna i den utvecklade världen begränsa utsläppen av växthusgaser i förhållande till utsläppen 1990. Enligt Kyotoprotokollet kan handel med utsläppsrätter på en s.k. koldioxidmarknad hjälpa dem att uppfylla sin gräns: en part kan sälja en outnyttjad utsläppsrätt till en part som ligger över dess gräns. Enligt protokollet är det också möjligt att handla med koldioxidkompensation. Parterna i Kyotoprotokollet kan få kompensation genom en mekanism som kallas gemensamt genomförande (JI), där en part utvecklar ett projekt för att minska eller eliminera utsläpp i ett annat land där utsläppen är begränsade. Parterna kan också få kompensation genom mekanismen för ren utveckling (CDM) för projekt i utvecklingsländer, där utsläppen inte begränsas på annat sätt.
Konsumenter och företag kan också frivilligt köpa koldioxidkompensation för att kompensera för sina utsläpp. Bland de stora köparna av klimatkompensation finns arrangörer av stora evenemang som de olympiska spelen, som kan sträva efter att vara koldioxidneutrala, och företag som Google, HSBC Holdings PLC och IKEA. Den frivilliga marknaden för klimatkompensation är i stort sett oreglerad, även om flera internationella standarder har utvecklats för att bedöma deras kvalitet. I mars 2006 utvecklade till exempel Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) standard 14064 om redovisning av växthusgaser, verifiering, validering och ackreditering av standardiseringsorgan. Dessutom utvecklades Gold Standard-registret, som skapades som en spårningsdatabas för CDM och JI, 2003 av ett konsortium av ideella sponsorer för att certifiera koldioxidprojekt och spåra krediter.