Hindi är inte mitt första språk men jag var fast besluten att lära mig det. Föräldrarna till alla mina vänner hade förklarat att hindi var språket för chaufförer, barnflickor, hembiträden och vaktmästare och därför var vi förbjudna att ens läsa hindi-serier som Chacha Chaudhary, Bela aur Bahadur och Nagraj.
Så jag började bli ursinnigt vän med hindi-talande barn. Jag insisterade på att de skulle lära mig sitt språk och det gjorde de. De lärde mig att ”kamine” betydde valpar och ”haraami” betydde fjäril. Min granne Meeta lärde mig jingeln till en reklamfilm för preventivmedel och insisterade på att det var en bra hindi-låt som jag måste sjunga på min julfest det året… (dessa små skitstövlar!) Jag sjöng glatt ”Garbh nirodhak goliyaan Mala-D hain mera raaz”, till stor chock för alla närvarande. Under de följande 24 timmarna behandlade mamma mig ungefär som Catelyn Stark behandlade Jon Snow i Winterfell.
Jag behövde verbal ammunition för att ge igen på Meeta, men ”torsksnack”, ”idiot” eller ”knöl” hade inte tillräcklig eldkraft. Så jag började samla på indiska uttrycksmedel. Jag började göra en lista och kontrollerade till och med betydelsen av varje ord. Snart anslöt sig många andra barn i skolan till mig och vår databas utökades gradvis under en period av fem olidligt långa år och omfattade bland annat ”suar”, ”kuttay”, ”tendi”, ”patti” och ”jada dukkar”.
Med tiden blev vårt vokabulär av svordomar rikare, men vi saknade fortfarande något potent och verkligt förkastligt. Det var då tvillingarna Oloka och Onindo (som skolans mobbare kallade Aloo och Pyaaz på grund av hur deras namn uttalades) kom på planen att bilda en strategisk allians med punjabiungdomarna.
Punjabiungdomarna var de coolaste barnen i skolan. Ingen bråkade med dem eftersom de alla var mycket längre än vi andra, var duktiga på sport och när de svor gjorde de det med aggressivitet som en pakistansk snabbbowler.
Reklam
Jag erbjöd mig att hjälpa Harvinder (Happy), Surinder (Sweety) och Talvinder (Tiny) med deras läxor i engelska och matte om de lärde mig punjabiuttryck. De höll sitt löfte. Det var som att se Game of Thrones efter att i flera år bara ha sett How I Met Your Mother.
Vi började släppa K-bomberna – kanjar, khachchar och khottay da puttar – på mobbare och elaka barn. Meeta fick en efterlängtad och välförtjänt khasmanu-khaye marjani! Till och med de urvattnade och mindre kränkande versionerna av svordomarna, framförda med rätt mängd punjabi-intensitet, lät positivt ondskefulla.
Oavsett vilket modersmål du har så fungerar svordomar på punjabi som en tryckventil, som att rensa upp i rören. Det kan ha något att göra med hur man andas ut de gutturala ljuden ”bh”, ”dh”, ”gh” och ”h”: Det tvingar dig att spotta ut negativiteten.
Ibland när vi inte ville använda öppet kvinnofientliga svordomar var det lika skrämmande att säga något som lät likadant. Så ett ”teri bhains di” hade samma effekt som den ursprungliga förbannelsen riktad mot någons syster. Det är ju inte alla som förstår att man svär åt dem om man kallar dem för Lannister! Till och med ett oskyldigt ”naamuraad” uttalat med rätt mängd gift är mer effektivt än ”idiot” eller ”jävla skitstövel” (dessutom har Jon Snow gjort det ganska acceptabelt att vara en jävla skitstövel.)
Det bästa var att ingen någonsin trodde att en Deborah, Shobhana, Bala, Joshua eller Oloka skulle kunna använda Punjabi gaalis. Det fanns alltid en Happy, Sweety eller Tiny som var villig att vittna till vår fördel, och som antydde att de andra barnen hittade på saker och ting för att trakassera vårt gäng av små nördar.
I dagsläget tycker jag att Punjabi gaalis är lika tillfredsställande som att fuska med min strikta vegankost med en generös portion mac and cheese. För vad är en välriktad ”ullu da pattha” eller ”behen di takki” om inte en frigörelse av uppdämd spänning? Oavsett vilket modersmål du har, fungerar svordomar på punjabi som en tryckventil, som att rensa rören. Det kan ha något att göra med hur man andas ut de gutturala ljuden ”bh”, ”dh”, ”gh” och ”h”: Det tvingar dig att spotta ut negativiteten. Att andas på rätt sätt är en viktig del av ilskahanteringen, och Punjabi gaalis tvingar dig att andas ut på rätt sätt. Det är nästan som att hugga din motståndare med en lie, minus brottmålet.
Jag har inte helt övergivit ”skurk”, ”rackare” eller ”dyngbagge”, men inget av dessa uttryck har tillräckligt med bett. Engelska svordomar saknar den aggressivitet som en fullröstad Punjabi gaali innehåller – den verbala motsvarigheten till att kasta en Patiala peg i huvudet på någon. Marathiska ord som ”jaadeya” (fett), ”kutreya” (hund) och ”dukreya” (gris) låter nästan musikaliska i jämförelse. De mest ointressanta är bengaliska svordomar: Jag menar att ”pocha tiktiki” (rutten ödla), ”sheddo bang” (kokt groda) och ”bhaja paencha” (stekt uggla) låter mer som exotisk mat på Calcutta Club. Till och med den verkligt ondskefulla ”boka bodjaat” (illasinnad idiot) låter märkligt kysk jämfört med en fånig men märkligt hotfull ”ghasiyaara” (gräsklippare). Med punjabi har jag också friheten att hitta på mina egna förbannelser. Jag är särskilt stolt över ”gotte phoot jayien tere” (jag önskar att dina testiklar skulle explodera).
”Fult språk är den sista utvägen för de språkligt utmanade”, förklarade min majestätiska mormor slöt, även om hennes knutna och knotiga fingrar kämpade hårt för att sticka ännu en tröja som jag troligen inte skulle kunna bära. Hennes ord ligger fortfarande kvar i mina öron, och kanske kommer jag att känna mig tvungen att be henne om ursäkt när jag besöker hennes grav nästa gång. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att sluta svära på punjabi. Utan dessa små alver har jag en känsla av att jag kommer att ligga ihopkrupen i psykologens soffa, hjälplös.