Kartläggning av handlingen i ”La noche boca arriba”

av Mary Becker Quinn, spanska och portugisiska

Avhandling om priset för effektivitet i undervisningen, 2002

”Läsa och analys av litteratur” (spanska 25) är den första litteraturkursen som krävs på den spanska avdelningen. Eftersom det är en kurs som är organiserad efter genre är det viktigt att eleverna behärskar den litterära formen. Lika viktigt är därför lärarens förmåga att visa varför sådana kunskaper är avgörande för litteraturstudier. I prosaenheten måste eleverna till exempel lära sig de vanliga elementen i en intrig: exponering, utveckling, spänning, vändpunkt, klimax och upplösning. Jag utvecklade följande övning, baserad på Julio Cortázars berättelse ”La noche boca arriba”, för att visa dem att denna kunskap kan visa sig vara avgörande för den fullständiga analysen och förståelsen av denna specifika berättelse, och mer allmänt för att visa att det faktiskt ofta finns ett grundläggande förhållande mellan tema och form i litteraturen.

”La noche boca arriba” inleds med att en man råkar ut för en motorcykelolycka och därefter blir inlagd på sjukhus. När han blir drogad inför en operation kommer vi in i hans drömvärld, som blir en parallell handlingslinje. I fantasiriket är han inte en man från 1900-talet, utan en del av ”moteca”-stammen (en spansk lek med ordet för motorcykel) som förföljs av aztekerna. Men allteftersom berättelsen fortsätter blir drömtillstånden längre och mer levande, och till slut, när ”moteca” är på väg att bli ett människooffer till aztekiska gudar (och mannen från 1900-talet, antar vi, är på väg att opereras), inser huvudpersonen att fantasin faktiskt är verkligheten, och att drömvärlden var 1900-talets värld. Berättelsen slutar med huvudpersonens oförmåga att vakna upp (och därmed återvända för att se sin sjukhusmiljö) och hans efterföljande död i det aztekiska templet.

De parallella handlingslinjerna verkar till en början helt enkelt ge en dubbel möjlighet att kartlägga handlingen. Och därför placeras eleverna under de första tjugo minuterna av lektionen i smågrupper (3-4 elever vardera) under vilka de fyller i det tillhandahållna arbetsbladet. Arket har två kolumner med rubrikerna ”Realidad” (den verkliga världen) och ”Sueño” (drömvärlden), och under varje kolumn finns en förteckning över de sex delarna av handlingen. Vad är en utläggning i den verkliga världen och vad är en utläggning i drömvärlden? Etc.

Jag skriver sedan upp handlingselementen på tavlan och låter dem komma fram och fylla i sina olika idéer. Som klass diskuterar vi och kommer fram till slutsatser om deras olika svar angående exponering, utveckling, spänning och vändpunkt i de båda handlingslinjerna. Men övningen blir mer intressant (och faktiskt mer lärorik) när eleverna når avsnitten om klimax och upplösning. Här inser eleverna nämligen att de två handlingslinjerna har sammanfallit till en enda. Cortázar har vävt ihop de parallella berättelserna så tätt att den ”verkliga” och den ”drömda” delen har samma klimax och samma upplösning. (Huvudpersonen kan inte vakna upp och kommer därför att offras och dö som ”moteca” ). Cortázar, som suddat ut gränsen mellan verklighet och dröm på så många andra sätt genom hela berättelsen, har också suddat ut den formellt i handlingen. I slutet av övningen är det uppenbart att eleverna har förstått syftet eftersom de måste lämna de två sista delarna av handlingen i kolumnen ”verklighet” tomma. Cortázars syfte och mitt syfte blir helt klart.

Under de sista minuterna av lektionen betonar jag för eleverna att Cortázar har manipulerat handlingen för att stödja sitt tema. Genom att visa att tema och form är sammankopplade börjar eleverna förstå varför ett rent subjektivt svar på litteratur (deras ofta första impuls) inte är adekvat. Och långt ifrån en isolerad övning är det genom att lära sig hur tema och form hänger ihop som man börjar lära sig att läsa litteratur.