Högtidlig journalistik
Och även om journalistikens kärna alltid har varit nyheterna, har det sistnämnda ordet fått så många sekundära betydelser att termen ”hårda nyheter” har blivit vanlig för att särskilja nyheter av definitivt nyhetsvärde från andra av marginell betydelse. Detta var till stor del en följd av radio- och TV-rapporteringens intåg, som förde nyhetsbulletiner till allmänheten med en snabbhet som pressen inte kunde hoppas på att kunna mäta sig med. För att behålla sin publik tillhandahöll tidningarna allt större mängder tolkningsmaterial – artiklar om bakgrunden till nyheterna, personskisser och kolumner med aktuella kommentarer av skribenter som var skickliga på att presentera åsikter i lättläst form. I mitten av 1960-talet förlitade sig de flesta tidningar, särskilt kvälls- och söndagsutgåvorna, i hög grad på tidskriftsteknik, utom när det gällde innehållet i ”hårda nyheter”, där den traditionella regeln om objektivitet fortfarande gällde. Nyhetstidningar blandade i en stor del av sin rapportering nyheter med redaktionella kommentarer.
Journalistiken i bokform har en kort men livlig historia. Spridningen av pocketböcker under decennierna efter andra världskriget gav impulser till den journalistiska boken, vilket exemplifieras av verk som rapporterar och analyserar valkampanjer, politiska skandaler och världshändelser i allmänhet, och den ”nya journalistiken” av författare som Truman Capote, Tom Wolfe och Norman Mailer.
Under 1900-talet förnyades de strängheter och begränsningar som regeringar ålade pressen. I länder med kommunistiska regeringar ägdes pressen av staten och journalister och redaktörer var statligt anställda. I ett sådant system kombinerades pressens primära funktion att rapportera nyheterna med skyldigheten att upprätthålla och stödja den nationella ideologin och statens uttalade mål. Detta ledde till en situation där de kommunistiska staternas positiva prestationer betonades av medierna, medan deras misslyckanden underrapporterades eller ignorerades. Denna stränga censur genomsyrade journalistiken i kommunistländerna.
I icke-kommunistiska utvecklingsländer åtnjöt pressen olika grader av frihet, från en diskret och tillfällig användning av självcensur i frågor som var pinsamma för hemlandets regering till en sträng och allestädes närvarande censur som liknade den i kommunistländerna. Pressen åtnjöt största möjliga frihet i de flesta engelsktalande länder och i länderna i Västeuropa.
Då den traditionella journalistiken uppstod under en tid då information var knapp och därmed mycket efterfrågad, stod 2000-talets journalistik inför en informationsmättad marknad där nyheterna i viss mån hade devalverats genom sitt överflöd. Framsteg som satellit- och digitalteknik och Internet gjorde informationen rikligare och mer lättillgänglig och skärpte därmed den journalistiska konkurrensen. För att tillgodose konsumenternas ökande efterfrågan på aktuell och mycket detaljerad rapportering utvecklade medierna alternativa spridningskanaler, t.ex. distribution på nätet, e-postutskick och direkt interaktion med allmänheten via forum, bloggar, användargenererat innehåll och webbplatser för sociala medier som Facebook och Twitter.
Under 2000-talets andra decennium underlättade framför allt plattformar för sociala medier spridningen av politiskt orienterade ”falska nyheter”, ett slags desinformation som produceras av vinstdrivande webbplatser som utger sig för att vara legitima nyhetsorganisationer och som är utformade för att attrahera (och vilseleda) vissa läsare genom att utnyttja förankrade partipolitiska fördomar. Under kampanjen inför det amerikanska presidentvalet 2016 och efter att han valdes till president samma år använde Donald J. Trump regelbundet termen ”falska nyheter” för att nedvärdera nyhetsrapporter, även från etablerade och välrenommerade medieorganisationer, som innehöll negativ information om honom.
Redaktörerna för Encyclopaedia Britannica.