Jag kan inte sluta äta guldfiskar – så jag började göra dem åt mig själv

Om jag kunde äta snacks till alla mina måltider skulle jag göra det. Även om jag älskar att sitta ner för en flergångsmiddag ibland, så är det snarare så att jag äter, provsmakar och gnager som är min grej. Detta har varit sant så länge jag kan minnas.

Under dessa dagar är mitt vanliga mellanmål ett äpple med jordnötssmör, lite brie och torkade tranbär, eller ett par nävar (eller fler) av nötaktig, krispig granola – med mycket kluster och klumpar, förstås. Men när jag känner mig särskilt nostalgisk, eller till och med lite ledsen, finns det inget som tröstar mig mer än några av de bästa från min barndom. De för mig tillbaka till enklare tider då jag öppnade min lunchlåda för att upptäcka vad som fanns gömt under min smörgås, då jag skyndade hem från skolan för den oundvikliga mellanmålspausen före matematikläxorna. Bland favoriterna fanns (och finns fortfarande) Goldfish, Cheez-Its, Fruit Roll-Ups, Pop-Tarts och alla sorters flingor som mamma inte lät mig äta utom på min födelsedag.

Smak- och konsistensmässigt verkar många av mina barndomsfavoriter vara förväntade nog: krispigt-saltaktigt-osten, tuggigt-fruktigt, fudgy-rikligt. Men de har alla en egenskap som är svår att fastställa – en gnutta magi som blandas in innan de förpackas. Pop-Tarts har en syltig jordgubbssmak som inte riktigt liknar den som jag smörjer mitt rostat bröd med. (Och det lilla strösselstoftet på toppen? Var kommer det ifrån och hur kan jag köpa det i stora mängder för att lägga det på allting?) Tater tots är mjuka, smuliga och krispiga bitar av riven potatis, men jag har aldrig lyckats tämja mina knölar på det sättet. Goldfish smakar som ost (och har den glada gula färgen för att matcha), men en ost som är lite annorlunda än den cheddar jag känner till.

När jag stöter på exceptionellt läckra maträtter funderar jag ofta på om det jag äter är möjligt att göra hemma (är det normalt? Bara jag?), och gör en mental anteckning om att jag ska återskapa dem om så är fallet. Och varje gång jag gör det undrar jag: kommer detta att smaka lika bra som originalet? Detta har inte varit annorlunda när det gäller snacks; i deras fall trodde jag inte på båda punkterna och undvek att prova av den anledningen.

Cue Chloe Coscarelli, kock, vinnare av Cupcake Wars och skapare av allt som är växtbaserat och läckert. Det verkar som om Chloe hade en liknande längtan efter hemlagade barndomsgodis, undrade hur hon skulle kunna göra dem så enkla och autentiskt smakande som möjligt, och bevisade att jag hade fel när jag trodde att båda sakerna inte gick att göra. I sin nyaste bok, Chloe Flavor, innehåller hon ett recept på Goldfish crackers där hon hoppar över cheddaren till förmån för några smarta veganska byten. Ändå är kexen lika välsmakande, fläckiga och rostade som mina favoritsmiley-snacks – lite annorlunda i smaken än de från Pepperidge Farm, men ändå enkla och tillfredsställande.

Den som upptäckte Chloes överraskande enkla recept, som gav enorm utdelning (det ger 10 dussin kex!), tog mig med ner i ett nostalgiskt kaninhål. Vilka fler barndomssnacks skulle jag kunna göra på ett enkelt och prisvärt sätt? Har jag missat något genom att inte prova dem tidigare? Det finns bara ett sätt (eller 14) att ta reda på det.

Vad var dina favoritsnacks som barn? Och har du någonsin provat att göra dem hemma? Berätta för oss i kommentarerna (och dela gärna med dig av recepten)!