Eoin Drea är senior research officer vid Wilfried Martens Centre for European Studies och forskare vid Trinity College i Dublin.
Göm allt om uppståndelsen kring det irländska vänsterpartiet Sinn Féins framväxt eller återkomsten för det klassiska centristiska kameleonpartiet Fianna Fáil. Glöm till och med att premiärminister Leo Varadkars Fine Gael troligen kommer att lämna regeringen efter nio år vid makten.
Det viktigaste med Irlands kommande parlamentsval är det som ingen pratar om: Irlands framtid i ett EU utan Storbritannien.
Irland har länge hyllats som ett föredöme för EU:s särskilda typ av ekonomisk framgång – en liten, flexibel ekonomi i kombination med en ung, liberal, multietnisk befolkning – och Irland har varit en lugnande, centristisk berättelse för en eurokraternas publik som tröttnat på politiska extremer. Brexit har också drivit Irland och EU närmare varandra.
Men inte ens den brexitinducerade europeiska solidariteten kommer (i det långa loppet) att kunna maskera realiteterna i Irlands alltmer avvikande ställning i Europa.
Irland har en avreglerad, mycket flexibel global ekonomi som saknar de omfattande sociala skydd som finns i dess kontinentala motsvarigheter.
Förvånansvärt för ett land som under de senaste åren har definierats så mycket av Europa – från räddningspaketet 2010 till att Storbritannien hoppade av – har Irland inte konfronterat de djupa motsättningar som ligger till grund för dess sammanflätade relationer med Washington, London och Bryssel.
Med Storbritannien borta och ett EU som i allt högre grad domineras av Paris och Berlin är Irland en ekonomisk outlier: EU:s enda rent globalistiska land – det sista anglosaxiska landet som står kvar.
Irland – som är en nettobidragstagare till EU:s budget – har en avreglerad, mycket flexibel global ekonomi som saknar det omfattande sociala skydd som finns hos kontinentala motsvarigheter som Nederländerna och Danmark.
Det inrikespolitiska valet har lyckats förvandla landet till en smal och snål maskin som lockar till sig utländska direktinvesteringar – en stat med helt privatiserad barnomsorg och en socialförsäkringsmodell som bygger på att lindra fattigdomen (genom utbetalningar på mycket låg nivå) i stället för på den inkomstersättningsprincip som de flesta kontinentala stater förespråkar.
Irland har förlorat en viktig partner på EU:s scen – Storbritannien | Jeff J Mitchell/Getty Images
Denna ekonomiska modell står i skarp kontrast till den krypande centralism som släppts lös från Elysée och som nu strövar omkring i det vilda utan London (eller ett kraftfullt Berlin) för att stävja den.
Den verkliga faran för Irland är att landet har förlorat sin partner på EU-scenen och inte har haft en mer långsiktig debatt om Irlands förhållande till Europa som verkligen behövs.
I detta sammanhang är den nationella politikens kortsiktighet som representeras av Fianna Fáils mjuka populism och Sinn Féins hårda socialism särskilt skadlig, eftersom den drar bort fokus från denna brådskande uppgift.
Irland borde fundera på att hamra fram existentiella kompromisser om företagsbeskattning och digital beskattning, dataskydd och ytterligare centralisering av euroområdet. Landet behöver en sammanhängande strategi i Europa efter brexit, och dess befolkning är desperat efter en stabilare och mer hållbar ekonomi.
Det är dags för Irland att äntligen göra ett val om hur landet planerar att konstruktivt bidra till EU:s framtid, i stället för att definieras av sitt orubbliga motstånd mot EU:s förslag om skatteharmonisering.
Europa skulle gynnas av att Irland fastställer en realistisk, global handelsstrategi för ytterligare europeisk integration.
Dublin bör lägga fram en positiv vision för ett smalare, mer konkurrenskraftigt, mindre centraliserat, mer globalistiskt och engelskspråkigt EU. Irland måste också utsträcka sin charm ytterligare till EU:s norra och östra delar i sitt sökande efter likasinnade partner.
Med Storbritannien nu ute ur mixen skulle även Europa gynnas av ett engagerat Irland som lägger fram en realistisk, global handelsstrategi för ytterligare europeisk integration.
Brexit placerade (ett till en början nervöst) Dublin i centrum för EU:s beslutsfattande. Nu när Brexit-ridån har fallit måste Irland arbeta hårdare för att stå i centrum – och se till att det fortsätter att höras.