Ahypotesen om vattenapor ignoreras i allmänhet av antropologer, även om den har en anhängare utanför den akademiska världen och har fått stöd av kändisar, till exempel av David Attenborough.
Akademiker som har kommenterat hypotesen om vattenlevande apor inkluderar kategoriska motståndare (i allmänhet medlemmar av den akademiska antropologins samfund) som förkastar nästan alla påståenden relaterade till hypotesen. Andra akademiker har hävdat att förkastandet av Hardy och Morgan delvis är orättvist med tanke på att andra förklaringar som lider av liknande problem inte motsätts lika starkt. En konferens som ägnades åt ämnet hölls i Valkenburg i Nederländerna 1987. Bland de 22 deltagarna fanns akademiska förespråkare och motståndare till hypotesen samt flera neutrala observatörer under ledning av antropologen Vernon Reynolds från Oxfords universitet. Hans sammanfattning i slutet var:
Samt sett kommer det att stå klart att jag inte tror att det skulle vara korrekt att beteckna våra tidiga hominida förfäder som ”vattenlevande”. Men samtidigt verkar det finnas bevis för att de inte bara tog sig till vatten från tid till annan, utan att vattnet (och med detta menar jag insjöar och floder i inlandet) var en livsmiljö som gav tillräckligt mycket extra föda för att räknas som ett organ för urvalet.
KritikerRedigera
AAAH är inte accepterad som empiriskt understödd av forskarsamhället och har bemötts med betydande skepsis. Nature-redaktören och paleontologen Henry Gee har hävdat att hypotesen har likvärdiga förtjänster som kreationismen och bör avfärdas på samma sätt.
I en kritik från 1997 betraktade antropologen John Langdon AAH under rubriken ”paraplyhypotes” och hävdade att svårigheten att någonsin motbevisa en sådan innebar att även om idén har sken av att vara en sparsmakad förklaring, så var den i själva verket inte en starkare förklaring än nollhypotesen att människans utveckling inte särskilt styrs av interaktion med vattenmassor. Langdon hävdade att hur populär idén än var hos allmänheten så innebär idéns ”paraply”-karaktär att den inte kan fungera som en riktig vetenskaplig hypotes. Langdon invände också mot Morgans generella motstånd mot ”savannhypotesen” som han uppfattade som ”paleoantropologins kollektiva disciplin”. Han observerade att vissa antropologer hade ansett att idén inte var värd besväret att vederlägga. Dessutom gällde de bevis som anfördes av AAH-förespråkarna mestadels utvecklingen av mjukdelarnas anatomi och fysiologi, medan paleoantropologer sällan spekulerade i den evolutionära utvecklingen av anatomin bortom muskuloskeletala systemet och hjärnans storlek, som avslöjats i fossil. Efter en kortfattad beskrivning av frågorna under 26 olika rubriker, producerade han en sammanfattande kritik av dessa med huvudsakligen negativa omdömen. Hans huvudsakliga slutsats var att det var osannolikt att AAH någonsin skulle kunna motbevisas på grundval av jämförande anatomi, och att den enda datamängd som potentiellt kunde motbevisa den var fossilregistret.
Antropologen John D. Hawks skrev att det är rättvist att kategorisera AAH som pseudovetenskap på grund av de sociala faktorer som ligger till grund för den, i synnerhet hypotesens personlighetsledda karaktär och det ovetenskapliga tillvägagångssättet hos dess anhängare. Den fysiska antropologen Eugenie Scott har beskrivit hypotesen om vattenlevande apor som ett exempel på ”veva-antropologi” i likhet med andra pseudovetenskapliga idéer inom antropologin, t.ex. korsbefruktning mellan utomjordingar och människor och Bigfoot.
In The Accidental Species: Misunderstandings of Human Evolution (2013) anmärkte Henry Gee på hur en fisk- och skaldjursdiet kan bidra till utvecklingen av den mänskliga hjärnan. Han kritiserade ändå AAH eftersom ”det alltid är ett problem att identifiera egenskaper som människor har nu och dra slutsatsen att de måste ha haft något adaptivt värde i det förflutna”. Dessutom ”är det notoriskt svårt att härleda vanor från anatomiska strukturer”.
Populärt stöd för AAH har blivit pinsamt för vissa antropologer, som vill utforska vattnets effekter på människans utveckling utan att engagera sig i AAH, som de anser ”betonar anpassningar till förhållanden på djupt vatten (eller åtminstone under vatten)”. Foley och Lahr menar att ”att flirta med allt som har med vatten att göra inom paleoantropologin kan misstolkas”, men hävdar att ”det råder knappast någon tvekan om att vi under hela vår utveckling i stor utsträckning har använt oss av terrestra livsmiljöer som gränsar till sötvatten, eftersom vi i likhet med många andra landlevande däggdjur är en art som i hög grad är beroende av vatten”. Men de påstår att ”under trycket från mainstream tenderade AAH-anhängarna att fly från Hardys och Morgans kärnargument mot en mer generaliserad betoning på fiskiga saker.”
I ”The Waterside Ape”, ett par BBC Radio-dokumentärer från 2016, diskuterade David Attenborough vad han trodde var ett ”steg mot mainstream-acceptans” för AAH i ljuset av nya forskningsresultat. Han intervjuade forskare som stödde idén, däribland Kathlyn Stewart och Michael Crawford som hade publicerat artiklar i ett specialnummer av Journal of Human Evolution om ”The Role of Freshwater and Marine Resources in the Evolution of the Human Diet, Brain and Behavior”. Som svar på dokumentärerna i en tidningsartikel kritiserade paleoantropologen Alice Roberts Attenboroughs främjande av AAH och avfärdade idén som en distraktion ”från den framväxande berättelsen om människans evolution som är mer intressant och komplex”. Hon hävdade att AAH hade blivit ”en teori om allt” som samtidigt är ”för extravagant och för enkel”.
Filosofen Daniel Dennett kommenterade i sin diskussion om evolutionsfilosofi: ”Under de senaste åren, när jag har befunnit mig i sällskap med framstående biologer, evolutionsteoretiker, paleoantropologer och andra experter, har jag ofta bett dem att berätta för mig, snälla, exakt varför Elaine Morgan måste ha fel om akvatiska teorin. Jag har ännu inte fått något svar värt att nämna, bortsett från dem som med glimten i ögat erkänner att de också har undrat samma sak.” Han utmanade både Elaine Morgan och det vetenskapliga etablissemanget genom att ”båda sidor hänger sig åt adaptionistiska Just So-historier”. I samma anda noterade historikern Erika Lorraine Milam att oberoende av Morgans arbete har vissa standardförklaringar av människans utveckling inom paleoantropologin fått skarp kritik för att de saknar bevis, samtidigt som de bygger på sexistiska antaganden. Anatomilektorn Bruce Charlton gav Morgans bok Scars of Evolution en entusiastisk recension i British Medical Journal 1991 och kallade den ”exceptionellt välskriven” och ”ett bra stycke vetenskap”.
1995 förklarade paleoantropologen Phillip Tobias att savannhypotesen var död, eftersom de öppna förhållandena inte existerade när mänsklighetens föregångare stod upprätt och att slutsatserna från Valkenberg-konferensen därför inte längre var giltiga. Tobias berömde Morgans bok Scars of Evolution som en ”anmärkningsvärd bok”, även om han sade att han inte höll med om allt i den. Tobias och hans elev kritiserade vidare den ortodoxa hypotesen genom att hävda att det faktum att människans föregångare kom ut ur skogen hade varit ett okontrollerat antagande om evolutionen sedan Lamarcks dagar och följts av Darwin, Wallace och Haeckel, långt innan Raymond Dart använde det.
Hardys och Morgans reaktionerRedigera
Alister Hardy blev förvånad och förödmjukad 1960 när de nationella söndagstidningarna hade rubrikerna ”Oxfordprofessor säger att människan är en havsapa”, vilket orsakade problem med hans kollegor i Oxford. Som han senare sade till sin före detta elev Desmond Morris: ”Jag var naturligtvis tvungen att skriva en artikel för att motbevisa detta och säga att detta bara är en gissning, en grov hypotes, det är inte ett bevisat faktum. Och naturligtvis är vi inte besläktade med delfiner.”
Elaine Morgans bok Descent of Woman från 1972 blev en internationell bästsäljare, ett val till månadens bok i USA och översattes till tio språk. Boken hyllades för sin feminism, men paleoantropologer blev besvikna på dess främjande av AAH. Morgan tog bort den feministiska kritiken och lämnade sina AAH-idéer intakta och publicerade boken som The Aquatic Ape tio år senare, men den fick inga mer positiva reaktioner från forskare.