Historien börjar för cirka 30 miljoner år sedan, när känguruns förfader – en varelse som påminner mycket om en liten pungråtta – klättrade ner från trädtopparna för att röra sig på skogsgolvet. Dess fötter och fotleder, som tidigare varit anpassade för att klättra, blev styva för att klara av den nya terrängen.
Då denna forntida kängurus fot var mycket lång kunde djuret inte gå eller springa ordentligt. Det var dock lätt att hoppa – precis som för dagens känguru. De stora, stretchiga senorna i känguruns bakben fungerar som gigantiska fjädrar. När dessa senor spänner och drar ihop sig genererar de merparten av den energi som behövs för varje hopp. Detta skiljer sig mycket från människans sätt att hoppa, som använder mycket muskelkraft.
Svansen är också viktig och fungerar både som ett balanseringshjälpmedel och en motvikt som driver djuret i varje språng. Dessutom behöver kängurun knappt slösa kraft på att andas när den hoppar. Hopprörelsen driver tarmen upp och ner, vilket blåser upp och släpper luften ur lungorna.
Känguruer hoppar vanligtvis i ungefär 25 km/h, men de kan nå 70 km/h på korta sträckor, och kan tillryggalägga så mycket som 9 meter på ett enda hopp. Detta energieffektiva sätt att förflytta sig gör att de kan täcka stora avstånd i jakt på mat och vatten, vilket gör att de kan trivas i det hårda klimatet i Australiens outback.
Har du en fråga om vilda djur och växter som du skulle vilja ha svar på? Mejla din fråga till [email protected] eller skicka den till Q&A, BBC Wildlife Magazine, Immediate Media Company, Eagle House, Bristol, BS1 4ST.