Dela det här inlägget:
Jag visste att Camille skulle vara intressant att intervjua när jag såg bilderna från hennes äventyrliga simning i mitt Facebookflöde.
Jag tror att du kommer att bli inspirerad och uppmuntrad att utmana dig själv att prova något nytt i vattnet efter att ha hört hennes berättelse.
Hur länge har du simmat?
Sedan jag kan minnas (min bästa gissning skulle vara runt 5 års ålder)! Mina föräldrar satte mina bröder och mig på simlektioner på den lokala simklubben och vi tillbringade somrarna i simlaget.
Jag fortsatte att simma tävlingsmässigt genom gymnasiet, hade planer på att simma i college, men blev skadad under mitt sista år i gymnasiet.
I college arbetade jag som livräddare vid University of Kentuckys bassäng, jag gjorde ofta simträning, men inget större eller tävlingsmässigt vid den tiden.
När jag flyttat till San Francisco har jag återupptagit min simhobby igen och har gått från tillfälliga bassängbad till riktig träning och till och med träning och tävlingar i öppet vatten!
Hur blev du involverad i tävlingar?
Som barn var simlaget det roligaste som fanns att göra. Det var det som fyllde vår tid på sommaren. Träning tidigt på morgonen, hem för att äta och göra sysslor, tillbaka till poolen för att umgås med alla våra simlagskompisar och simträffar en gång i veckan.
I gymnasiet var det dagliga träningar och träffar, jag tillbringade massor av tid med mina simlagskompisar, luktade ständigt klor och kunde inte föreställa mig ett liv utan simning.
Jag har alltid varit tävlingsinriktad och haft en vilja att tävla och göra bra ifrån mig. Det är inte så mycket att jag vill slå andra, det har mer varit en drivkraft att se hur mycket bättre jag kan göra än tidigare.
Simning är en bra sport för det eftersom även om det alltid finns ”vinnare” och ”platser” betyder det inte att någon annan nödvändigtvis förlorar. Om du har slagit din tid från tidigare så har du vunnit, även om din tid inte är snabbare än alla andra.
En ny sak för mig har varit utmaningen med simning i öppet vatten. Där tiden inte är allt.
Det handlar mer om uthållighet och att hantera elementen – grumligt vatten, vågor, kalla temperaturer, havsliv osv. Detta tillför ett helt nytt element av äventyr och ger mig mer att sträva efter än att bara bli snabbare.
Vilka utmaningar har du varit tvungen att övervinna?
Den första och största utmaningen jag har varit tvungen att övervinna som simmare var en axelskada. Den inträffade under mitt sista år på gymnasiet vid den regionala simtävlingen – där jag eventuellt kunde ha kvalificerat mig för att simma på delstatsnivå.
En skarp smärta i axeln i slutet av en av mina tävlingar – 100 fjäril, tror jag – tvingade mig att bli hjälpt upp ur vattnet och eskorterad till sjukvårdspersonalen.
Jag skulle senare tillbringa flera veckor i sjukgymnastik och när jag frågade min läkare om framtiden för min simningkarriär fick jag följande besked: ”Om du fortsätter att simma i den takt som du har gjort kommer din axel med största sannolikhet att behöva opereras inom tre år.”
Om tre år?! Det skulle vara i tjugoårsåldern, så illa kan det väl inte vara?!
Jag var för rädd för att testa det… och tyvärr kvalificerade jag mig inte för några simstipendier i alla fall, så det var vad jag tog för att det var slutet på min simkarriär. Jag var 18 år och hade ett krossat hjärta och det kändes som om jag just hade förlorat mitt livs kärlek.
I dag kan jag inte säga om läkaren hade rätt eller inte, men jag är glad att jag inte drev på. Jag saknade simning ett tag, men har kunnat göra comeback.
Jag är en frisk och aktiv vuxen nu som inte bara har återgått till simning utan även börjat cykla och springa för att bli triathlet.Jag älskar det jag kan göra nu och förhoppningsvis kommer det att fortsätta under lång tid.
Den andra utmaningen var en mental utmaning
En som jag är säker på att många, många andra har haft. Jag var rädd, nej, jag var livrädd för vatten där jag inte kunde se vad som fanns runt omkring mig.
Simma i sjöar? Nej! Floder? Jag stannar i kanoten, tack. Hav? Bara om det är kristallklart och jag har glasögon på mig för att se mig omkring!
Det förändrades på våren förra året. Jag hade gått med i en lokal triathlonklubb och utan att veta något om triathlonsporten gick jag snabbt med i en träningsgrupp.
De första veckorna var grundläggande och vi simmade i en pool – mitt andra hem. Men så småningom var det dags att ge sig ut i havet, där vi så småningom skulle tävla.
En annan träningskompis och jag åkte ner till Aquatic Park (en fantastisk badplats i San Francisco Bay som ligger framför Ghirardelli Square). Hon hade simmat där många gånger och var redo att gå så fort våra fötter rörde vid vattnet.
Vad gäller för mig? Jag stod där i knähögt vatten och var rädd för att gå vidare. ”Men det är ju mörkt! Jag kan inte se någonting där nere! Vad finns där ute?!”
Min rädsla slog igenom ordentligt! ”Se bara upp med händerna”, sa hon. Så enkelt var det, titta på händerna. Så småningom, efter att ha acklimatiserat mig till det kalla vattnet, stoppade jag in ansiktet i vattnet, och jag kunde faktiskt se mina händer, det var lugnande!
Jag genomförde min första av många, många simturer i Aquatic Park den dagen, och även om jag från tid till annan fortfarande undrar vad som kan ligga och lurar där nere, så låter jag aldrig mina tankar vandra för långt bort.
Jag räknar mina slag, uppmärksammar min andning, fokuserar på formen och planerar vad mitt mellanmål efter simningen ska vara (vanligtvis en utsökt Irish Coffee från det berömda Buena Vista Cafe som ligger precis uppför kvarteret från Aquatic Park) 🙂
Hur är det att simma i kallt, hajinfekterat vatten?
Kylan är alltid en svår sak att hantera. Aquatic Park brukar ligga mellan 50 och 60 grader, oftast i mitten och toppen av 50-talet baserat på de gånger jag har varit där.
En våtdräkt hjälper alltid. Jag tränar i en full våtdräkt, vilket innebär att den täcker mina armar och ben helt och hållet, men det kalla vattnet är alltid en chock för ansiktet, händerna och fötterna.
Simning värmer naturligt upp kroppen, men jag lämnar nästan alltid simturer med domnade händer och fötter – vilket gör att det är ganska svårt att byta om efter simningen. Det finns ”stövlar” och handskar som man kan ha på sig, men jag tycker att de stör simningen så jag tar bara hand om kylan.
Och ibland är det lättare sagt än gjort. Vid tävlingar bär jag en våtdräkt utan ärmar för att få större rörlighet i axlarna och för att göra våtdräkten lättare att ta av i växlingen. Tävlingar får alltid mitt adrenalin att flöda så kylan är lite mindre ett problem.
När det gäller hajar… hum, jag kan inte säga att det inte finns några hajar i Aquatic Park, det finns säkert hajar i bukten, men det har gått så lång tid sedan någon blev attackerad att jag ärligt talat inte tänker på det.
En gång simmade vi (vår träningsgrupp) i Santa Cruz samma dag som folk hade bevittnat hur en haj attackerade en säl precis nedanför stranden från oss, men det hände senare på dagen tror jag, så vi visste inte om det då.
Det här är galet att höra, men det påverkar mig inte så mycket. Jag vet att hajar inte vill attackera människor, de vill ha sälar eller annat marint liv att äta.
Så jag tror att chansen att bli attackerad är väldigt liten och det skrämmer mig inte så mycket.
Tanken på att en jättebläckfisk eller en annan havsvarelse lurar där nere?
På något sätt är det mer skrämmande för mig…
Har du varit med om någon närkontakt?
Närliggande fall betyder vad?
Förr har man varit tvungen att dra sig ur tävlingar eller simningar på grund av förhållandena eller deras förmåga att gå hela sträckan.
Ibland kan kramper sätta käppar i hjulet för en simning, eller en tävling om man har lika mycket otur som jag. Och vi har simmat runt havslevande djur som sjölejon och andra fiskar.
Men jag har haft turen att inte uppleva några större nödsituationer eller katastrofer när jag simmat i öppet vatten.
Hur var din upplevelse när du simmade från Alcatraz till San Francisco?
Simningen från Alcatraz var fantastisk. Den anordnades av en lokal grupp för simning i öppet vatten som heter Odyssey Open Water Swimming.
De anordnar den här simningen flera gånger om året för äventyrliga simmare eller de som tränar inför ett lopp som Escape from Alcatraz triathlon.
Den dag jag gjorde det var Mors dag, den 10 maj 2015.
Omkring 60 av oss ställde oss i kö för att gå ombord på en liten båt – nästan hälften av denna grupp var personer från min triathlonklubb (Golden Gate Triathlon Club aka GGTC), vilket gjorde det mycket betryggande för mig och de andra som gjorde denna simtur för första gången.
Båten tog oss ut till Alcatraz Island, tillräckligt nära för att känna den hemska lukten av fåglar som jag hatar så mycket (jag har varit på Alcatraz tre gånger nu och vägrar att åka tillbaka, mest på grund av lukten av fågelbajs överallt).
Efter några minuter när kajakerna och SUP:erna (Stand Up Paddleboards) kom på plats blev vi instruerade att börja hoppa. En efter en hoppade vi i det kalla, kalla vattnet (runt 52 den dagen tror jag) och iväg med oss. Det fanns ingen tid att acklimatisera sig till vattnet eller fixa glasögonen eller sitta där och förbereda sig mentalt, det var dags att simma!
Omedelbart visste jag att jag stod inför en utmaning – en mycket välkommen sådan, men ändå en utmaning.
Vågorna var stora och strömmen var stark. Slutmålet var att nå San Francisco Yacht club – sydväst om Alcatraz Island i riktning mot Golden Gate Bridge.
För att inte svepas ut och in under Golden Gate Bridge (i riktning mot de mycket välkända, hajinfekterade Farallonöarna) var vi tvungna att sikta på en siktpunkt söder och nästan öster om oss.
När vi närmade oss stranden insåg jag snabbt hur mycket strömmen påverkade mig, eftersom jag befann mig mycket längre västerut än vad jag trodde att jag skulle göra. Vågorna var enorma, ett problem ibland.
En eller två gånger när jag försökte ta ett andetag på min högra sida träffades jag i ansiktet av vågorna och det slutade med att jag svalde vatten.
Turligtvis var det inte mycket och jag kunde anpassa mig och fortsätta att simma. Det var en dimmig dag, så sikten var svår.
Bron syntes knappt i fjärran och byggnaderna i staden som vi skulle sikta på var svåra att urskilja. Jag höll ögonen på den ledande kajaken, som hade en ljusorange flagga på sig och som alltid ledde vägen.
Hur var simningen?
Simningen var visserligen svår, men den gick snabbare än vad jag hade förväntat mig. Min Garmin registrerade att jag simmade två mil på 40 minuter – det är snabbt!
Väldigt snabbare än vad jag brukar simma, så strömmen hjälpte definitivt till. Simningen kändes kortare och lättare än vad den faktiskt var.
När jag kom upp ur vattnet var jag upprymd, jag hade just simmat från Alcatraz!!!
Jag mådde jättebra och hade haft så roligt att jag ville göra om det igen, genast!
En vän till mig tog en bild på mig och skrev till bildtexten: ”Nej, Camille, du kan inte simma tillbaka till klippan”. Det ser ut som om jag argumenterar med någon och frågar ”men varför inte?”
Simningen från Alcatraz var, till dags dato, min största simning.
Jag har haft längre, vackrare simningar – som en som var någonstans nära 3 miles i en kristallklar Lake Tahoe med GGTC-vänner förra sommaren.
Men den här simturen i Alcatraz var större, den betydde på något sätt mer.
Jag gjorde något som folk har på sin bucket list, det kanske inte har funnits på min så länge, men det fanns där och jag har checkat av det.
Jag tillägnade min simtur den dagen till min farmor. Hon har alltid funnits där för mig och har varit mitt största stödsystem sedan min mamma gick bort när jag var ung.
Hon visste att jag en dag skulle sikta in mig på Alcatraz och göra den simturen, så hon blev otroligt glad när hon hörde allt om det när jag var klar.
Vilket råd skulle du ge till någon som är intresserad av att prova något utmanande i vattnet?
Alla som är intresserade av att simma bör bara prova det.
Simma där du kan, när du kan, så ofta du kan.
Alla mål är olika så det är svårt att generalisera, men om du vill bli snabbare måste du ha bra form (steg ett), sedan måste du avsätta tid för att öka din hastighet (steg två).
Få hjälp av en tränare om det behövs, det finns många resurser för människor i alla åldrar som vill lära sig att simma eller förbättra det de redan kan.
Om du vill göra äventyrliga, långa simturer måste du leta upp grupper och evenemang i din närhet.
Gå med i en lokal simklubb eller träningsgrupp och delta i så många evenemang som de erbjuder.
Om du är nybörjare i öppet vatten, hyr en våtdräkt. Ta reda på vilken som passar din kropp bäst och vilken du känner dig mest bekväm i innan du köper den – de är en investering och bör hålla i flera år.
Simning är en livslång, personlig sport
Det bästa du kan göra är vad du vill med den.
Du kan vara en 16-årig simstjärna från gymnasiet som tränar två gånger om dagen och lever med lukten av klor som sipprar ur dina porer och drömmer om att bli nästa olympiska simstjärna, eller du kan vara en 80-åring som tycker om att simma några varv i öppet vatten en gång i veckan, eller någonstans däremellan.
Simning är vad du gör av det och kan ta dig till ganska fantastiska platser om du låter det ske.
Vilket äventyr ser du fram emot att stryka från din lista härnäst?
Mitt nästa äventyr kommer förmodligen att bli att simma en andra gång i Alcatraz.
Jag skulle vilja prova det under andra förhållanden och se om jag kan förbättra min tid ännu mer, men varje simtur därifrån är annorlunda, ingenting är garanterat, förhållandena kan vara bättre eller mycket sämre.
Jag har också funderat på att simma från bro till bro – en simtur på 6,2 mil från Golden Gate till Bay Bridge. Det skulle vara en lång simtur, men den skulle också få hjälp av tidvattnet, så avståndet är inte så skrämmande som det kan låta.
I övrigt hoppas jag bara att jag kan fortsätta simma – för nöjes skull, för tävlingar, för uthållighet, för vad som helst. Det är ett bra sätt att hålla sig aktiv och det är en av mina favoritsaker att göra.
Du kan följa fler av Camilles äventyr på Instagram på @camiguli
*Fotokredit
1. Huvudbild – Dan Valles (Instagram: @calisurfer31) 2-6. Camille Gulick 7. (Skärmdump på Facebook) Dan Valles 8 & 9 är GoPro-foton tagna av Michelle Lipira (Instagram: @mlipira)
*Detta inlägg innehåller en affilieringslänk.
Spara det till senare>>Pinn bilden nedan