När folk frågar min man, Jason, och jag hur vi träffades, brukar vi ge dem den roliga, korta versionen: ”På en Iron & Wine-konsert!” Vi har det bra med att framstå som kärleksfulla hipsters, men den verkliga historien är lite mer komplicerad än så.
Avhängigt av hur konversationsvillig han är för tillfället, kommer Jason ibland att säga något om det absurda i situationen. Han förklarar hur han inte ens var ett fan av ”whisper rock” och att hela hans syfte med att vara där den där sommarnatten var att vara wingman för sin mindre frispråkiga vän Josh.
Men oavsett vilka anekdoter vi delar med oss av (”The Head and the Heart var deras öppnare” brukar vara min replik), har vi en tendens att bortse från en inte så liten detalj som har att göra med vårt möte: När jag bestämde mig för att följa med min vän till konserten i Chicagos Millennium Park hade jag nyligen fått sparken (se 2011 års ekonomi) och hade precis kommit tillbaka från en intervju i en annan stad. I kombination med alla dessa dränerande känslor som följer med intervjuer var jag kluven – om min karriär, ja, men också om en kille. Det fanns en grå tvetydighet som svävade över mig. Jag hade just tillbringat en stor del av helgen med en icke-pojkvän, en man som jag hade ”pratat med” till och från i tre år, och det började bli för mycket för min mage att hantera.
Med detta för mig själv tillbringade jag större delen av konserten med att försöka få ordning på mina känslor. Mitt humör var verkligen inte lämpat för att flirta – jag hade inte ens mascara på mig! Mitt ansikte var svullet och svettigt! Så när konversationen inleddes med killarna till höger om oss, som hade erbjudit oss en del av deras 312 öl (vilket jag genast avböjde), tänkte jag inte så mycket på det. Samtalet, efter ”ölavslaget” (som Jason nu kallar det), handlade bland annat om vädret. Men efter att Jason förklarat för min vän att Chicagos luftfuktighet inte har något gemensamt med Cincinnatis, var jag tvungen att hoppa in.
”Cincinnati!” Jag ringde. ”Det är där jag kommer ifrån.”
Han hade min uppmärksamhet. När vi pratade flödade konversationen. Vi fick reda på att vi hade en gemensam vän – och tydligen var vi till och med på samma collegefest fem år tidigare. Var det här ödet? Jag slogs av hans kvickhet, hans stora närvaro och hans leende. Och han fick mig att skratta, högljutt.
För övrigt verkade han vara den enda person som märkte att de berusade gungande människorna till vänster om mig hela tiden råkade slå mig i ansiktet med sina hippiekläder. Flera gånger gav han mig direkt ögonkontakt, som om han ville säga: ”Det här är roligt, men allvarligt talat, är du okej?” medan jag bara skrattade tillbaka, som om jag sa: ”Jag är helt okej”. Direktkontakt?
Senare frågade han efter mitt nummer. Jag skrev in det i hans icke-smartphone som ”Maria Murdock”. Föga anade jag att det namnet bara hade tre år kvar innan det skulle ändras till hans.
Vore det inte trevligt om historien slutade där? Tyvärr. Det är här det blir komplicerat.
Saken är den att även om jag tyckte att han var söt och charmig och allt – så trodde jag inte att vi hade någon större framtid. Min icke-pojkvän hade just förklarat att saker och ting skulle förbli gråa ännu längre eftersom han skulle vara utanför nätet och klättra i ett berg i en månad eller så. För att lägga till skada sa han något i stil med: ”Jag menar, om jag skulle träffa en bergsklättringsgudinna där ute skulle jag inte vilja att du skulle bli arg.”
Så här i efterhand kan jag konstatera att den situation som han försatte mig i, även om den var lite förkrossande, också av en slump gav mig en liten knuff framåt. Med den här icke-pojkvännen i bakgrunden lättade pressen något. Jag bestämde mig för att om några attraktiva män kom i min väg skulle jag hålla konversationen lätt, jag skulle hålla upplevelsen rolig och jag skulle släppa alla förespeglingar.
Två dagar senare ringde Jason mig (Ja, han ringde! Inte sms:ade) och frågade om vi kunde träffas den kommande helgen. Även om jag inte hade glömt honom blev jag förvånad. Till en början försökte han få gruppen att åka ut på ytterligare en konsert, men efter det visade det sig vara en logistisk mardröm, sa han: ”
Och så gick vi på vår första dejt (drinkar), och en till (improvisation), och en till (jazzklubb), och en till (middag), och en till (museum) tills jag tappade bort det hela och det blev klart att vi kanske faktiskt var tillsammans. Det var så mycket tydligare än ”umgänget” med min nebulösa icke-pojkvän.
Och vi hade roligt! Det kändes lätt. Trots mina ansträngningar för att tappa tempo började vi komma varandra nära, snabbt. Så snabbt att när jag fick det där jobbet utanför stan blev han visuellt ledsen. ”Jag kan hjälpa dig att hitta ett jobb här”, stammade han. Men jag åkte ändå.
Jag flyttade till en annan stad och vi gjorde slut. Min nya stad låg närmare den där icke-pojkvännen som just hade kommit tillbaka, full av energi från sin bergsklättringsresa. Den här gången ville han faktiskt binda sig. Japp, han fullföljde det. Japp, han gjorde faktiskt det som krävs för att fullfölja. Japp, icke-pojkvännen ville äntligen bli pojkvän. Jag gav honom ännu en chans. Detta var planen trots allt, eller hur?
Om jag ser tillbaka så hade han egentligen inte en chans. Vårt upparbetade förflutna utlöste alltför många dåliga känslor. Dessutom hade jag just upplevt hur bra ett förhållande kunde vara med Jason. Så efter en månads försök (för hundrade gången) gjorde jag artigt slut på det under en fin middag.
Ett par dagar senare skickade Jason ett mejl till mig. I det redogjorde han djärvt för sina känslor, sina framtidsplaner och till och med sin karriär och sina religiösa böjelser. Och han sa att han ville ha mig i sitt liv.
Det fanns inga spel. Han var så öppen – han satte sig fräckt i en sårbar position – att mitt försvar var nere. Jag svarade: ”Jag är med.”
Jag hoppas att min berättelse ger lite hopp, och kanske till och med lite klarhet, för de kvinnor där ute som befinner sig i komplicerade förhållanden. Skyggas inte för det missnöje du känner i din magkänsla. Det kanske talar om för dig att det är dags att öppna upp för de andra killarna som kan vara bättre för dig. Reservera den exklusiva etiketten endast för de män som syftar till att förenkla ditt liv, inte lägga till fler komplikationer, hur välmenande de än må vara.