Historisk figurprofil: Kung Osbert och kung Aelle av Northumbria – A H Gray Historisk figurprofil: Kung Osbert och kung Aelle av Northumbria – A H Gray: Kung Osbert och kung Aelle av Northumbria

Jag gissar att en del människor vid det här laget, tack vare History Channels nya serie Vikings, kanske har hört talas om Aelle, kung av Northumbria. Du kanske också har hört talas om hans förmodade inblandning i Ragnar Lodbroks död, som sägs ha kastats ner i en ormgrop av den nordumbrianska kungen. Många forskare diskuterar fortfarande om kung Aelle dog av den ”blodiga örnen”, som Ragnars hämndlystna söner tillfogade honom, eller om det var en senare försköning av barder och historiker på 1200-talet.

Tyvärr är fakta om Aelles liv och roll i den nordtumbriska historien begränsade tack vare bristen på samtida källor som har överlevt tidens tand. Allt vi vet med säkerhet från de tidiga krönikorna är att han var den man som ryckte åt sig den nordhumbriska tronen från kung Osbert, vars egen historia är lika mystisk som hans efterträdares. Det tidigaste omnämnandet av Osbert, eller Osbryte som han också kallas, kommer från Simeon av Durham som uppger att efter nio år på tronen dödades kung Ethelred av Northumbria (849 e.Kr.) och Osbert tog hans plats och regerade i ytterligare 13 år. Under nästan hela dessa 13 år nämns ingenting mer om hans regeringstid tills hans tron hotas av Aelle. Aelle betecknas ofta som ”inte av kungligt blod”, men det verkar finnas en antydan (The history of St Cuthbert) om att han kan ha varit en halvbror till Osbert. Under maktkampen besegras Osbert, men får tydligen leva. Enligt Simeon av Durham skedde detta år 862, men det är möjligt genom andra källor som den anglosaxiska krönikan att detta skedde så sent som 866.

Mynt som präglades under denna period hjälper inte heller till att reda ut den verkliga längden på dessa kungars regeringstid. Det sista mynt som präglades före den danska invasionen (som arkeologer har hittat) är Stycas som präglades under kung Osbert och ärkebiskop Wulfhere av York (till skillnad från dagens mynt var de dock inte präglade med ett datum). Det har ännu inte hittats några mynt som tillskrivs Aelle, vilket antingen kan ses som ett bevis på att Aelles regeringstid var kort (möjligen med början 866 och inte 862), eller att livet i York och Northumbria var alltför stört under de inbördeskrig som kungarna orsakade för att man skulle kunna organisera prägling av nya mynt i hans namn. Det finns naturligtvis ett tredje alternativ: att Aelle lät prägla mynt, vi har bara inte hittat dessa ännu.

Simeon of Durham uppger också att ”…båda dessa kungar… hade berövat St Cuthbert hans landområden, nämligen Werkworth, Tillemuth, Billingaham, Ileclif och Wigeclif…”, vilket låter som en missnöjd kommentar från kyrkans sida om den dåliga förvaltningen av kungariket. Från denna översättning av texten är det oklart vilken kung som tog vilka landområden eller om den ena var värre än den andra, men i History of St Cuthbert står det att Osbert tog Werkworth och Tillemuth, och att Aelle tog Billingaham, Ileclif, Wigeclif och Crayke när han väl var vid makten (och att han befann sig i Crayke vid tiden för danskarnas angrepp på York). Vad som står klart är att Northumbria vid tiden för den danska invasionen av York och så småningom resten av kungariket var försvagat av maktkampen och att dess folk troligen var missnöjt med de stridande kungarna. Det verkar i alla fall vara kyrkans ståndpunkt.

I denna gryta av missnöjda landsmän och stridande ledare kom danskarna eller den stora hedniska armén som så många källor kallar dem. De attackerade York efter att först ha landat i East Anglia och hållit dessa länder som lösen. Sir Frank Stenton citerar Flores Historiarum av Roger of Wendover som säger att danskarna först ockuperade York den 1 november 866. Under detta yttre hot försonade sig Aelle och Osbert med varandra och förenade sina styrkor för att attackera fyra månader senare ”… den 21 april (21 mars), fredagen före palmsöndagen” enligt Simeon av Durham, eller på själva palmsöndagen enligt Roger av Wendover. Vid ett tillfälle lyckades nordumbrianerna bryta igenom försvaret och ta sig tillbaka in i staden York, men deras ansträngningar var förgäves. Northumbrianerna slaktades, de två kungarna dödades och enligt Flores Historiarum (Roger of Wendover) åtta grevar med dem. De få som överlevde slöt fred med danskarna som så småningom installerade en man vid namn Egbert som deras marionettkung.

Det är allt vi vet med säkerhet om de två kungarna som stod i centrum för en av de viktigaste vändpunkterna i den northumbriska historien och kanske även i den engelska historien. Genom tiderna har deras liv glömts bort eller förskönats, vilket resulterat i att Aelle stämplats som en bråkmakare, en tronövertagare som han inte hade några anspråk på och mördaren av en älskad dansk hjälte. Enligt vad jag har läst är det möjligt att ”Blodörnen” användes under tidig medeltid, och om det var på detta sätt som Aelle dog tror jag att den skulle ha använts för att skrämma norrbottningarna till underkastelse, eller som ett symboliskt offer/uttalande av danskarnas seger över sina rivaler. Men det är också intressant att notera att ”Blood Eagle” inte registrerades som något som hände andra anglosaxiska kungar under denna period, och att berättelsen om Aelles död och orsaken till hans död kom senare, när York hade utvecklat sin egen unika dansk/norska influerade hybridkultur.

Oavsett sanningen skulle det vara intressant att veta hur de efterföljande historiska händelserna skulle ha utspelat sig om Osbert hade kunnat hålla fast vid sin tron eller om han hade allierat sig med Aelle mot danskarna mycket tidigare. Om Northumbria inte hade försvagats så mycket av de två kungarna hade de kanske överlevt mycket längre mot danskarna.

• Historisk figurprofil: Archbishop Wulfhere of York (ahgray.wordpress.com)
• Aelle and the Blood Eagle- Fakta eller bara blodtörstig fiktion? (ahgray.wordpress.com)