Haplogrupp T (mtDNA) | Tomas Rosprim

Geografisk fördelning

Haplogrupp T består av två huvudgrenar T1 och T2. De två har mycket olika utbredning, som är diametralt motsatta i de flesta regioner.

Haplogrupp T1 finns inte bland samer, judar eller avarier i Kaukasus och är extremt sällsynt i Jordanien, Marocko, norra Spanien, Bosnien och Kroatien. De högsta frekvenserna av mtDNA T1 observeras bland Udmurterna (15 %) i Volga-Uralregionen i Ryssland, följt av Rumänien (6 %) och södra Balkan (Bulgarien, Makedonien, Albanien, alla 4,5 %), norra Fertila halvmånen (Libanon, Irak, östra Turkiet, alla omkring 5 %).5 %), södra Kaukasus (Armenien, Georgien, Azerbajdzjan, 4,5-5,5 %), därefter Österrike och Tjeckien (3,5 %).

Distribution av mtDNA-haplogrupp T1 i Europa, Nordafrika och Mellanöstern

Haplogrupp T2 är som störst bland Udmurterna (24 %) och Tjetjenien-Ingusherna i Daghestan (12,5 %). Därefter är T2 vanligast i Nederländerna (12 %), Sardinien (10 %), Island (10 %), Schweiz (9,5 %), Ungern (8,5 %) och Ukraina (8,5 %) samt bland många etniska grupper runt Kaukasus, t.ex. kumykerna (10 %), azerierna (9,5 %) och georgierna (9 %).

Distribution av mtDNA haplogrupp T2 i Europa, Nordafrika och Mellanöstern

Härkomst &Historia

Mutationen som definierar haplogrupp T inträffade någon gång för cirka 29 000 år sedan, troligen i östra Medelhavsområdet. T1 och T2 splittrades från varandra för cirka 21 000 år sedan, mot slutet av den senaste istiden (ca 26 500 till 19 000 år före nutid). T2c och T2d utvecklades nästan omedelbart därefter, följt av T1a, T1b, T2a och T2f för cirka 17 000 år sedan och T2h för 15 000 år sedan. De senaste subkladerna är T2b, T2e och T2g, som härstammar från 10 000 år före nutid, under den neolitiska perioden före keramik. T2b var den överlägset mest framgångsrika och står för ungefär hälften av alla T2-individer i Europa. T2b är uppdelad i 30 basala subklader (+ egna förgreningar) till dags dato, dubbelt så många som alla andra T2-subklader tillsammans.

Slutglacial återkolonisering av Europa

Haplogrupperna T* (kanske T1a) och T2b har påträffats i skelett från senmesolitiska jägar-samlare respektive från Ryssland och Sverige. Det är det bästa beviset hittills för att haplogrupp T fanns i Europa innan kontinenten återkoloniserades av neolitiska jordbrukare. Men eftersom proverna är samtida med neolitiska kulturer i resten av Europa är det inte säkert att T-linjerna inte kom genom blandäktenskap mellan jordbrukare och jägar-samlare.

Pala et al. (2012) föreslog att vissa J- och T-linjer återkoloniserade Europa från de nära österländska refugierna under epipaleolitikum, efter slutet av den senaste istiden och smältningen av de isar som täckte centrala och norra Europa. De antar att T1a1, T2a1b, T2b, T2e och T2f1 kom till Europa från Anatolien under den sena istiden, medan T2b och T2e följde efter under den omedelbara postglaciala perioden för 11 000 år sedan. Många av dessa linjer skulle först ha bosatt sig i sydöstra Europa. De skulle senare ha spridits runt om i Europa av neolitiska jordbrukare efter att ha blandats med invånarna i sydöstra Europa. De haplogrupper från fadern som motsvarar dessa linjer kan ha varit E-M78 och J2b, två haplogrupper som tros ha bosatt sig i sydöstra Europa under den sena istiden eller omedelbart efter istiden. Kontakter mellan stammar av europeiska jägar-samlare skulle ha gjort det möjligt för T-linjerna att ansluta sig till Y-haplogrupperna I1, I2 och R1a under den mesolitiska perioden.

Främre neolitiska skelett (daterade från ca 6350 f.Kr.) från nordvästra Anatolien testades av Mathieson m.fl. (2015) och bland dem fanns två T2b-linjer, vilket vid första anblicken skulle tyda på att T2b redan förekom bland bönder från Främre Orienten innan de kom till Europa. Lazaridis et al. (2016) analyserade dock dussintals prover från de neolitiska platserna före keramik i Israel, Jordanien och Iran och hittade inga spår av T2b (även om två T1a och en T2c fanns i Jordanien). Kılınç et al (2016) sekvenserade nio prepotterneolitiska genomer (ca 8300-6300 BCE) från centrala Anatolien, medan Fernández et al (2014) testade 15 mtDNA-sekvenser (6800-6000 BCE) från PPNB i Syrien, men ingen T2 hittades på någon av platserna. Den fullständiga avsaknaden av T2b, eller någon T2 utom en T2c, i den Fertila halvmånen under den tidiga neolitiska perioden stödjer Pala et al:s hypotes att flera T2-linjer skulle ha ockuperat västra Anatolien och sydöstra Europa under mesolitikum, och skulle följaktligen ha assimilerats av vågen av neolitiska jordbrukare innan de spreds över hela Europa. T1a hittades dock bland de allra första jordbrukarna i Levanten.

Neolitisk spridning av jordbruket

Det är säkert att haplogrupp T spelade en viktig roll i spridningen av jordbruket över Europa. T-prover som tillhör T1a1’3, T2a1b1, T2b (inklusive T2b3a och T2b23a), T2c (inklusive T2c1d1), T2e och T2f har hittats i lämningar från Linear Pottery-kulturen (LBK) i Centraleuropa och Cucuteni-Trypillian-kulturen i Ukraina. Ett T2-prov identifierades också på en plats i Cardium Pottery-kulturen i nordöstra Spanien.

Indoeuropeiska invasioner under bronsåldern

Wilde et al. (2014) testade mtDNA-prover från Yamna-kulturen, det förmodade hemlandet (eller Urheimat) för proto-indoeuropeiska talare, och hittade T2a1b i mellersta Volga-regionen och Bulgarien, och T1a både i centrala Ukraina och i mellersta Volga. Frekvensen av T1a och T2 i Yamna-proverna var vardera 14,5 %, en procentsats som är högre än i något land i dag och som endast återfinns i liknande höga frekvenser bland Udmurterna i Volga-Ural-regionen.

Haplogrupperna T1 och T2 ingick också i de prover från bronsåldern som hämtades från Corded Ware-kulturen (T1a, T1a1’3, T2, T2b2b, T2b4f, T2c) och Unetice-kulturen (T2b, T2c), båda i Centraleuropa. Corded Ware-kulturen förknippas med expansionen av Y-haplogrupp R1a från den nordryska stäppen, medan Unetice markerar ankomsten av R1b-linjer runt det moderna Tyskland. Trots detta uppvisar de maternella linjer som återfanns i Tyskland och Schweiz en stark kontinuitet med neolitiska prover från samma region och kan ha absorberats av de indoeuropeiska manliga inkräktarna. De enda subklader som hittats i bronsålderns indoeuropeiska kulturer och som (ännu?) inte har hittats i det neolitiska Europa är T2b2b och T2b4f.

För många mt-haplogrupper är det relativt enkelt att särskilja subklader som spreds av de indoeuropeiska folkvandringarna under bronsåldern genom att titta på de europeiska mtDNA-linjer som hittats i Sibirien, Centralasien och Sydasien, regioner som har koloniserats av indoeuropéerna under bronsåldern. Problemet med haplogrupp T är att alla de främsta subkladerna som finns i Europa (T1a, T2b, T2c, T2e) också finns i dessa regioner. Eftersom fylogenin för haplogrupp T2 är så komplex, särskilt nedströms från T2b, krävs tester med högre upplösning för att identifiera vilka djupa klader som kan ha indoeuropeiskt ursprung. Uppgifter från länder utanför Europa är fortfarande sparsamma, men bland de djupare subklader som identifierats i Central- och Sydasien fanns T2b2 (i Turkmenistan, Iran och Indien), T2b4 (i Uzbekistan), T2b11 (i Nordkaukasien) och T2b16 (i Volga-Ural och Kazakstan). Observera att T2b2 och T2b4 råkar vara samma subklader som de som återfinns i lämningar av Corded Ware. Som ett resultat av detta finns det stora chanser att dessa två subklader hittades bland bronsålderns proto-indoeuropéer, särskilt med Y-haplogrupp R1a (förknippad med de baltoslaviska och indoiranska grenarna).

T2a1b1 hittades av Keyser et al. (2009) i prover från bronsåldern som var relaterade till Andronovo-kulturen från Krasnoyarsk-området i södra Sibirien. De manliga prover som testades från samma plats tillhörde R1a. Intressant nog hittades T2a1b också på en bronsåldersplats i Harzbergen i centrala Tyskland, som av Brandt et al. (2013) beskrivs som en Bell Beaker-plats, men som mer troligt är en sen Corded Ware- eller tidig Unetice-plats. Numera finns T2a1b främst i Öst-, Central- och Medelhavseuropa, men har också hittats på de brittiska öarna, i Skandinavien, Kaukasus, Kazakstan, Iran, Turkiet, Palestina, Egypten och Jemen. Enligt Pala et al. är det en av de T-subklader som trängde in i Europa under den sena istiden. Den kan följaktligen ha tillhört stammar av jägare-samlare som vandrade till nordöstra Europa och blandade sig med R1a-populationer där. Flera årtusenden senare skulle den ha förts till Centralasien, sedan Iran och Främre Orienten av de indo-iranska R1a-Z93-invadörerna.

När det gäller T1 är den enda djupa kladen som skulle kunna knytas till de indoeuropeiska migrationerna T1a1a och dess subklad T1a1a1, som Pala et al. uppskattar till att vara 11 000 år gammal respektive 6 800 år gammal. Den senare representerar så mycket som 70 % av alla T1-linjer och dess tidsram passar perfekt med en expansion under bronsåldern. Vidare är T1a1a1 särskilt vanlig i länder med höga nivåer av Y-haplogrupp R1a, såsom Central- och Nordosteuropa, men också överallt i Centralasien och djupt in i Nordasien, så långt österut som Mongoliet.

Subklader från Mellanöstern

Subklader som utvecklats i Mellanöstern och som har förblivit mer frekventa där inkluderar bland annat flera T1a-subklader, T1b, T2a, T2c, T2d och T2h.

Subklader

Bemärk att djupet på det fylogenetiska trädet har reducerats till fyra subklader nedströms T* (utom T1a1a) för att underlätta läsningen.

T1a: finns i Europa, Nordafrika, Främre Orienten, Centralasien och Nordasien / finns i BA Israel

T1a1’3

T1a1 : funnen i hela Europa och Mellanöstern / funnen i EBA Moldavien (Cucuteni-Trypillia-kulturen), i kalcolitiskt Polen (Corded Ware-kulturen), i bronsålderns Ryssland (Fatnyanovo-kulturen), i Unetice-kulturen och i MLBA Jordanien

T1a1a

T1a1a1a1: Indoeuropeisk subklass som finns i Europa, Kaukasus, Mellanöstern, Centralasien och Sydasien

T1a1b: Finns i Europa (Tyskland, Finland, Litauen, Ukraina), Sydkaukasien, Mellanöstern, Iran och den indiska subkontinenten

T1a1b1

T1a1c: Finns i Mesopotamien, Armenien, Ukraina, Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien, Irland, Italien, Portugal och Kanarieöarna
T1a1d: Finns i Italien och Turkiet
T1a1e: Finns på Sardinien och Kreta
T1a1f: Finns i Främre Orienten och Nordafrika
T1a1g: Finns i Storbritannien och Irland
T1a1h: Finns i Storbritannien
T1a1i: Finns i Ryssland, Estland, Norge, Irland och Tjeckien
T1a1j: Finns i Sverige, Vitryssland och Turkiet
T1a1k: Finns i Ryssland, Ukraina, Rumänien, Finland, Sverige, Tyskland, Österrike och Storbritannien
T1a1l: Finns i Bulgarien, Serbien, Albanien och Italien
T1a1m: Finns i Iran
T1a1n: Finns i Ryssland och Finland
T1a1o
T1a1p
T1a1q: Finns i Finland, Sverige och Norge

T1a3: Finns i England, Skandinavien, Tyskland, Litauen, Algeriet, Grekland och Indien

T1a3a: Finns i Tyskland och Norge

T1a2: funnen i Egypten, Israel, Irak, Turkiet, Cypern, Italien, Tyskland och Frankrike / funnen i Israel från bronsåldern och Libanon från järnåldern
T1a4: funnen i Storbritannien, Irland, Spanien, Italien, Slovakien, Mesopotamien, Azerbajdzjan och Iran
T1a5: funnen i Ryssland, Skandinavien, Storbritannien och Portugal
T1a6: Finns i Storbritannien, Spanien och Italien
T1a7: Finns i Sverige, Tyskland, Cypern och Sudan
T1a8: Finns i Ryssland, Ukraina, Italien, Spanien, Irak och Saudiarabien
T1a9
T1a10
T1a11
T1a12
T1a13

T1b: Finns främst i Mesopotamien, Anatolien och Egypten, men även i Italien och Portugal

T1b1: Finns i Jordanien, Georgien och Sverige
T1b2: Finns i Italien och Polen
T1b3: Finns i Ukraina, Polen, Turkiet, Iran och Nordkaukasien
T1b4: Finns i Mesopotamien, Turkiet och Grekland

T2a1

T2a1a: finns i Europa, Främre Orienten, Centralasien och Indien / finns i det senneolitiska England (Bell Beaker) och i England i EBA
T2a1b (tidigare T4): funnen särskilt i Skandinavien, Illyrien, Ryssland, Kaukasus, Centralasien, Iran och Egypten / funnen i neolitiska Orkney, i bronsålderns Ryssland, Polen och Skottland samt i järnålderns Libanon

T2a2: funnen i Iran (perser, azerier)

T2b: funnen i Iran (perser, azerier)

T2b: funnen i Iran (perser, azerier): Finns med hög frekvens i hela Europa (särskilt runt Alperna) och med lägre frekvens i Nordasien, Centralasien och Mellanöstern / finns i Bell Beaker Ungern och England samt i bronsålderns Ryssland, Polen och Bulgarien

T2b1: finns främst i Västeuropa
T2b2: finns främst i Västeuropa
T2b2: finns i Västeuropa: Finns främst i Västeuropa, men även i Iran och Indien

T2b2b

T2b3: Finns främst i Västeuropa (särskilt Sardinien), men även i Östeuropa, Azerbajdzjan och Maghreb / finns i neolitiska Alsace och senneolitiska Italien, Spanien och Frankrike (Bell Beaker)

T2b3a
T2b3b
T2b3b
T2b3c:
T2b3c: finns främst i Västeuropa (särskilt Sardinien), men även i Östeuropa, Azerbajdzjan och Maghreb:
T2b3d
T2b3e

T2b4: finns främst i Europa, men även i Azerbajdzjan, Mesopotamien, Uzbekistan, Kazakstan och Nepal

T2b4a: finns i Västeuropa och Ryssland (Volga-tatarerna)
T2b4b: funnen i Storbritannien
T2b4c
T2b4d: funnen i Storbritannien
T2b4e
T2b4f: funnen i Storbritannien
T2b4g
T2b4h
T2b4i: funnen i Turkiet

T2b5: funnen främst i Europa

T2b5a

T2b6: funnen främst i Europa

T2b5a

T2b6: funnen i Europa

: Finns främst i Europa

T2b6a

T2b7: finns i Finland, Sverige, Nederländerna, Frankrike, Schweiz och Italien

T2b7a : finns i MLBA Israel (Tell Megiddo)

T2b8
T2b9: finns i Skottland
T2b11: finns i Europa (inkl. Vitryssland) och norra Kaukasus / påträffad i kalkolitiskt Polen (Corded Ware-kulturen) och i serbisk bronsålder
T2b12
T2b13: Hittades i Irland

T2b13a
T2b13b

T2b14
T2b15: Hittades i Europa
T2b16: Hittades i Estland, Ryssland (Volga-tatarerna) och Kazakstan
T2b17: Finns i Europa

T2b17a

T2b18
T2b19: Förekommer i Italien och England / förekommer i EBA Alsace

T2b19b

T2b20
T2b21

T2b21a
T2b21b

T2b22
T2b23: Förekommer i Italien och Iran

T2b23a

T2b24: Förekommer i England

T2b24a

T2b25: Förekommer i Grekland och Ungern
T2b26
T2b27
T2b28
T2b29
T2b30
T2b31
T2b32: Finns bland gamla etrusker
T2b36: Finns i Finland

T2c: Finns främst i Främre Orienten och Medelhavsområdet

T2c1: Finns främst i Främre Orienten och Medelhavsområdet

T2c1: Hittades i Iran, Irak, Arabiska halvön, Italien, Sardinien, Spanien och Centraleuropa / hittades i det tidigneolitiska Italien

T2c1a: hittades i Portugal, Frankrike, Italien och bland irakiska judar / hittades i MLBA Jordanien och Israel (Tell Megiddo)
T2c1c: hittades i Sverige och Finland
T2c1d: hittades i Sverige och Finland
T2c1d: funnen i Storbritannien, Irland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Italien (Sardina), Spanien, Tyskland, Danmark, Norge, Finland och Iran (Qashqai) / funnen i senneolitiska Frankrike, England och Orkneyöarna, i EBA Moldavien (Cucuteni-Trypillia-kulturen) och i EBA Frankrike
T2c1e: funnen i Frankrike i senneolitikum: funnen i Storbritannien, Tyskland, Polen, Ungern och Turkiet
T2c1f: funnen i Frankrike, Italien, Tyskland, Turkiet och Iran / funnen bland latinare från järnåldern

T2d: funnen i Främre Orienten, Iran, Indien och Nordasien

T2d1: funnen i Indien, Sibirien, Mongoliet och Nederländerna

T2d1a: funnen i Indien
T2d1b: funnen i Polen, Iran (perser), Sibirien och Mongoliet

T2d2: funnen i Iran, Georgien, Ryssland, Spanien och Italien

T2e (tidigare T5): funnen mestadels i Väst- och Nordeuropa / funnen i Frankrike under yngre bronsålder

T2e1: funnen främst i norra Europa och Medelhavsområdet, i Egypten och på den arabiska halvön, men även i Iran, Pakistan och Uzbekistan / funnen i neolitiska Skottland, i Bell Beaker Polen och i bronsålderns Polen

T2e1a:: funnen i yngre bronsåldern i Skottland, i Bell Beaker Polen och i bronsåldern i Polen

T2e1a: funnen i Storbritannien, Nederländerna och Spanien / funnen i senneolitiska England (Bell Beaker)
T2e1b : funnen i Tyskland, Rumänien och Ryssland

T2e2: funnen i Italien, Irak och Indien

T2e2a : Funnen i Storbritannien, Tyskland, Sverige och Finland / funnen i Bulgarien under bronsåldern

T2e5
T2e6
T2e7: funnen i Norge

T2f: funnen framför allt i Central- och Östeuropa / funnen i det neolitiska Alsace (LBK) och i klockbägaren Tyskland

T2f1: Finns i nordvästra, centrala och östra Europa och i Centralasien (Turkmenistan)

T2f1a: finns i Storbritannien, Irland, Frankrike, Tyskland, Skandinavien och Finland

T2f2: Finns i Finland, Sverige, Tyskland, Frankrike, Italien, Balkan, Anatolien, södra Kaukasus och norr om Svarta havet
T2f3: finns i Storbritannien
T2f4: finns i Storbritannien och Frankrike / finns i neolitiska Skottland
T2f5: finns i Norge, Storbritannien och Irland
T2f6: finns i Tyskland
T2f7: Finns i Tyskland, Skandinavien och Finland
T2f8: Finns i Libanon

T2g: Finns i Frankrike och Nederländerna

T2g1: Finns i Italien, Storbritannien, Sverige, Lettland, Litauen, Ungern, Turkiet, Egypten, Iran (perser, Qashqai, judar) och Sibirien (jakutar)
T2g2: Funnen i Ungern och Skottland / funnen i Bell Beaker Tyskland
- T2g2a (tidigare T3): funnen i Österrike, Storbritannien och Sverige

T2h: funnen i Ryssland, Polen, Sverige, Medelhavsländerna i Europa, Främre Orienten och Sydkaukasien
T2i: funnen i Ryssland, Polen, Sverige, Medelhavsländerna i Europa, Främre Orienten och Sydkaukasien
T2i: funnen i Ungern och Skottland: Förekommer i Främre Orienten, Sydkaukasien och Sardinien

T2i1: förekommer i Iran

T2j: förekommer i Central- och Nordeuropa

T2j1

T2k: förekommer i Skottland och Azerbajdzjan
T2l: förekommer i Skottland och Azerbajdzjan
: funnen i Nordkaukasien (Adygea) och Rumänien
T2m: funnen i Iran
T2n: funnen i Storbritannien och Azerbajdzjan

T3: funnen i Indien

Associerade medicinska tillstånd

Enligt Chinnery et al. (2007) och González et al. (2012) verkar haplogrupp T skydda mot typ 2-diabetes.

Studier av Stanger et al. (2007) och Kofler et al. (2009) visade båda att kranskärlssjukdom var betydligt vanligare bland patienter som tillhörde haplogrupp T.

Den vanliga C150T-mutationen har hittats i påfallande högre frekvens bland kinesiska och italienska hundraåringar och kan vara fördelaktig för livslängd och motståndskraft mot stress enligt Chen et al. (2012). C150T definierar haplogrupperna T2b9, T2c1c1 och T2e, men kan också finnas bland andra subklader.

Ruiz-Pesini et al. (2000) rapporterade att män som tillhör haplogrupp T har den högsta risken för astenozoospermi (minskad spermiemotilitet).

En studie utförd av Castro et al. (2007) visade att mtDNA haplogrupp T är negativt förknippad med elitutövande uthållighetssport. I en mer detaljerad studie av Maruszak et al. (2014) som analyserade mtDNA hos 395 polska elitidrottare (213 uthållighetsidrottare och 182 kraftidrottare) och 413 stillasittande kontroller, konstaterades dock att medlemmar av haplogrupp T var lika vanliga bland idrottare som i kontrollgruppen. Författarna till samma studie identifierade två polymorfismer som är förknippade med att uppnå elitprestationsnivå: 16080G och 16362C. Den sistnämnda definierar T1a13-, T2b16- och T2i-kladerna, som därför kan ha ökade atletiska anlag. I en annan studie av Murakami et al. (2002) rapporterades tre andra polymorfismer som är förknippade med ökad VO2max och idrottsprestation (särskilt för uthållighet). Dessa var 199C (funnen i T2b3d), 16298C (funnen i T2f1a) och 16325C (funnen i T1a1m, T1a8a och T3).

Kända personer

Ivanov et al. (1996) sekvenserade det mitokondriella DNA:t från Rysslands storfurste Georgij Romanov för att fastställa äktheten av kvarlevorna av hans bror, tsar Nikolaus II av Ryssland. De jämförde också sekvensen med sekvensen hos två levande matrilinjära släktingar. Alla mtDNA-ämnen matchade och passade in i haplogrupp T2 (med heteroplasma vid position 16169). Att spåra Nikolaj II:s matrilinjära genealogi leder till Elisabet av Luxemburg (1409-1442), drottning av Tyskland, Ungern och Böhmen och dotter till den heliga romerska kejsaren Sigismund. Bland hennes kvinnliga ättlingar finns ett stort antal europeiska adelsmän, såsom Karl I av England, Georg I, Georg III och Georg V av Storbritannien, Fredrik Wilhelm I av Preussen, Karl X Gustav av Sverige, Gustav Adolf av Sverige, Maurice av Nassau, prins av Oranien, Olav V av Norge och Georg I av Grekland.

Stone et al. (2001) analyserade de förmodade kvarlevorna av Jesse James (1847-1882), den berömda amerikanska fredlöse, gängledare, bankrånare och tågrånare från den amerikanska delstaten Missouri. Han var den mest kända medlemmen i James-Younger-gänget. Han var redan en kändis när han levde och blev en legendarisk figur i vilda västern efter sin död. Jesse James kvarlevor jämfördes med två släktingar i moderlig ålder och alla visade sig tillhöra mt-haplogrupp T2.

Andra kända medlemmar av haplogrupp T

Henry Louis Gates (subklad T2b2): en amerikansk litteraturkritiker, utbildare, forskare, författare och redaktör. Han var den första afroamerikanen som fick Andrew W. Mellon Foundation Fellowship. Han har fått många hedersgrader och utmärkelser för sin undervisning, forskning och utveckling av akademiska institutioner för att studera svart kultur. Han har varit värd för två TV-serier på PBS där han analyserat amerikanska kändisars genetiska genealogi: Faces of America och Finding Your Roots.
Eddie Izzard (subklass T2f1a1): engelsk ståuppkomiker, skådespelare och författare.

Läs den här artikeln på andra språk

Franska : Haplogroupe T (ADNmt)