Den 10 november hörde Högsta domstolen muntliga argument i målet Kalifornien mot Texas. Läsare av den här bloggen är bekanta med historiken kring detta fall, de argument som framförs och de potentiella resultaten av domstolens beslut.
En snabb sammanfattning: År 2018 stämde en grupp republikanska statsåklagare under ledning av Texas och två enskilda personer för att ogiltigförklara Affordable Care Act (ACA). De hävdade att Högsta domstolen 2012 i NFIB v. Sebelius slog fast att kongressen saknade befogenhet att införa lagens individuella mandat som ett lagstadgat krav, men att den kunde införa en skatt på personer som inte följde lagen. År 2017 sänkte kongressen skatten till noll. De klagande hävdade att mandatet nu inte längre är en skatt och därmed grundlagsstridigt. Dessutom hävdar de att utan mandatet är hela den kvarvarande ACA ogiltig.
Det amerikanska justitiedepartementet vägrade i ett ovanligt drag att försvara lagen. Istället försvaras ACA av en grupp av 21 demokratiska riksåklagare som leds av Kalifornien och det amerikanska representanthuset. De avvisar de klagandes argument och hävdar dessutom att de klagande inte har rätt att väcka talan eftersom de inte har skadats av det tandlösa mandatet. En federal distriktsdomare dömde till förmån för de klagande 2018; Fifth Circuit bekräftade delvis beslutet 2019. Detta beslut överklagades till Högsta domstolen.
Kalifornien och representanthuset argumenterade först, följt av Texas och justitiedepartementet. Var och en av domarna ställde frågor till var och en av advokaterna.
Frågan om status
Nästan alla frågor som domarna ställde till Kalifornien fokuserade på status. Enligt konstitutionen kan federala domstolar pröva mål endast om käranden lider en faktisk skada som orsakats av den ifrågasatta lagen eller åtgärden och som kan avhjälpas av de federala domstolarna.
Kalifornien och representanthuset hävdade att kärandena inte har ställning eftersom mandatet i dess ändrade lydelse är meningslöst. De enskilda kärandena löper ingen risk för en statlig åtgärd för att verkställa den och mandatet gäller inte för Texas. Texas hävdade dock att mandatet kan öka kostnaderna genom att få fler människor att anmäla sig till Medicaid och att bestämmelser med anknytning till mandatet kan innebära administrativa krav för delstaterna. Kalifornien och parlamentet hävdade att det inte finns tillräckliga faktiska bevis för att stödja dessa påståenden.
En nyckelfråga är doktrinen om ”standing by inseverability”. De klagande och justitiedepartementet hävdade att även om mandatet i sig inte skadade dem, så gjorde andra bestämmelser i ACA det och dessa bestämmelser var oåterkalleliga – det vill säga omöjliga att separera – från mandatet. Flera domare ifrågasatte denna teori och påpekade att detta argument skulle göra det möjligt för alla som påverkas av någon del av en lag med flera bestämmelser att ifrågasätta lagen om någon annan bestämmelse skulle vara författningsstridig. Konstitutionen tillåter inte att de federala domstolarna ger ”rådgivande yttranden” – abstrakta yttranden om giltigheten av en lag som inte konkret påverkar de klagande – men det är i praktiken vad de klagande begär. Även om det inte är klart var en majoritet av domarna kommer att landa i denna fråga, skulle ett konstaterande av ”ingen ställning” kunna vara ett enkelt sätt för domstolen att göra sig av med fallet.
Är det individuella mandatet konstitutionsvidrigt?
Den andra stora komponenten i argumentationen fokuserade på huruvida mandatet är konstitutionsvidrigt. Debatten kretsade kring Högsta domstolens beslut i sitt tidigare beslut från 2012, där man hade funnit att mandatet var konstitutionsstridigt som ”ett bud” men konstitutionellt som en skatt. Kalifornien och parlamentet hävdade att kongressen hade förstått detta. Genom att sänka skatten till noll upphävdes i praktiken mandatet och gjorde det enbart prejudicerande – det vill säga något som efterfrågas men som inte är juridiskt nödvändigt.
Den klagande och justitiedepartementet hävdade att avlägsnandet av skatten gjorde att mandatet återigen förvandlades till ett författningsvidrigt kommando som förbjöds enligt NFIB-beslutet. Domarna ställde flera frågor om andra ”prejudicerande” bestämmelser i federal lagstiftning som uppmanar någon att göra något men som inte medför några konsekvenser om man inte gör det, t.ex. lagstiftning från första världskriget som uppmanade människor att köpa krigsobligationer. Många av frågorna tog upp hypotetiska frågor eller bad om analogier. Det är oklart hur många domare som kommer att anse att mandatet är grundlagsstridigt och hur många som kommer att upprätthålla det.
Är mandatet avskiljbart från resten av ACA?
Domstolen ägnade inte mycket tid åt att ta upp det som de flesta observatörer anser vara den centrala frågan i målet: Om mandatet är grundlagsstridigt, hur mycket av ACA måste då ogiltigförklaras tillsammans med det? Det var här som domstolen gav sitt tydligaste tips. Både chefsdomare Roberts och domare Kavanaugh antydde att de trodde att resten av ACA kunde skiljas från mandatet. De avvisade också kärandens argument att avsnittet ”findings” i ACA, där det står att mandatet är väsentligt för andra ACA-bestämmelser, ska behandlas som en klausul om ”oskiljaktighet”. I princip ingen diskussion fördes om kärandenas alternativa argument att åtminstone en del av ACA:s försäkringsreformer bör ogiltigförklaras om mandatet befinns vara grundlagsstridigt. Det verkar som om åtminstone fem domare är benägna att upprätthålla resten av ACA om mandatet stryks.
Det är uppenbart att kärandena uppmanade domstolen att fokusera på texten i ACA och att ignorera alla andra bevis för 2017 års kongressens avsikt eller för hur lagen fungerar i dag i avsaknad av mandatet. Även om många av domarna identifierar sig som ”textualister” fanns det inte mycket som tydde på att de var benägna att helt ignorera kongressens avsikter 2017 eller av ACA:s fortsatta vitalitet. Domare Alito observerade att det vid tiden för NFIB ”fanns starka skäl att tro att det individuella mandatet var som en del i ett flygplan som var nödvändig för att hålla planet flygande så att om den delen togs bort skulle planet krascha”. Men nu har delen tagits bort och planet har inte kraschat”. Det framgick av de muntliga argumenten att domstolen inte är benägen att vara den som kraschar ACA.