Den sociala utvecklingshypotesen är ett av de viktigaste argumenten för fostrans inverkan på känslouttryck. Den sociala utvecklingsteorin förklarar könsskillnader i känslouttryck genom att betona ”barns aktiva roll i sin utveckling av könsbundna beteenden” genom att lära sig genom att titta på vuxna eller genom interaktioner med sina föräldrar och jämnåriga (Chaplin & Aldao, 2012). Denna hypotes pekar på det faktum att spädbarn inte föds med samma skillnader i känslouttryck och att könsskillnader generellt sett blir mer uttalade när barn åldras. I en metaanalys från 2012 utförd av Tara M. Chaplin och Amelia Aldao granskade forskarna könsskillnader i känslouttryck från spädbarnstiden till tonåren för att fastställa hur utveckling och ålder påverkar könsskillnaderna. Deras resultat stöder uppfattningen att sociala faktorer i ett barns utveckling spelar en stor roll för de könsskillnader som senare uppstår, eftersom ”könsskillnader inte hittades i spädbarnsåldern … men de uppstod vid småbarns- och förskoleperioden och i barndomen”. En möjlig förklaring till denna utvecklingsskillnad kommer från barnets föräldrar. I många västerländska kulturer diskuterar och uttrycker föräldrarna till exempel ett bredare spektrum av känslor med sina döttrar än med sina söner. När barnen blir äldre fortsätter dessa mönster med sina jämnåriga.
Det andra viktiga argumentet till stöd för sociala influenser på känslouttryck handlar om idén att ett samhälles könsroller förstärker könsskillnader. Enligt den socialkonstruktivistiska teorin växer barn upp i ett sammanhang med könsroller som naturligt placerar dem i rollspecifika situationer, vilket påverkar deras känslouttryck i det sammanhanget. Könsstereotyper i heteronormativa samhällen förstärker förväntningarna på att kvinnor ska undertrycka ilska och förakt, men uttrycka andra känslor med hjälp av ord och ansiktsuttryck. Samtidigt avskräcker samma kulturella normer män från att verbalt uttrycka känslor, med undantag för ilska och förakt (Wester, Pressly, & Heesacker, 2002). Som en anpassningsfunktion innebär reglering av känslouttryck att man tar hänsyn till de sociala kraven i en given situation. Studier har visat att ”färre könsskillnader i känslouttryck kan finnas när barn är med någon som de litar på och känner väl än när barn är med en okänd person” (Chaplin & Aldao, 2012). Generellt sett är människor tränade att bete sig på ett ”socialt acceptabelt” sätt i närheten av främlingar eller bekanta, vilket tyder på att det sociala sammanhanget i en miljö kan forma nivåerna av känslouttryck.
Biologiska faktorer spelar också en roll när det gäller att påverka känslouttryck. Ett centralt biologiskt argument är relaterat till kognitiva skillnader mellan könen. I en studie från 2008 där man använde funktionell magnetisk resonansavbildning (fMRI) för att övervaka hjärnaktiviteten hos deltagarna, fann forskarna att män och kvinnor skiljer sig åt i neurala reaktioner när de upplever negativa känslor. ”Jämfört med kvinnor visade män mindre ökningar i prefrontala regioner som är förknippade med omvärdering, större minskningar i amygdala, som är förknippad med känslomässiga reaktioner, och mindre engagemang i ventrala striatalregioner, som är förknippade med belöningsbearbetning” (McRae, Ochsner, Mauss, Gabrieli, & Gross, 2008). Det sätt på vilket manliga och kvinnliga hjärnor reagerar på känslor påverkar sannolikt uttrycket av dessa känslor.
De biologiska rötterna till könsskillnader interagerar med den sociala miljön på olika sätt. Biologiska teoretiker föreslår att kvinnor och män har medfödda skillnader som finns vid födseln, men som utvecklas med åldern och mognaden som svar på interaktioner med deras specifika miljöer (Chaplin & Aldao, 2012). Ett viktigt argument för detta synsätt är att ”könsskillnader i känslouttryck är resultatet av en kombination av biologiskt baserade temperamentsförutsättningar och socialiseringen av pojkar och flickor att anta könsrelaterade visningsregler för känslouttryck”. Det har föreslagits att även spädbarn av manligt kön uppvisar högre nivåer av aktivitet och upphetsning än spädbarn av flickigt kön samt en lägre förmåga till språklig och beteendehämmande kontroll, vilket är biologiskt baserade egenskaper. Detta ”natur”-argument interagerar med ”fostran” på så sätt att ”föräldrar och andra socialiseringsagenter kan reagera på pojkar på ett sätt som dämpar känslomässig uttrycksförmåga … som ett sätt att nedreglera deras höga känslomässiga upphetsning och aktivitetsnivåer”. Å andra sidan uppmuntras flickor att använda sitt högre ordförråd och sin högre kommunikationsförmåga för att verbalt uttrycka sina känslor till föräldrar och andra vuxna, vilket också skulle lyfta fram uttrycksskillnader mellan könen.