FLEECE: Den australiensiska labradoodelns fleecepäls hänger löst ner från hundens kropp i ”rankor”. Den flödar och krusar när hunden rör sig, vilket är det verkliga testet på fleecepälsen i motsats till ullpälsen. Vissa fleecepälsar blir mycket lockiga när de har klippts med en elektrisk klippare. Därför rekommenderar jag endast en saxklippning, om nödvändigt, på en australiensisk labradoodle med fleecepäls. Fleecepälsar är extremt lite eller inte hårda.
Längden är vanligen cirka 5 tum lång. Fleecepälsens textur bör vara lätt och silkeslen ganska lik den hos en angoragete. Pälsen verkar ”innehålla en silkeslen lanolin” och kan variera från löst vågad, vilket ger ett nästan rakt utseende, till djupt vågad.
OUL: Pälsen känns tätare vid beröring, som fårull. Den ”ideala” ullpälsen ska hänga i lösa ihåliga spiraler. De flesta ullpälsar uppvisar fortfarande en bra struktur, men har utseendet av en ”fjäder” och inte en spiral. Den australiensiska labradoodlen har en enkel päls. Både fleece- och ullpälsen bör naturligt växa i ”staplar” och ha en mjuk textur. Ullpälsen hos en australiensisk labradoodle har lockar som bildar en hel cirkel och blir tätare när de blir längre. Ullpälsen har en bestämd struktur. Det finns ingen ”rörelse” i denna päls när hunden springer. Ullpälsar är vanligen icke-skurande.
Den ”ideala” pälspresentationen ska ge betraktaren intrycket av ett avslappnat naturligt utseende. Klippning längs den övre linjen, halsen under öronen och runt tårna ska göras utan att ge ett manikyrliknande utseende. Den trimmade pälsen bör hela tiden ha ett naturligt, flytande utseende som kan tvättas och bäras och som framhäver häftklamparna och ringlarna. Överdriven putsning är ett fel.
En klippt ullpäls och en klippt fleecepäls kan ”se” likadana ut, men strukturen och tätheten plus det faktum att det inte finns någon ”rörelse” i ullpälsen är hemligheten för att se skillnaden.