Fireman’s carry

En fireman’s carry eller brandmanslyft är en teknik som gör det möjligt för en person att bära en annan person utan assistans, genom att placera den burna personen över axlarna på den som bär.

Tekniken användes vanligen av brandmän för att bära skadade eller medvetslösa personer bort från fara, men har ersatts inom brandbekämpning på grund av nackdelen att rök och värme är större högre upp och kan vara dödlig för den person som bärs.

Tekniken ”fireman’s carry” lärs fortfarande ut för användning utanför brandbekämpning. Soldater använder denna teknik för att bära skadade kamrater. Livräddare tränas ibland i att använda ”fireman’s carry”.

Många professionella brottningsrörelser som Death Valley driver, Samoan drop, F-5, Attitude Adjustment och andra inkluderar denna teknik.

Den ”fireman’s carry” användes en gång i tiden av judogrundaren Kanō Jigorō som en oväntad metod för att besegra en tuff motståndare.

Fördelar

Att bära en person på det här sättet har flera fördelar jämfört med andra metoder för att flytta en annan person. Personens överkropp är ganska jämn, vilket bidrar till att förhindra ytterligare skador. När personens vikt är jämnt fördelad på båda axlarna är det lättare att bära personen över en längre sträcka – 15 meter eller mer.

Fyrmansburen är att föredra framför en bärning med en enda axel om någon är allvarligt skadad eller om personen måste bäras under en längre tid. En person som bärs över en axel skulle uppleva större skakningar eftersom hans eller hennes kropp dinglar mer fritt över bärarens axel. Dessutom skulle blodet fördelas ojämnt om någon dinglar upp och ner över bärarens axel under en längre tid. Detta kan också vara en mycket obekväm position för den burna personen om han eller hon fortfarande är vid medvetande.

Nackdelar

Vid brandbekämpning är röken och värmen större högre upp och kan vara dödlig för den person som bärs. Den burna personen befinner sig till stor del utanför räddningsmannens synfält, och nästan alla vitala områden ligger utanför räddningsmannens synfält. Därför kan farliga förändringar i personens tillstånd missas, och en oerfaren räddare kan oavsiktligt skapa eller ytterligare förvärra skador genom kollisioner med hinder. Dessutom utsätter räddningsmannens hindrade perifera syn båda personerna för risker om den händelse som orsakade skadan fortfarande pågår (brand, strid, offentliga störningar etc.).

Fireman’s carry, som utnyttjar rygg- och axelstyrka, är konstruerad som en nödåtgärd för att optimera kraft, uthållighet och rörlighet. Som sådan kan den tillämpas när det finns en pågående fara, den burna personen är större än räddaren, räddaren på annat sätt inte kan förflytta offret överhuvudtaget, eller när det är absolut nödvändigt att snabbt korsa betydande avstånd. Det är inte alls lämpligt när en bår finns tillgänglig och är ett praktiskt alternativ, eller när räddaren har storlek och styrka nog att enkelt bära personen på ett mildare, mer medmänskligt och hänsynsfullt sätt. brandmannens bärning innebär allvarliga risker om den person som bärs har eller kan ha en ryggradsskada, och bör undvikas utom i akuta nödsituationer.

Nuvarande praxis vid brandbekämpning

För närvarande innebär den teknik som föredras vid brandbekämpning att man drar en person i axlarna eller övre delen av kläderna i ryggläge över golvet eller marken. Detta använder räddningsmannens övre ben (de starkaste musklerna i kroppen) för att trycka mot golvet som hävstång för att dra personen mot en utgång. Denna teknik är också lättare för räddare som kan vara yngre eller av mindre storlek eller statur. Dessutom bidrar dragning, särskilt med fötterna först, till att undvika att stressa en potentiellt skadad ryggrad.