Förändring av FFM och dess beståndsdelar med åldrandet
Med åldrandet ökar kroppsvikten och fettmassan, medan den totala FFM och dess beståndsdelar (skelettmuskelmassa, kroppscellmassa, totalt kroppsvatten och benmineralmassa) gradvis minskar. Högsta FFM hos män uppnås i mitten av 30-talet och minskar sedan successivt. Hos kvinnor förblir FFM relativt stabil fram till ungefär 50 års ålder, varefter minskningen av FFM sker i långsammare takt än hos män. Den genomsnittliga förlusten av FFM är cirka 16 % mellan 25 och 70 års ålder hos både män och kvinnor med en hastighet av ∼0,16 kg/år. Eftersom skelettmuskulaturen står för mer än hälften (∼55 %) av den totala FFM är minskningen av skelettmuskelmassan mellan 20 och 70 års ålder något lägre än förlusten av FFM på 10 till 15 %, med en minskningstakt som är större hos män (0,8 till 1,9 kg/decennium) än hos kvinnor (∼0,4 till 1,1 kg/decennium). Även om den relativa minskningen av FFM börjar under det tredje decenniet bevaras skelettmuskelmassan fram till det femte decenniet, med en märkbar minskning av den absoluta skelettmuskelmassan som inträffar vid ∼45 år hos både män och kvinnor. Vissa studier tyder på att förlusten av skelettmuskelmassa kan påskyndas hos individer ⩾70 år. Dessutom visar studien Health, Aging and Body Composition Study att förändringar i kroppssammansättningen med åldern är relaterade till viktnedgång eller viktökning och till kroppssammansättningen i utgångsläget. Det finns särskilt en större tendens att bevara muskelmassa än fettmassa vid viktförändring hos generellt friska äldre (70-79 år) män och kvinnor, men efter justering för utvalda variabler kvarstår misslyckandet att bevara muskelmassa vid viktförlust på äldre dagar. Förutom förändringar i muskelmassa i hela kroppen minskar muskelns tvärsnittsarea med 1,4 %/år hos äldre män (65 år vid baslinjen) som följdes i 12 år.
Den ofrivilliga åldersrelaterade minskningen av FFM, främst på grund av förlust av skelettmuskulatur, benämns sarkopeni och påverkar funktionsförmåga och styrka hos äldre vuxna. Sarkopeni har definierats hos äldre vuxna som en längdjusterad appendikulär muskelmassa på två eller fler standardavvikelser under medelvärdet för unga vuxna eller som muskelmassa i förhållande till kroppsvikt. Förekomsten av sarkopeni varierar från 6-24 % hos personer under 70 år till >50 % hos personer över 80 år, beroende på definition och mått på muskelmassa. De metabola effekterna av sarkopeni omfattar en minskning av den metaboliska vilotiden sekundärt till minskad FFM och minskad fysisk aktivitet.
Förlusten av skelettmuskelmassa är starkt förknippad med en förlust av kroppsvatten, eftersom en stor del av skelettmuskulaturen (∼75-80 %) består av vatten. Det totala kroppsvattnet står för cirka 80 % av FFM vid födseln. Hos unga vuxna utgör TBW ungefär 72 % av FFM. En förlust av kroppsvatten sker alltså fram till mognad men förblir relativt konstant under hela vuxen- och medelåldern. TBW är i genomsnitt lägre hos kvinnor än hos män. Förlust av kroppsvatten inträffar efter 70 års ålder hos kvinnor och något tidigare hos män, med en bottennivå vid 70-80 års ålder. Minskningen av TBW tyder på en förändring av hydreringen av den fettfria delen av kroppen (som ökar med normalt åldrande). Det extracellulära vattenutrymmet (ECW), när det uttrycks som ett förhållande till kroppsvikt, intracellulärt vatten (ICW) eller FFM, är maximalt i början av livet, når ett nadir under de tidiga vuxenåren och ökar återigen vid hög ålder. ECW:ICW är större och ICW är mindre med stigande ålder efter justering för ras och kroppssammansättning. Forskning tyder på att de största åldersrelaterade skillnaderna observeras hos afroamerikaner jämfört med kaukasiska, asiatiska och latinamerikanska individer. TBK, ett index för FFM, börjar minska vid ungefär 30 års ålder för män och kvinnor. Värdena är högst hos afroamerikaner, följt av kaukasier, latinamerikaner och asiater. Nedgången i TBK är snabbast hos afroamerikanska kvinnor och latinamerikanska män, vilket tyder på att det finns betydande köns- och rasskillnader i nedgången i FFM med åldern.
Förutom förlusterna av FFM, skelettmuskelmassa och TBW med åldern är förlusten av benmassa konsekvent dokumenterad. Den högsta benmineralmassan uppnås vid 20-30 års ålder följt av en progressiv nedgång. Vid 70 års ålder har BMD i ryggraden och lårbenshalsen minskat med cirka 20 respektive 25 %. Dessutom varierar benförlusthastigheten beroende på plats och kan vara större i områden med mer trabekulärt ben än i områden med övervägande kompakt ben. Den totala mineralhalten i kroppen kan minska i en långsammare takt än den som observeras på specifika platser. Hos kvinnor sker en mer dramatisk förlust av benmassa under klimakteriet. Hastigheten för BMD-förlusten är större bland perimenopausala kvinnor jämfört med pre- och postmenopausala kvinnor och är platsspecifik. Longitudinella studier uppskattar att BMD-förlusten före menopausen är 0,7-1,3 %/år vid ländryggen och 0,2-0,3 %/år vid lårbenshalsen. Däremot är BMD-förlusten för perimenopausala kvinnor 2-3 %/år vid ländryggen och 0,6-1 %/år vid lårbenshalsen. Den uppskattade förlusten av BMD vid ländryggen och lårbenshalsen är 1,3-1,5 %/år och 1-1,4 %/år hos postmenopausala kvinnor, med den snabbaste benförlusten omedelbart efter menopausen.
Risken för osteoporotiska frakturer är högre hos kvinnor än hos män, vilket innebär att förlustrisken av BMD för män är två tredjedelar av förlustrisken för kvinnor vid ländryggen och hälften av förlustrisken vid lårbenshalsen. Trots dessa skillnader är en åldersrelaterad ökning av frakturer i samband med osteoporos uppenbar även hos män. Den långsammare benförlusten resulterar i en lägre prevalens av osteoporos hos män (∼6 %) jämfört med kvinnor (∼20 %), samt en förekomst av höft- och kotfrakturer hos män över 65 år som är ungefär hälften så hög som hos kvinnor i samma ålder. Den relativa risken är också platsspecifik, och regional adipositet specifikt i höften kan skydda mot frakturer. Många faktorer påverkar både den högsta benmassan och dess förlust, inklusive näringstillstånd, fysisk aktivitetsnivå, sjukdom (t.ex. hyperparatyreoidism), genetik, vissa läkemedel (t.ex. glukokortikoider, antikonvulsiva medel), alkoholism, rökning, immobilisering och hormonell status.