Foeniciska språket, ett semitiskt språk i den nordliga centrala (ofta kallad nordvästra) gruppen, som under antiken talades på Syriens och Palestinas kust i Tyrus, Sidon, Byblos och angränsande städer och i andra områden i Medelhavet som koloniserats av fenicier. Feniciskan ligger mycket nära hebreiskan och moabitiskan, med vilka det bildar den kananitiska undergruppen av de nordliga centrala semitiska språken. Den tidigaste feniciska inskriptionen är troligen från 1000-talet fvt; den senaste inskriptionen från det egentliga Fenicien är från 1000-talet fvt, då språket redan höll på att ersättas av arameiska.
Språket användes inte bara i Fenicien utan spreds även till många av dess kolonier. I en av dem, den nordafrikanska staden Karthago, blev ett senare stadium av språket, det så kallade puniska, språket i det karthagiska riket. Puniskan påverkades under hela sin historia av det amazighiska språket och fortsatte att användas av nordafrikanska bönder fram till 600-talet e.Kr.
Foeniciska ord finns i klassisk grekisk och latinsk litteratur samt i skrifter på egyptiska, akkadiska och hebreiska språk. Språket skrivs med ett alfabet med 22 tecken som inte anger vokaler. Det feniciska skriftsystemet har överlevt i tifinagh-skriften hos tuaregerna, som lever i södra Sahara.