ESPN

• Twitter
• Facebook Messenger
• Pinterest
• Email
• print

Fem-gångna Wimbledonmästarinnan Venus Williams kommer att presenteras i årets upplaga av ESPN The Magazine’s The Body Issue, som kommer ut i handeln den 11 juli. En fullständig lista över de idrottare som presenteras, inklusive 2013 års Wimbledonkvartsfinalist Tomas Berdych, kommer att tillkännages på onsdag på ESPN.com.

Williams pratade med reportern Morty Ain om hur det var att posera naken och vad som krävdes för att få tillbaka sin kropp i spelet:

Oh man, det här är den riktiga grejen. Det gick inte upp för mig förrän precis när jag gick in på inspelningsplatsen att jag skulle behöva vara utan kläder. Om jag hade tänkt på det tidigare hade det kanske funnits en lite mindre chans.

Förr tränade jag tills jag dog. Nu måste jag vara försiktig på grund av Sjögrens syndrom. Om jag tränar för hårt kommer jag inte att kunna göra någonting nästa dag. Det fanns tillfällen då jag parkerade bilen hemma och somnade bakom ratten för att jag var så trött! Det är en balans mellan att pressa mig själv så mycket jag kan och att vara rimlig när det gäller vad jag kan uppnå och vad min kropp tål.

Du är så trött att det gör ont. När jag var som värst kunde jag inte spela tennis alls. Bara hela min livskvalitet var äventyrad — och obekväm. Det är väldigt svårt att förstå om man inte har gått igenom det. Särskilt som professionell idrottsman finns det aldrig någon godtagbar ursäkt. Man pressar och pressar och man dör på banan om man måste, men man får det gjort. Hela upplevelsen är helt främmande för en idrottare. Man måste acceptera att man aldrig kommer att vara 100 procent. Så hur tar man sig förbi dessa hinder?

Jag skulle inte säga att jag ”njöt” av utmaningen. Men jag är redo för utmaningen. Sjögrens syndrom har varit en livsförändrande erfarenhet, det är säkert.

Jag ger min pappa mycket beröm för att han förändrade spelet. Han hittade så många nya tekniker som vi tog med oss ut på planen. Han är hjärnan bakom det, vi var bara de som var ute och gjorde det.

Derrick Rose har aldrig spelat tennis tidigare. Men naturligtvis lärde han sig snabbt. Sedan var jag tvungen att spela mot honom i basket. Vi spelade en match i H-O-R-S-E. Och jag spelar inte alls basket. Jag kan inte ens dribbla. Nästa sak du vet är att han gjorde en dunk. Jag tänkte: ”Skojar du med mig?!” Så det var min tur och jag bara sprang och blundade och hoppade. Jag önskar att jag hade filmen och jag hoppas att den finns där ute någonstans, men jag antar att jag reste mig upp. Derrick bara skakade på huvudet och sa ”Vad?”. Jag måste se filmen! Jag har inte försökt dunka sedan dess.

Jag hade en sådan nonchalant inställning till att vara lång. Jag brydde mig aldrig riktigt om det; det hjälpte mig bara alltid med mitt spel. Ibland är kvinnor som är längre inte bekväma med det, men jag älskar att vara lång.

Man vet aldrig varifrån inspirationen kommer. Tidigare i min karriär kunde jag aldrig slå den här spelaren, Jana Novotna. Jag minns att jag spelade mot henne och någon i publiken skrek: ”Slå den till hennes forehand!!!”. Så jag slog den till hennes forehand, och vad vet du, hon föll ihop. Jag tackar den fan, vem det nu var.

Jag önskar att jag kunde behålla muskler lättare. Om jag inte går till gymmet på en vecka blir jag bara tunnare och tunnare. Min kropp vill helt enkelt inte ha det. Jag är full av olja, antar jag.

Mitt motto personligen har alltid varit: Look Good, Play Well. Jag tror att det finns ett samband med vad man har på sig. Om du inte mår bra av det du har på dig kommer du inte att känna dig säker och du kommer inte att kunna koncentrera dig.

Nej, mer. Cykling. Det var jag, Serena och vår sjukgymnast och vi sa: ”Okej, vi ska blanda upp det! Vi ska cykla runt i grannskapet!” Så jag satte mig på cykeln första dagen och jag stannade kort och flög 15-20 meter av cykeln. Jag vet inte hur jag klarade mig utan att åtminstone bryta en handled eller ett revben. Efter det råkade vi alla ut för en olycka, en efter en. Serena blev flådd till det vita på axeln och i ansiktet. Vår sjukgymnast föll ner i ett dike. Vi tänkte att det här är inte bra för våra karriärer. Vi vet inte hur man cyklar. Vi vet bara hur man råkar ut för olyckor!

Alla mår bättre nu. Innan jag blev proffs var den nivån av kraft och atletisk förmåga begränsad till ett fåtal spelare, medan den nu verkligen finns över hela linjen. Spelarna tror verkligen att de kan vinna nu oavsett vem de spelar mot. Jag vet att det inte fanns där när jag började. Jag tror att spelarna är mer mentalt fokuserade, mer atletiska, kraftfulla, alla dessa saker.

Jag gillar inte att bli besegrad av någonting. Det gör mig kreativ, det är säkert. Man måste komma på sätt att vinna när man inte mår bra. Man måste hitta olika vägar för att få upp sin högsta hälsonivå, och man måste vara tuff. Du får inte ha några ursäkter, även om du har en av de största ursäkterna som finns. Det är en berg- och dalbana, men tack och lov har jag njutit av berg- och dalbanor sedan jag var barn.

Det finns aldrig inte ett svar. För mig är det lösningen. Om jag måste arbeta hårt eller tänka hårt eller bara kopiera någon annan som gör det bättre – vad som än krävs, kommer jag att hitta den lösningen. Det är den drivkraften som håller mig igång.

Följ The Mag på Twitter (@ESPNmag) och gilla oss på Facebook.