Som de flesta i min ålder – 51 år – var min barndom i svart och vitt. Det beror på att mitt minne av barndomen är i svartvitt, och det beror på att televisionen på 1960-talet (och de flesta fotografier) var svartvit. Bill och Ben, Beatles, Biafrakriget, Blue Peter, de var alla svartvita, och deras bilder utgör de monokroma minnena från mina tidiga år.
Det är en av televisionens extraordinära aspekter – dess förmåga att övertrumfa verkligheten. Om seende är troende finns det alltid ett oroväckande tvivel tills man har sett det på tv. Ett massmedium som levereras till nästan alla hushåll är den gemensamma bekräftelsen på erfarenhet.
Den 30 september är det 84 år sedan världens allra första TV-sändning. I Armchair Nation, hans nya sociala historia om TV, berättar Joe Moran, professor i engelska och kulturhistoria vid Liverpool John Moores University, om händelserna på denna betydelsefulla dag. En komiker från Yorkshire vid namn Sydney Howard framförde en komisk monolog och någon som hette Lulu Stanley sjöng ”He’s tall, and dark, and handsome” i vad som kanske var den tidigaste föregångaren till The X Factor.
Bilderna sändes av BBC och betraktades av en liten grupp inbjudna gäster på en skärm som var ungefär hälften så stor som en genomsnittlig smarttelefon i uppfinnaren John Logie Bairds studio i Covent Garden. Logie Baird må ha varit en visionär, men även han skulle ha haft svårt att förstå hur mycket världen skulle förändras av hans vision – televisionen, 1900-talets definierande teknik.
Alla viktiga händelser fångas nu av televisionen, annars är det ingen viktig händelse. Politik och politiker avgörs av hur de spelar på tv. Allmänhetens kunskap, välgörenhet, humor, modetrender, kändisar och konsumenternas efterfrågan är alla föremål för dess kritiska inflytande. Mer än flygplanet eller atombomben, datorn eller telefonen har tv:n bestämt vad vi vet och hur vi tänker, hur vi tror och hur vi uppfattar oss själva och vår omvärld (endast motorbilen är en möjlig konkurrent och den var strängt taget en uppfinning från 1800-talet).
Televisionen har inte bara omformulerat vår uppfattning om världen, utan förblir även i internetets, Facebooks och Youtubes tidsålder den mest kraftfulla generatorn av våra kollektiva minnen, den mest förföriska och chockerande spegeln av samhället och den mest virulenta inkubatorn av sociala trender. Den är också envist oundviklig.
Det finns bra tv, dålig tv, för mycket tv och till och med, för vissa kulturella puritaner, ingen tv, men oavsett ekvation finns det alltid tv. Den är allestädes närvarande och strålar bort i ett hörn, även när den inte är det. Moran citerar en förbluffad Joey Tribbiani (Matt LeBlanc) från Friends när han får reda på att en ny bekantskap inte har någon TV-apparat: ”Men vad pekar dina möbler på?”
Som alla de bästa komiska replikerna innehåller den en djupgående sanning. TV:ns närvaro är så genomträngande att själva frånvaron av den är ett slags skymf mot det moderna sättet att leva. Tv:n har inte bara omformat våra vardagsrums utformning, den har också omformat själva strukturen i våra liv.
För att ta Friends som ett litet exempel. Innan det sändes för första gången 1994 var idén om grupper av unga människor som hängde på en kaffebar och pratade om relationer på ett komiskt neurospråk skrattretande, åtminstone när det gällde det pubcentrerade Storbritannien. Nu är det ett faktum på gatan. Skulle Starbucks och Costa ha haft samma framgång om inte Joey och hans vänner hade visat vägen?
Till och med andra världskriget förblev televisionen en hobby som var förbehållen London för en liten storstadselit. Då stängde BBC av nationella säkerhetsskäl av sin tv-signal och experimentet tycktes få ett dystert slut.
Det var inte förrän efter kriget som tv:n sakta spreds över landet. Vissa delar av de skotska öarna fick ingen signal förrän långt in på 1960-talet, men nationen var fast. Moran citerar avslöjande statistik från 1971 om den samtida brittiska livsstilen: ”Tio procent av hemmen hade fortfarande ingen inomhustoalett eller bad, 31 procent hade inget kylskåp och 62 procent hade ingen telefon, men bara 9 procent hade ingen TV.”
Min familj, som IT råkade, passade in i den märkligt inkongruenta sektor som inte hade någon inomhustoalett eller bad, men som hade en TV. Detta verkar bisarrt om man tänker på samhällets prioriteringar, men det är en vanlig situation i dag i stora delar av utvecklingsländerna.
Jag minns inte mycket oro över bristen på bad, åtminstone inte från min sida, men jag kan inte föreställa mig hur känslan av social utestängning skulle ha sett ut, när jag var nio år gammal, om jag inte hade haft tillgång till Thunderbirds och The Big Match.
Det starkaste minnet jag har av att titta på tv i början av 1970-talet är i min mormors lägenhet på vintriga lördagseftermiddagar. Gaseldstaden var alltid brinnande, rummet bakade och det outgrundliga skådespelet med professionell brottning, vars attraktionskraft var ett mysterium för mig (om inte Roland Barthes), varade en evighet innan den vackert kadenserade poesin från fotbollsresultaten kom på.
En ledtråd till hur levande detta minne är är kanske den starka ambivalens som det framkallar. Det har alltid varit det som har präglat mitt förhållande till televisionen, även – och kanske i ännu högre grad – under mina olika perioder som TV-kritiker. Jag älskar det och jag hatar det. Den har en obehaglig lockelse och magiska uppenbarelser.
Den kan vara enormt stimulerande. Clive James, den berömda TV-kritikern i Observer på 1970-talet, tillskrev sin dotters beslut att bli vetenskapsman till den höga kvaliteten på vetenskapsprogrammen i brittisk TV. Men det kan också vara förbluffande lugnande. Bland de många saker som TV:n har omformat är våra kroppars dimensioner. Att vi har blivit synligt mer överviktiga under det senaste halvseklet beror till stor del på den förlamande komforten i fåtöljen framför tv:n.
Televisionen är alltså kvävande, tråkig, lat, formalistisk, förutsägbar, repetitiv och obehagligt melodramatisk, men den är också fantastisk, originell, fascinerande, tvingande, sinnesförändrande och magnifikt verifierande. Åh ja, verifierande. Månlandningen lyckades till och med inspirera konspirationsteoretiker som trodde att det hela hade iscensatts på en filmduk. Men föreställ er hur det ögonblicket den 20 juli 1969 skulle ha sett ut utan TV – mer som ett fantastiskt rykte än en historisk händelse som bevittnades över hela världen.
Om den dagen, ungefär halvvägs in i TV:s historia, stod som en symbol för amerikansk makt och mänsklighetens instinkt för utforskande, så var dess motsats 32 år senare, den 11 september 2001, en vision av amerikansk sårbarhet och mänsklighetens förmåga till våld. Det var ett fruktansvärt brott, men det var också, som förövarna skulle ha vetat, en fantastisk tv-händelse. Jag är inte säker på om det finns något annat material som jag har tittat på fler gånger på så kort tid än det av de två flygplanen som kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn.
Det fanns något oroväckande pornografiskt i behovet av att se fler och olika vinklar av nedslaget om och om igen. Ändå gav televisionen näring åt detta omättliga behov och världen kom tillbaka för att ta del av allt som televisionen kunde erbjuda. Det är därför jag aldrig har förstått frågan: ”Var var du när det hände?” För svaret är nästan alltid: ”
Jag råkade se tvillingtornen falla i en bar i Soho bland en förbluffad, flämtande publik. Det var på fler sätt än det uppenbara motsatsen till det normala sättet att titta på tv. Vanligtvis tittar vi på TV ensamma eller i ett litet antal och får en känsla av att vara en del av något mycket större. Men jag var en del av en stor grupp som tystades till att bli separata individer. Jag minns att jag kände att jag ville gå hem. Jag ville gå hem för att titta på tv.
Och här, tror jag, ser vi tv:s distinkt domesticerade kvalitet. Det må vara ett fönster mot världen, men för bästa resultat måste det fönstret vara placerat i hemmet. För det finns en intimitet i att titta på tv, en tröstande trygghet som en glödande eldstad. ”Varför skulle folk gå ut och betala för att se dåliga filmer”, frågade Hollywoodmogulen Sam Goldwyn, ”när de kan stanna hemma och se dålig TV för ingenting?”
Oavsett om TV:n är bra eller dålig, när du är inne kan du hantera världen på dina villkor. De allra värsta nyheterna kan absorberas och normaliseras i den välbekanta miljön i den egna bostaden. En jordbävning i Asien? Vad finns på andra sidan? Hungersnöd i Afrika? Vi sätter på vattenkokaren. Som att lyssna på en storm i en robust byggnad är det både oroväckande och lugnande att titta på tv. Även om innehållet kan vara rörligt förblir man alltid hemma.
Även det är en attraktion som också kan vara frånstötande. Jag minns att jag tittade på Live Aid 1985 och kände ett tydligt illamående när film av svältande etiopier visades med Cars låt ”Drive” (”Who’s gonna drive you home tonight?”) som spelades överst, som om det var någon sorts missuppfattad rockvideo. Även den händelsen var ett exempel på televisionens märkliga paradox – det sätt på vilket den för oss samman i våra skilda hem, förenar och atomiserar på en och samma gång.
Det har funnits oräkneliga förutsägelser och visdomar om televisionen sedan jag först började lägga märke till vad som sades om den. När jag var barn basunerade man ut att brittisk dramatik – grymt, naturalistiskt och socialt engagerat – var långt överlägsen den från, tja, alla andra ställen, men i synnerhet televisionen i Amerika.
Men om det någonsin var sant, så blev det successivt mindre sant, särskilt på 1990-talet, och blev sedan en övning i det mest vilseledande önsketänkande när HBO och andra amerikanska kabelstationer gav oss Sopranos, Six Feet Under, The Wire och flera andra mer expansivt ambitiösa serier. Samtidigt som den amerikanska filmen, som en gång producerade intelligenta vuxenfilmer, har gått tillbaka till barnsliga absurditeter, har den amerikanska televisionen återupplivat lyckan hos kreativa filmskapare och en massa begåvade men i stort sett okända skådespelare. Vilken skam att James Gandolfini (alias Tony Soprano), en av de största av dem alla, dog i år.
Det är svårt att föreställa sig att brittisk TV, trots sin enorma rikedom, någonsin kommer att producera något av liknande omfattning och briljans. Det finns tecken på att den, som i fallet med årets försåtligt skrämmande The Fall, fortfarande kan göra en mycket slätstruken version av grymt. Men kommer den någonsin att återupptäcka den storartade tiden med The Singing Detective och Boys From the Blackstuff, komplexa, författarberättade verk som talade om vår tid, våra minnen och kulturen i stort?
Det skulle vara trevligt att tro det. Men det finns mycket mer i tv än signaturdramer. Det finns till exempel sport. Kritiskt sett verkar ingen ta tv-sänd sport på särskilt stort allvar. Tack vare Nick Hornby har vi kanske kommit långt sedan Martin Amis klagade över att ”intellektuella fotbollsälskare” tvingas ”krypa ihop och gömma sig”. Men idén om att tv-sport bara är sport som fångats av kameran lever kvar.
I själva verket är TV-sport mycket mer än så. När jag började titta på sporten var det ingen tvekan om att tittaren befann sig i en mycket sämre position än en åskådare. Nuförtiden tycker man synd om den stackars fläkt på matchen som går miste om de gudomliga njutningarna av att se samma händelse på TV.
Gudomligt? Ja, eftersom modern tv-sport – och särskilt modern tv-fotboll – har gjort tittaren till en allvetande, om än ännu inte allsmäktig, gud. En stor del av denna idrottsliga revolution i televisionen beror på Sky Sports, och låt oss inse att ingen – om man inte arbetar för honom – har bråttom att berömma ett företag av Rupert Murdoch. Men beröm är det som är rätt. Fram till den katastrofala lanseringen av sin Premier League-bevakning med direktsändning i studion förra månaden har Sky Sports knappast gjort något fel – Richard Keys till trots.
Men mer än sport har brittisk tv:s största och mest konsekvent banbrytande erbjudande varit dess bevakning av naturvärlden. Life on Earth, som sändes första gången 1979, var en milstolpe inom televisionen och förblir ett riktmärke inom naturhistorien. Även om den kom i en tid av utmärkta dokumentärserier som Civilisation, The Ascent of Man och The World at War stod den majestätiskt ensam. År 1979 hade större delen av landet gått över till färg-TV (bara 10 år tidigare var svartvitt fortfarande den överväldigande normen). Och alla färger behövdes för att uppskatta bergsgorillorna som mötte den störste av alla levande engelsmän, David Attenborough. Det var en typisk TV-upplevelse – vi, människorna inom oss, fick besök av den andra, mystiska världen där ute.
På den tiden fanns det fortfarande bara tre TV-kanaler i det här landet (Channel 4 var tre år från sin första sändning). I dag, med hjälp av satellitteknik, finns det hundratals tillgängliga från hela världen. Denna mångfald har oundvikligen lett till en viss splittring och stora kvalitetsvariationer.
Dagarna då underhållningsprogrammen lockade en publik på mer än 25 miljoner tittare är sedan länge förbi. Vi är inte längre tittare från en enda nation, utan i stället en mångfald av nischade målgrupper som tack vare TiVo och iPlayer kan se våra favoritprogram när som helst när vi vill. Men om denna spridning av alternativ har brutit de gemensamma banden för gemensamt tittande, kan det också frigöra oss från de skyldigheter vi har i fåtöljen. I teorin kan vi välja mer och titta mindre.
Det talas om en nära förestående konvergens, att persondatorn, Internet och TV:n kommer att mötas på en begriplig och användbar skärm. Televisionen har svarat med halvhjärtade försök att bli mer ”interaktiv”. Inget har slagit igenom av den enkla anledningen att TV är något vi tittar på, inte något som tittar på oss. Och den enda kontroll som tittarna verkligen vill ha är den av fjärrkontrollen för att byta kanal.
Så televisionen kommer att fortsätta att förföra och tråka ut, frustrera och fascinera under en överskådlig framtid. Och det är bara bra, för så länge lådan fortsätter att föra in det yttre finns det ingen anledning att tänka utanför lådan.
Armchair Nation av Joe Moran är utgiven av Profile Books (16,99 pund). För att beställa ett exemplar för 13 pund med gratis brittisk p&p, gå till theguardian.com/bookshop eller ring 0330 333 6846
{{topLeft}}
{{bottomLeft}}
{{topRight}}
{{bottomRight}}
{{/goalExceededMarkerPercentage}}
{{/ticker}}
{{heading}}
{{#paragraphs}}
{{.}}
{{/paragraphs}}}{{highlightedText}}
- Television
- The Observer
- features
- Dela på Facebook
- Dela på Twitter
- Dela via e-post
- Dela på LinkedIn
- Dela på Pinterest
- Dela på WhatsApp
- Dela på Messenger