När det gäller deras karriärer är Dylan och Dakota Gonzalez på väg till nästa. Med ett år kvar av behörighet beslutade de två att avstå från sina sista säsonger på UNLV och fullfölja sina professionella musikdrömmar nu när de inte längre är under NCAA:s vakande öga. Mindre än en månad efter att ha tagit examen (Dylan och Dakota flyttade från Kansas efter sina första år och har en säsong kvar att spela – red.) har tvillingsystrarna släppt sin debut-EP Take 1 på SoundCloud och arbetar på musikvideor som kommer att släppas under de kommande månaderna.
Släppandet av Take 1 betyder inte nödvändigtvis att de stänger dörrarna till sina basketkarriärer – tvillingarna har fortfarande ett stort spel även om de inte kommer att bära Runnin’ Rebels-uniformer nästa säsong. Dakota ledde UNLV i poängliga de senaste två säsongerna och Dylan fällde en försvarare vid förra årets Ludaday Game. Tvillingarna överväger fortfarande professionella möjligheter utomlands.
Vi fick chansen att hugga upp det med Dylan och Dakota om vad de har gjort sedan examen, deras nya album och de restriktioner som NCAA lade på dem.
SLAM: Vad har hänt sedan ni två tog examen och bestämde er för att avstå från era sista säsonger i UNLV?
Dakota Gonalez: Det har varit en intressant resa hittills. Allt är i en mycket snabbare takt nu när det är över. Tidigare år var det lite lugnare, men nu när det är över måste vi få igång saker och ting snabbt. Vi har egentligen bara ägnat oss åt musik och underhållning. Nu när vi äntligen kan göra det är det galet.
SLAM: Basket har varit en stor del av era liv. Nu när era collegekarriärer är över, har saker och ting varit lite mer spännande? Eller har de varit bitterljuva?
Dakota: Det har varit väldigt bitterljuvt eftersom vi i slutändan älskar basket. Vi kommer fortfarande att spela och vi kommer fortfarande att fortsätta träna. Detta är inte något som vi bara stryker ur våra liv eftersom det är något som vi älskar så mycket och det är allt som vi har känt hittills. Vi kommer att fortsätta att bedriva basket på andra sätt, men samtidigt är vår passion musik och vi vill inte ha några restriktioner som hindrar oss från att fullt ut satsa på det också.
SLAM: Beslutet som ni två fattade att hoppa över era sista säsonger berodde till stor del på möjligheterna, eller snarare bristen på möjligheter, som NCAA:s restriktioner förde med sig, att ägna sig åt andra intressen i livet. Hur känns det att potentiellt vara affischnamn för collegeidrottare när det gäller att ta ställning mot NCAA?
Dylan Gonzalez: Det är till en början skrämmande eftersom man förstår i bakhuvudet att man går emot något som är större än en själv. Vi försökte definitivt utmana systemet lite grann för att få både musik och basket att fungera. I slutändan var det enda de tillät oss att göra att sjunga nationalsången på en match och göra musik i vårt hem. Det blev bara en kamp om varför vi inte kunde göra något annat än basket utan att alla de här småkrassa reglerna kom in i bilden. Det blev bara så stressigt. I slutändan hoppas Dakota och jag att andra kvinnor får friheten att ägna sig åt saker utanför sin idrott. Om man inte är med i systemet förstår man verkligen inte att detta är ett jobb. Att spela en collegesport är ett jobb som man inte får betalt för som ett jobb. Om du försöker bygga en grund för dig själv i en annan riktning är det nästan omöjligt eftersom du inte har tid att göra det och inte heller tillåts göra det.
SLAM: Hur mycket av en faktor var NCAA i ditt beslut att inte återvända till UNLV för dina seniorsäsonger?
Dylan: Det var drygt 90-95 procent. Dakota och jag var mycket engagerade i att komma tillbaka för våra sista år, men när saker och ting utvecklades med NCAA blev det en mardröm. Det kom hela tiden e-postmeddelanden som löd: ”Om du ska göra det här så kommer det här att hända”. Man börjar nästan känna sig lite hotad av dem.
Dakota: En annan sak som kan vara svår för människor som inte har spelat under NCAA:s paraply att förstå är att du har denna fantastiska möjlighet att få en utbildning och spela den sport du älskar. Men, för att vara väldigt rakt på sak, många människor ser inte den typ av åtgärder bakom kulisserna som följer med detta. Folk frågar alltid varför ingen har uttalat sig om det är ett så stort problem. Min utmaning till det är: låt oss säga att du har ett jobb och arbetar för att överleva, varför skulle du börja förtala din chef? Så att du kan få sparken eller få någon konsekvens i din väg? Du kommer helt enkelt inte att göra det.
Dylan: I slutändan ville vi spela och vi ville ha våra examina, även om majoriteten av människor faktiskt inte får sina examina. Det är ganska ironiskt att folk alltid säger att det handlar om ”studenten” eller ”idrottaren” och att ”X” procentandelar av människor aldrig får sina examina. Kota och jag hade turen att få våra examina. Vi har många vänner som är fotbolls- och basketspelare som aldrig har tagit examen. Det är galet eftersom det predikas så mycket om att ta examen, men det upprätthålls inte riktigt.”
SLAM: Du har gjort det klart att basketbollen inte är över för er två. Vad står på tur för er på det området?
Dakota: Det finns definitivt en hel del clinics och en hel del träning för oss på gång under de kommande månaderna. Jag tror att en stor del av motivationen för det är för potentiella karriärer utomlands eftersom det är något som fascinerar oss och är mer spännande för oss än WNBA. WNBA är bra i sig självt och är inte något som man bara kan gå in i, men för oss har vi alltid varit mer intresserade av karriärer utomlands om vi skulle spela professionellt. Anledningarna till detta är att hålla oss i form, vilket är det mest verkliga jag kan säga, och att ta allt vi lärt oss genom att spela basket och ge tillbaka till andra via kliniker.
SLAM: Ni släppte er debut-EP två veckor efter att ni tagit examen. Har du bara varit i studion nonstop sedan säsongen tog slut? Eller är detta något som du har haft på gång sedan en stund tillbaka?
Dylan: Vi har velat ägna oss åt musik och har velat få det att hända för oss själva. Det har varit ett slit, men vi har fortsatt att driva det och har fortsatt att arbeta så hårt som möjligt för att få det att hända eftersom det är det som krävs för att komma till de platser som vi försöker komma till. Inför vår EP släpptes gick vi till studion under säsongen och försökte göra både det ena och det andra. Vi försökte verkligen få det att fungera under det gångna året, men när säsongen var slut satte vi verkligen fart på det till en ny nivå. Vi färdigställde ungefär 25 låtar ur egen ficka med hjälp av några riktigt grymma människor. Inte ens stora kändisar heller. Bara bra människor som vi träffade på vägen och som trodde på oss. Vår ingenjör, Josh Conley, är någon som vi är så tacksamma för eftersom han har funnits där med oss hela den här resan. Vi har skruvat upp det under de senaste veckorna här, men har bekantat oss med att skapa ett sound för oss själva.
Vi är verkligen glada över att vår EP är ute så att vi kan få lite feedback från folk på våra första par låtar. Vi lägger inte ut allt på den här (en andra EP med titeln Take 2 kommer ut senare i sommar – red.) för att se hur folk kopplar ihop sig med den vibben.
SLAM: Vad har påverkat ert sound på den här EP:n? Vilken typ av känsla är du ute efter?
Dakota: Den här EP:n är definitivt en blandning av olika saker och inte fokuserad på en specifik stil. Vi ville inte att varje låt skulle låta likadant. Det finns definitivt en del urban pop och R&B-känsla på den. Det finns en 90-talskänsla och en liten throwback cover-låt som vi gjorde på den, så det finns en massa olika ljud. Vi ville verkligen att det inte skulle finnas någon press bakom detta. Vi ville bara göra musik som vi tyckte om att göra, som vi mådde bra av och som vi gillade att lyssna på. Vi vill ge den till folket och se deras reaktion på de olika ljuden. Lika viktigt som det är för oss att göra musiken, lika viktigt är återkopplingen för oss. Vi gillar verkligen att hålla vår fanbase involverad i vad vi gör.
SLAM: Vi vet att ni två är coola med Drake. Kan vi förvänta oss ett framträdande på några kommande låtar?
Dylan: Den enda cover som vi gjorde var ”Sean Paul”. Vi är så tacksamma för alla otroliga människor som vi har varit i kontakt med och blivit vänner med som Drake, Flo-Rida, Boosie och Lyrica Anderson. För vårt första projekt ville vi göra något själva. Jag tror att när man använder en massa features förlorar man liksom sitt eget sound och presenterar sig inte som en stark artist. Vi ville kunna stå på egna ben utan någon annan stor artist. Vi vill växa oss själva på det mest organiska sättet. Men att vara vän med alla dessa otroliga artister är definitivt inspirerande eftersom vi får se vad vi försöker göra och hur vi ska nå dit. Det är inspirerande att se folks arbetsmoral och hur de går tillväga för sitt hantverk, vilket bara hjälper oss att få mer kunskap.
Relaterat
UNLV:s Gonzalez-tvillingar jagar hoops, musikdrömmar
Rodger Bohn är en medarbetare till SLAM. Följ honom på Twitter @rodgerbohn.
Foto i texten via UNLV Athletics/Top photo via Gonzalez Family