Beskrivning
DES-II är ett självskattningsmått på 28 punkter för dissociativa upplevelser. Dissociation anses ofta vara en psykologisk försvarsmekanism för offer för traumatiserande händelser, och skalan är särskilt användbar för att mäta dissociation bland personer med PTSD, dissociativa störningar, borderline-personlighetsstörning och personer med en historia av missbruk.
I själva verket anses dissociativa symtom av vissa vara en transdiagnostisk indikator på dysfunktionell coping, och många sjukdomar är förknippade med högre dissociation än genomsnittet. Skalan kan användas under behandlingens gång för att följa framstegen över tid.
DES har tre underskalor:
1. Amnesia Factor
2. Depersonalization/Derealization Factor
3. Absorption Factor
Validitet
I en metaanalys (IJzendoorn & Schuengel, 1996) visade DES att den har god konvergent validitet med andra frågeformulär och intervjuscheman för dissociativa upplevelser. Skalan visade också en imponerande prediktiv validitet, särskilt när det gäller dissociativa störningar, traumatiskt stressyndrom och missbruk. En annan metaanalys (Lysesenko et al., 2018) visade att DES var ett användbart verktyg för många störningar. Normativa data över kliniska och icke-kliniska prover har rapporterats (IJzendoorn & Schuengel, 1996), med följande medelvärden och standardavvikelser:
– Icke-klinisk vuxen: 11,6 (SD = 10,6)
– Student/ungdom: 14,3 (SD = 14,3)
– Allmänpsykiatrisk patient: 16,7 (SD = 16,4)
– Historia av missbruk: 29.2 (SD = 21)
– Personlighetsstörningar: 19.6 (SD = 16.2)
– PTSD: 32.0 (SD = 19.2)
– Dissociativa störningar: 41,2 (SD = 22)
En del data har visat att de tre underskalorna som mäts med DES inte bildar distinkta faktorer, med de flesta faktoranalyser som visar endast en övergripande faktor (IJzendoorn & Schuengel, 1996). Därför är totalpoängen det mest tillförlitliga måttet.
Tolkning
De totala poängen kan ligga mellan 0 och 100, där höga nivåer av dissociation indikeras av poäng på 30 eller mer. Poängen presenteras också som percentilrankningar jämfört med kliniska och icke-kliniska prover (enligt IJzendoorn & Schuengel, 1996). En percentil på 50 jämfört med en allmänpsykiatrisk patient indikerar den typiska poängen för personer inom psykiatrisk vård, och är lägre än de typiska poängen som ses vid personlighetsstörningar, PTSD och dissociativa störningar.
Råpoäng (summa av objekt) och genomsnittspoäng (summa av objekt/antal objekt) för de tre underskalorna redovisas också.
1. Amnesifaktor.
Denna faktor mäter minnesförlust, dvs. att man inte vet hur man kom någonstans, att man är klädd i kläder som man inte minns att man tagit på sig, att man hittar nya saker bland ägodelar som man inte minns att man har köpt, att man inte känner igen vänner eller familjemedlemmar, att man hittar bevis på att man har gjort saker som man inte minns att man har gjort, att man hittar skrifter, teckningar eller anteckningar som man måste ha gjort, men som man inte minns att man har gjort.
Artiklar – 3, 4, 5, 8, 25, 26.
2. Depersonaliserings-/Derealiseringsfaktor:
Depersonalisering kännetecknas av den återkommande upplevelsen av att känna sig avskild från sig själv och mentala processer eller en känsla av overklighet hos sig själv. Poster som rör denna faktor är bland annat att känna att man står bredvid sig själv eller att man tittar på sig själv när man gör något och att man ser sig själv som om man tittar på en annan person, att man känner att ens kropp inte tillhör en själv och att man tittar i en spegel och inte känner igen sig själv. Derealisering är känslan av en verklighetsförlust av den närmaste omgivningen.
Poster – 7, 11, 12, 13, 27, 28.
3. Absorptionsfaktor:
Denna faktor innefattar att vara så upptagen eller absorberad av något att du distraheras från vad som händer runt omkring dig. Absorptionen har främst att göra med ens traumatiska upplevelser. Till denna faktor hör bland annat att man inser att man inte hörde en del av eller hela det som en annan sa, att man minns en tidigare händelse så livligt att det känns som om man återupplever händelsen, att man inte är säker på om saker som man minns hände verkligen hände eller om man bara drömde dem, När man tittar på tv eller film blir man så uppslukad av berättelsen att man är omedveten om andra händelser som sker runt omkring en, man blir så engagerad i en fantasi eller dagdröm att det känns som om det verkligen händer en, och ibland sitter man och stirrar ut i det oändliga, tänker på ingenting och är omedveten om hur tiden går.
Artiklar – 2, 14, 15, 17, 18, 20.
Utvecklare
Carlson, E.B. & Putnam, F.W. (1993). En uppdatering av Dissociative Experience Scale. Dissociation 6(1), s. 16-27.