Den paradoxala karaktären hos Adrian Veidts utopi i Watchmen

”Kommer jag att leva för att se min utopi?”

Adrian Veidt (Jeremy Irons) ställde denna fråga i det näst sista avsnittet av Watchmen, frustrerad över mänsklighetens oförmåga att avstå från att bygga världsförstörande vapen. Men inte ens en plats utan konflikter är tillräckligt för mannen som var Ozymandias.

För någon som är besatt av att leka gud, visar det sig att paradiset inte är vad ”planetens smartaste man” längtade efter. Istället för himmelriket blir det frodiga gröna landskapet ett fängelse som han inte kan fly från. Är ett liv utan konflikter ett liv utan njutning?

Tv-adaptionen av Alan Moores och Dave Gibbons grafiska roman skildrar vad som följde efter att Veidt iscensatte attacken 1985, som dödade miljontals människor i New York City. I ett försök att avdramatisera det kalla krigets spänningar mellan USA och Sovjetunionen fungerade hans plan via en gigantisk psykisk bläckfiskattack till en början. Eftersom man var alltför upptagen av ”utomjordiska” inkräktare gick världen inte under som ett resultat av ett kärnvapenarmageddon. En tillbakablick till 2009 visar dock att nationerna har återgått till sina kärnkraftsreaktorer.

”Varför måste de fortsätta att göra sina gudsförgätna bomber?” Veidt funderar högt. Frustrerad över människans självdestruktiva natur och hans brist på hyllningar för att ha räddat världen, hoppar han på erbjudandet om den utopi han har längtat efter när Dr. Manhattan (Yahya Abdul-Mateen II) erbjuder honom möjligheten. Så fort han går med på det får han dock inte chansen att backa ur. Det finns ingen betänketid för denna möjlighet som man bara får en gång i livet.

Eftersom Veidt inte har kunnat ta åt sig äran för att ha ”räddat” världen 1985 och upprätthållit freden i nutid, låter detta erbjudande otroligt lockande. Han finner sig snabbt i en liknande situation som sin gamle vän, desillusionerad av den ständiga dyrkan av undersåtar vars önskan bara är att behaga sin herre, men han besitter inte kraften att flyga iväg. Även de vackraste platserna kan förvandlas till ett helveteslandskap.

Himlen är inte en plats på jorden, trots vad Belinda Carlisle sjöng, och i fallet med denna Watchmen-adaption åkte Dr Manhattan inte till Mars utan till Jupiter – mer specifikt hamnade han på Europa, en av Jupiters 79 bekräftade månar. Med en handrörelse och inom loppet av 90 sekunder gjorde han det som det tog Gud sex dagar att åstadkomma. Hans Edens lustgård innehåller ingen orm som frestar; i stället är det bilden av den plats där han kände sig säkrast.

För att bli dr Manhattan var Jon Osterman en man av kött och blod. År 1936 flydde han från Tyskland med sin far efter att hans mor lämnat dem för en SS-officer (och för att hans far hade judiskt arv). En herrgård på den vackra engelska landsbygden erbjöd en fristad i deras tid av nöd. Unge Jon bevittnade herrn och damen på herrgården när de hade sex medan han gömde sig i en garderob, vilket paret senare förklarade var en kärlekshandling i en strävan att få ett nytt barn eftersom deras lille son hade dött några år tidigare. De gav honom en bibel och förklarade historien om Första Moseboken innan de bönföll honom att ”göra något vackert” medan han existerade i detta liv.

Dr. Manhattan fick deras önskan att gå i uppfyllelse 77 år senare, vilket är anledningen till att han teleporterade herrgården från sin barndom till platsen på månen. Han gjorde också sin version av Adam och Eva till deras avbild; varje person på Europa bär dessa två ansikten. I ”A God Walks into Abar” berättar han för Angela (Regina King) att han lämnade paradiset för att kunna träffa henne, vilket låter som en banal raggningsreplik men är delvis sant. Eftersom han upplever tiden på en gång har han lämnat Europa och är fortfarande där. Paradoxer finns överallt i det här avsnittet – hönan och ägget, människor som känner sig säkrare först när de har möjlighet att bygga vapen och den oändliga kärlekens otillfredsställande natur. Det gröna och orörda landet är helt utan konflikter, vilket är vad Veidt har strävat efter på jorden, men detta blir snart hans största börda. Hans dröm om ett utopiskt liv blir hans mardrömstillvaro.

Konflikter är kärnan i varje bra berättelse. Utan hinder att övervinna förlorar allting sin mening. Det hjälper förmodligen inte att den här versionen av utopi inte specifikt är Veidts vision. Visst ser det vackert ut, men han har ingen personlig koppling till den här platsen, herrgården eller de två figurerna – som genomgående spelas av Tom Mison och Sara Vickers – vars ansikten han måste se på varenda person. Om Veidt hade få moraliska betänkligheter när det gällde att döda miljontals människor för att rädda många fler, så har han inga problem med att slakta de identiska figurer som han har ett oändligt antal av i sjön på Europa.

Tjänstemännen är utformade för att böja sig för hans alla infall, med undantag för den maskeringsklädda viltvårdaren (även han Mison). Han är den enda som utövar någon form av disciplin över Veidt när han försöker fly eller bryter mot reglerna. Veidts önskan att överge Europa är det brott som han kommer att straffas för, men dessa lojala undersåtar är oförmögna att helt och hållet förbinda sig till denna dom.

Ironiskt sett är Veidt som lyckligast när han har att göra med mänsklighetens oreda, vilket är anledningen till att han tillbringar majoriteten av sin tid på Europa med att försöka fly. Det må vara vackert, men den här platsen är en oändlig mardröm av tårta och tillbedjan. Som någon som refererar till jordens befolkning som ”hans barn” är det långt ifrån förvånande att utopi inte räcker till. Det är kampen för att göra mänskligheten bättre som driver Veidt, och en värld med varelser som är utformade för att sätta andras intressen före sina egna behöver inte räddas. Hans arrogans att tro att han är den enda person som har makten att rädda mänskligheten är också hans största dårskap.

Veidt fick sitt paradis och den tillbedjan han drömde om, men hans lycka blev kortvarig. Viltvårdaren gav ett visst motstånd, men i slutändan var det inte tillräckligt. Han var inte den värdiga motståndaren, för även han söker Veidts godkännande.

”Why is heaven not enough?” frågar Game Warden när Veidt har fängslats efter att ha försökt fly. ”Himlen räcker inte till eftersom himlen inte behöver mig”, är hans svar efter att ha varit lyrisk om hur ”hans barn” hemma förmodligen skriker efter honom. Paradoxen här är att ingen ber om hans återkomst och att de enda som ropar efter honom är de som han är på väg att överge. Watchmen illustrerar för oss att utopin är mer än ett fysiskt fängelse för Veidt; det är ett ouppnåeligt och ohållbart koncept som bara existerar i hans sinne.