Den europeiska inre marknaden vid 25 års ålder

Mer än 60 år har gått sedan grunden för Europeiska unionen lades. I jämförelse med detta är EU:s inre marknad relativt ung, eftersom den inte kom till stånd förrän 1993. När vi reflekterar över dess prestationer under de senaste decennierna ser vi att den inre marknaden på ett avgörande sätt har formats av trender som den ökande digitala tekniken och händelser som den stora recessionen. Detta år verkar vara en lämplig tidpunkt för att bedöma i vilken grad den har mognat.

Europeiska unionens välstånd i dag är bland annat ett resultat av den ekonomiska integration som följde på genomförandet av den europeiska inre marknaden. I allmänhet ökar en väl fungerande (inre) marknad den ekonomiska effektiviteten, t.ex. genom att sänka transaktionskostnaderna, och ökar tillväxten. Den kan bidra till att skydda länder från återverkningar av ekonomiska chocker genom ökad rörlighet över gränserna. Det råder allmän enighet om att den ekonomiska integrationen av EU:s medlemsstater fortfarande kan fördjupas, vilket skulle göra det möjligt för marknadsmekanismerna att utveckla sin fulla potential inom ett gemensamt ekonomiskt område.

Efter en historisk översikt över den inre marknadens utveckling fortsätter artikeln med en kort sammanfattning av de fyra friheterna och den teoretiska bakgrunden till effekterna av ekonomisk integration. Därefter behandlas olika rättsakter som nyligen har slutförts eller fortfarande är under förhandling. Även om detta inte gör det möjligt att göra förutsägelser om de övergripande ekonomiska effekterna illustrerar det var framsteg görs för närvarande.

Den europeiska inre marknadens historia

Från början var ekonomiska intressen en av de främsta drivkrafterna bakom integrationen i Europa; och ett av de centrala målen var att skapa en inre marknad. Redan 1968 avskaffade den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) med sex medlemmar tullhinder inom gemenskapen och införde en gemensam tulltaxa för varor från länder utanför EG. Icke-tariffära hinder som tekniska normer och säkerhetsstandarder fortsatte dock att hindra handeln. Under 1970-talet togs nästa steg mot ökad integration främst genom domar från EG-domstolen (t.ex. Dassonville 1974 eller Cassis de Dijon 1979).1 Dessutom satte växande ekonomiska utmaningar, t.ex. på grund av oljekriserna, press på medlemsstaterna att fördjupa sina ekonomiska förbindelser.2

År 1986 enades EU om att anta den gemensamma europeiska akten, vilket följdes av genomförandet av olika gemensamma EU-regler under de följande sex åren. Denna första stora revidering av Romfördraget från 1957 syftade till att ge ökad fart åt den europeiska integrationen och ”fullborda” den inre marknaden. I början av 1993 blev den inre marknaden verklighet för 12 EU-länder.3

Maastrichtfördraget (1992) var ett stort steg framåt och lade fast idén om en ekonomisk och monetär union (EMU) med en gemensam valuta, som officiellt infördes vid sekelskiftet. Detta steg var inte tänkt att ersätta den inre marknaden, som fortfarande behövde arbetas vidare. I själva verket finns det ett ömsesidigt beroende: För det första ger EMU en ram för mer ekonomisk integration och för det andra kräver ett stabilt EMU ett nära ekonomiskt samarbete. Den inre marknaden omfattar dock ett större antal länder än EMU och kräver särskilda bestämmelser. År 1994 trädde avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i kraft och utvidgade den inre marknaden till att omfatta totalt 31 länder.

När den stora recessionen drabbade Europa blev det smärtsamt tydligt att den inre marknaden fortfarande behövde arbeta. Detta gav alla inblandade parter incitament att intensifiera sitt samarbete. I inremarknadsakten I (2011) identifierades 12 hävstänger för att förbättra den inre marknadens funktion och medlemsstaterna uppmanades att anta en nyckelåtgärd för var och en av dem. Ett år senare påpekade kommissionen att Europaparlamentet och rådet hittills bara hade enats om ett av de tolv förslagen till nyckelåtgärder. På grund av det brådskande läget till följd av krisen i euroområdet gick kommissionen vidare och lade fram en andra uppsättning prioriterade åtgärder i inremarknadsakten II (2012).4

Utvecklingen av de fyra friheterna

Ansträngningarna för att förbättra den inre marknadens funktionalitet har fortsatt inom ramen för strategin för den inre marknaden. Det råder ingen tvekan om att den inre marknadens ekonomiska tyngd har stärkt Europeiska unionens röst i världen. Detta syns till exempel tydligt i förhandlingarna om handelsavtal, som har blivit bredare och mer ambitiösa under de senaste åren. Japan och EU, som tillsammans står för mer än en fjärdedel av världens BNP, kommer att dra nytta av undertecknandet av det ekonomiska partnerskapsavtalet mellan EU och Japan i juli 2018. I dag består den inre marknaden av cirka 500 miljoner europeiska medborgare och cirka 24 miljoner företag.5 EU:s BNP är ungefär lika stor som USA:s BNP, om än med vissa fluktuationer: Den ligger för närvarande under USA:s värde men var högre 1992-1998 och 2003-2014 (se figur 1).

Den inre marknaden har fyra unika egenskaper som går tillbaka till Romfördraget. De kallas också de fyra grundläggande friheterna och omfattar fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Dessa fyra friheter återspeglar de europeiska målen för den ekonomiska integrationen och skapar en idealisk situation för ekonomisk tillväxt i en fri marknadsekonomi. Utvecklingen av dessa egenskaper illustrerar hur fritt de olika faktorerna rör sig på den inre marknaden.

Den europeiska marknadens internationella ställning visas av hur väl den är integrerad i den globala ekonomin. Figur 2 illustrerar handelns betydelse för EU i jämförelse med andra länder från 1992 till 2017. EU har den högsta andelen handel (summan av varor och tjänster) i förhållande till BNP, vilket ligger långt över världsgenomsnittet. Detta beror främst på en ökning av handeln med tjänster. Handeln med varor utgör 25 % av EU:s BNP, medan tjänster står för över 70 % av EU:s BNP.6 I genomsnitt går två tredjedelar av exporten från EU:s medlemsstater till andra EU-länder.

Den fria rörligheten för kapital förbjuder restriktioner för kapitalrörelser och betalningar mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredjeländer. Denna liberalisering minskar avsevärt de potentiella transaktionskostnaderna för gränsöverskridande utbyte av varor och tjänster samt för investeringar. De flesta investeringarna sker inom tjänstesektorn, som stod för 59 % av de utgående investeringarna och 87,4 % av de ingående investeringarna 2014.7 Sedan 2008 har EU:s utgående lager överstigit värdet av de ingående lagren. År 2015 uppgick lagren av utländska direktinvesteringar i EU28 till 46,8 % av BNP; direktinvesteringarna inom EU28 låg på 39 %.8

Den fria rörligheten för arbetskraft, mätt som arbetskraftens rörlighet över gränserna, har ökat, men den totala nivån är fortfarande relativt låg i förhållande till den totala befolkningsstorleken. Totalt sett ökade antalet arbetstagare som arbetar i en annan medlemsstat från 2,3 miljoner till 4,1 miljoner i EU15 mellan 1995 och 2017 (se figur 3). Under 2006-2017 ökade antalet anställda från en annan EU-medlemsstat med 78 % i EU28 och uppgår nu till 8,9 miljoner; för EU15 var ökningen under samma period betydligt lägre (31 %). Erasmus+-programmet uppmuntrar utbildningsutbyten och främjar därmed studenters och lärares rörlighet. Programmet inrättades 1987 och har olika mål, bland annat att minska arbetslösheten genom ökad rörlighet och bättre kompetens. Sedan 1987 har antalet studenter som studerar eller utbildar sig utomlands gradvis ökat och översteg tre miljoner under läsåret 2011-2012. Under läsåret 2013-2014 reste 272 500 studenter utomlands (se figur 4).

Effekter av ekonomisk integration

Siffrorna visar storleken på den inre marknaden men tar ännu inte upp om det skapas ett europeiskt mervärde som tillfaller medlemsstaterna. Olika teoretiska ansatser hävdar att den ekonomiska integrationen inom en inre marknad gynnar den aggregerade välfärden genom att öka produktiviteten på olika sätt. De argument som framförs omfattar komparativa fördelar från klassisk handelsteori eller stordriftsfördelar från ny handelsteori samt ny ekonomisk geografi.9 Mariniello, Sapir och Terzi tillhandahåller en förteckning över specifika kanaler genom vilka mikrobaserade effekter av respektive friheter påverkar produktivitet och tillväxt.10 Dessa omfattar t.ex. bättre matchning av färdigheter på grund av större rörlighet för arbetskraften eller ökade flöden av utländska direktinvesteringar från länder utanför EU samt ökad innovation på grund av ökad konkurrenskraft hos EU-baserade företag. På grund av sin karaktär kastar dessa kanaler endast ljus över utvalda dimensioner av den inre marknaden.

Andra studier har tittat på de övergripande fördelarna med ytterligare ekonomisk integration. Resultaten bör tolkas med försiktighet eftersom det finns stora utmaningar när man försöker mäta integration och dess makroekonomiska effekter. Majoriteten av studierna drar slutsatsen att den ekonomiska integrationen har positiva effekter på den ekonomiska verksamheten.11 Ilzkovitz m.fl. uppskattar att BNP-effekten uppgick till 223 miljarder euro 2006.12 Enligt Europaparlamentets forskningstjänst beräknas den outnyttjade ekonomiska potentialen i den fria rörligheten för varor på lång sikt uppgå till 183 miljarder euro, och den långsiktiga vinsten i fråga om tjänster till 338 miljarder euro.13 Campos, Coricelli och Moretti konstaterar att de ekonomiska effekterna av EU-medlemskapet är positiva, men att de varierar betydligt mellan länderna på grund av deras anslutningsdatum. I avsaknad av institutionell integration skulle de europeiska inkomsterna per capita ha varit i genomsnitt 10 % lägre under de första tio åren efter anslutningen till EU.14

Det är också värdefullt att titta på hur den europeiska befolkningen uppfattar den europeiska integrationen. Under de senaste decennierna har Eurobarometern samlat in uppgifter om stödet för ytterligare integration (se figur 5). Resultaten visar att 61 procent av de tillfrågade är för euron 2018, vilket är en ökning från cirka 50 procent på 1990-talet. I genomsnitt rankas stödet för en gemensam utrikespolitik för alla medlemsstater högre än stödet för euron, från 69 % 1992 till 66 % 2018. Nyligen tillkomna frågor visar att andelen personer som är för en digital inre marknad inom EU nu ligger på 62 %. En överväldigande 82 % stöder EU-medborgarnas fria rörlighet för att bo, arbeta, studera och göra affärer var som helst i EU.

Dustmann et al. analyserar individers attityder till ekonomisk integration med hjälp av uppgifter från European Social Survey för perioden 2002-2014.15 Det finns ingen tydlig trend på aggregerad nivå bland de 14 länderna; en stor andel är dock för en djupare integration (nästan 50 % år 2014). I vissa länder minskar dock stödet för ekonomisk integration (t.ex. Österrike och Storbritannien), medan trenderna i många länder inte kan urskiljas tydligt. Observera att trots en dokumenterad ökning av populismen i Tyskland visar en nyligen genomförd studie att politiska kandidater som förespråkar ökat samarbete inom EU skulle kunna mobilisera en större andel av väljarna.16 Det är viktigt att ha detta i åtanke när man diskuterar nya initiativ för den inre marknaden som i slutändan leder till djupare ekonomisk integration. Litteraturen visar att individuella uppfattningar spelar en viktig roll när det gäller att forma politiska preferenser,17 och Brexit-omröstningen visar varför detta bör tas på allvar.18

Vad saknas?

Och även om EU:s inre marknad har kommit en bra bit på väg bör det inte vara förvånande att den inre marknaden ännu inte är helt integrerad. Europeiska kommissionen sammanfattar flera åtgärdsområden under namnet strategin för den inre marknaden. Genom att titta på exempel på europeiska initiativ kommer jag nu att belysa aspekter av den inre marknaden som för närvarande är i fokus och undersöka områden där det fortfarande finns utrymme för förbättringar.

Varornas rörlighet på den inre marknaden är väl utvecklad. Det som återstår att göra är att avskaffa icke-tekniska handelshinder och andra kompletterande åtgärder. Dessa omfattar förbättrade villkor för att tillåta företag från en EU-medlemsstat att etablera dotterbolag i andra medlemsstater. Förenklade tillträdeskriterier och förenklade administrativa förfaranden skulle kunna leda till högre investeringsnivåer genom att göra det lättare för europeiska företag att investera i andra medlemsstater och bland annat bygga upp ett europeiskt distributionssystem. I mars 2018 antog Europaparlamentet nya regler för gränsöverskridande paketleveranser som bör främja pristransparens och ytterligare öka den gränsöverskridande näthandeln. I betydande utsträckning bestäms den inre marknadens förmåga att fungera också av skattepolitiken. Ytterligare ansträngningar för att harmonisera momsen i Europa skulle kunna påverka gränsöverskridande försäljning positivt, särskilt för små och medelstora företag. Sammantaget är det viktigt att säkerställa rättvisa konkurrensvillkor för alla medlemsstater och därmed undvika oönskade hinder.

När vi tittar på hälso- och sjukvårdssektorn ser vi att tillgången till nya läkemedel har förbättrats. Hälso- och sjukvård är dock fortfarande en nationell behörighet, snarare än en EU-behörighet. Enligt M. Kyle är detta orsaken till att Europa släpar efter när det gäller prissättning av läkemedel och godkännande av generiska läkemedel.19

Den digitala revolutionen har drastiskt förändrat tjänsternas rörlighet. De centrala principerna består av rätten att etablera ett företag och att tillhandahålla eller ta emot tjänster i ett annat EU-land. Initiativet för att skapa en digital inre marknad eller initiativet för att skapa fri rörlighet för uppgifter (som lades fram av det estniska ordförandeskapet 2017) belyser vikten av digitala ämnen. Åtgärder som den nyligen antagna förordningen om förbud mot geoblockering är viktiga steg mot en expansion av gränsöverskridande digitala tjänster. Den specifika karaktären hos digitala tjänster (liksom digitala produkter) väcker frågor om utformningen av befintliga bestämmelser: För det första riskerar dessa förordningar att skapa inträdeshinder för nya företag om de oavsiktligt hindrar nya digitala tjänster eller produkter. För det andra kan bestämmelserna missgynna befintliga företag om nya produkter som inte omfattas av befintliga rättsliga bestämmelser får en konkurrensfördel – utan att detta är syftet med bestämmelserna. För att förenkla det gränsöverskridande utbytet av tjänster krävs också att tillträdesreglerna för yrken gör det möjligt för EU-medborgare att få tillträde till arbetsmarknaden i andra medlemsstater. Det är nödvändigt att skapa ramvillkor som säkerställer att kvalitetsstandarderna uppfylls samtidigt som man undviker att yrken stängs och att yrkesmonopol skapas. Direktivet om ett proportionalitetstest före antagandet av ny reglering av yrken, som antogs sommaren 2018, syftar till att underlätta marknadstillträde, men kommer sannolikt inte att vara tillräckligt. Sammantaget hävdar Vetter att en överdriven ”hemmabias” i handeln kvarstår när EU jämförs med USA. Även om USA kanske inte är ett realistiskt riktmärke skulle handelshinder behöva sänkas för att uppmuntra handel mellan EU:s medlemsstater.20

Kapitalets rörlighet är fortfarande ett pågående arbete. Kapitalmarknadsunionen har beskrivit ett antal mål som ska uppnås senast 2019: a) ytterligare undanröja hinder för gränsöverskridande investeringar, b) diversifiera finansieringen i ekonomin och c) minska kostnaderna för att anskaffa kapital. Dessa mål bör i sin tur stödja skapandet av arbetstillfällen och tillväxt, t.ex. genom att förbättra möjligheterna till finansiering av nystartade företag. En mer integrerad marknad för finansiella tjänster skulle också göra det möjligt för finanssektorn att bli en bättre kreditgivare till realekonomin även i tider av nedgång eller chock. Det är också nödvändigt att införa snabba insolvensförfaranden för att möjliggöra en effektiv avveckling av företag. För att starta nya företag krävs tillgång till såddfinansiering och kapital för senare finansieringsrundor. Genom att underlätta gränsöverskridande investeringar skulle nystartade företag få lättare tillgång till olika finansieringskällor.

Och även om det kan vara svårt att fastställa en optimal nivå har personers rörlighet inte ökat så mycket som man kunde ha förväntat. Den låga andelen andra EU-medborgare i medlemsstaterna tyder på att betydande rörlighetshinder fortfarande måste undanröjas. Det skulle kunna bli lättare att erkänna akademiska examina och kvalifikationer som erhållits utomlands som likvärdiga med inhemska certifikat. Detta skulle innebära att man under vissa omständigheter skulle lätta på de nationella villkoren för att få tillstånd att utöva ett yrke. Ett annat stort hinder för ökad rörlighet är språket. En utvidgning av nätverket av Europaskolor (statliga tvåspråkiga skolor) eller universitetsprogram som sträcker sig över de europeiska länderna skulle förbättra språkundervisningen i tidig ålder. Dessutom skulle språkprogram kunna erbjudas EU-medborgare som arbetar i ett annat land, vilket för närvarande är fallet för icke EU-medborgare inom ramen för EU:s blåkortsystem.

För att göra det lättare att tillfälligt byta arbete inom Europa och ge incitament till ”hjärncirkulation” arbetar EU för att förbättra samordningen av de sociala trygghetssystemen. Även om arbetsvillkoren och kraven på rörlighet har förbättrats kan det hända att allmänheten fortfarande inte är tillräckligt informerad om sina alternativ. Detta skulle kunna åtgärdas med en riktad informationskampanj och lättillgänglig information om hur man hittar och börjar arbeta i en annan medlemsstat. En möjlig åtgärd skulle kunna vara att förbättra samarbetet mellan europeiska arbetsförmedlingar. Detta skulle kunna användas för att utöka arbetsförmedlingstjänsterna i hela Europa. Det senaste initiativet att inrätta en europeisk arbetsmyndighet kan också bidra i detta avseende. För närvarande erbjuder den europeiska portalen för rörlighet på arbetsmarknaden (Eures) redan en plattform för arbetssökande och arbetsgivare i hela Europa med fokus på sökande från universitets- och yrkeshögskolesektorn, och för dem som har högre kvalifikationer i allmänhet.

Samtidigt som den inre marknaden har bidragit till att synliggöra EU bland medborgarna har den inte uppfyllt förväntningarna när det gäller skapandet av en europeisk identitet (det mest framträdande exemplet är Brexit). Efter att ha granskat nuvarande nivåer och bestämningsfaktorer för EU-stödet och den europeiska identiteten föreslår Ciaglia et al. olika initiativ för att främja den europeiska identiteten, bland annat transnationella partilistor, en församling för EU-medborgare, EU-konsulat, Erasmus för pensionärer, ett ”European Waltz”-program (ett utbytesprogram för arbetstagare) och ett offentligt programföretag inom EU21 . Även om det skulle vara kostsamt att genomföra allt på en gång kan bristen på interaktioner mellan EU-medborgare också vara ett kostsamt beslut.

Slutsatser

Den grad och den hastighet med vilken framsteg görs på den inre marknaden varierar mellan olika politikområden. Under de senaste åren har omkring 3 500 åtgärder för den inre marknaden antagits22 , men det finns fortfarande utrymme för förbättringar. Det blir verkligen intressant att se vilka åtgärder som kommissionen kommer att presentera med anledning av den inre marknadens 25-årsjubileum.

Det är viktigt att se bortom de ekonomiska effekterna av den inre marknaden och ta hänsyn till sociala och miljömässiga aspekter som påverkar välfärden. Utmaningen är inte att bara föreslå mer eller mindre integration utan att identifiera den mest effektiva integrationsmetoden – samtidigt som man respekterar och uppskattar kulturella skillnader. Mot bakgrund av den återkommande protektionismen kan den inre marknaden även fortsättningsvis vara ett kännetecken för multilateralismens fördelar. Framgången är inte bara ett resultat av liberaliseringen av handeln mellan medlemsstaterna utan också av ambitiösa handelsavtal med tredjeländer och av det multilaterala handelssystem som förespråkas av Världshandelsorganisationen.

Avtalen för den inre marknaden måste utvärderas konsekvent för att se om integrationens fulla potential uppnås med de nuvarande metoderna och hur man ytterligare kan förbättra den befintliga regleringen. I detta ingår också att uppdatera tidigare akademiska studier och undersöka om den inre marknaden har uppfyllt förväntningarna. Samtidigt utgör vi européer den inre marknaden, och de fyra friheterna kommer till liv först när vi drar nytta av dem. Man kan lugnt säga att den inre marknaden har mognat enormt sedan den grundades. I stället för att försöka fullborda den inre marknaden bör vi dock förbereda oss för en process av livslångt lärande.

*Författaren är tacksam mot sina kollegor som lämnat många insiktsfulla kommentarer. Artikelns innehåll är enbart författarens ansvar och representerar inte nödvändigtvis officiella åsikter från författarens närstående organisationer.

• 1 Båda domarna hänvisade till den fria rörligheten för varor. Dassonville fastställde en bred definition av medlemsstaternas åtgärder som har en likvärdig verkan som kvantitativa restriktioner. Detta öppnade dörren för mer avreglering på den inre marknaden. I Cassis de Dijon fastställde domstolen att en medlemsstat måste tillåta att en produkt som lagligen tillverkas och saluförs i en annan medlemsstat kommer in på den egna marknaden, såvida inte ett förbud mot denna produkt är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset, t.ex. hälsoskydd och säkerhet.
• 2M. Mariniello, A. Sapir, A. Terzi: The long road towards the European Single Market, Bruegel Working Paper No. 2015/01, mars 2015.
• 3Belgien, Danmark, Tyskland, Irland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Storbritannien. Europeiska kommissionen: Den inre marknaden: From crisis to opportunity – putting citizens and companies on the path to prosperity, The European Union explained, 2014; Europeiska kommissionen: 25 years of the EU single market, Fact Sheet, 2018.
• 4J. Pelkmans, M. Goyens, H.-P. Burghof, S. Leibfried: The European Single Market – How Far from Completion, in: Intereconomics, Vol. 46, No. 2, 2011, pp. 64-81.
• 5Europeiska kommissionen: 25 år av EU:s inre marknad, op. cit.
• 6Europeiska kommissionen: 25 år av EU:s inre marknad, op. cit.
• 7Eurostat: Foreign direct investment – stocks, Statistics Explained, 2017.
• 8Eurostat: Foreign direct investment – intensity ratios, Statistics Explained, 2017.
• 9Andra teorier som försöker förklara regional integration i allmänhet (t.ex. mellanstatlighet) ligger utanför ramen för denna artikel.
• 10M. Mariniello, A. Sapir, A. Terzi, op. cit.
• 11V. Aussilloux, C. Emlinger, L. Fontagné: Vilka fördelar finns det med att fullborda den inre marknaden, La Lettre du CEPII No. 316, Le Centre d’études prospectives et d’information sinternationales, 2011; E. Dahlberg: Economic Effects of the European Single Market. Review of the empirical literature, Stockholm 2015, Kommerskollegium; M. Mariniello, A. Sapir, A. Terzi, op. cit.
• 12F. Ilzkovitz, A. Dierx, V. Kovacs, N. Sousa: Steg mot en djupare ekonomisk integration: den inre marknaden på 2000-talet. A contribution to the Single Market Review, Economic Paper No. 271, Europeiska kommissionen GD Ekonomi och finans, 2007.
• 13Z. Pataki: Kostnaden för icke-Europa på den inre marknaden. ”Cecchini Revisited”. An overview of the potential economic gains from further completion of the European Single Market, EPRS Study, European Parliamentary Research Service, 2014.
• 14N.F. Campos, F. Coricelli, L. Moretti: Institutional integration and economic growth in Europe, in: Journal of Monetary Economics, 2018.
• 15C. Dustmann, B. Eichengreen, S. Otten, A. Sapir: Europe’s Trust Deficit: Causes and Remedies, London 2017, CEPR Press.
• 16R. Vehrkamp, W. Merkel: Populismusbarometer 2018. Populistische Einstellungen bei Wählern und Nichtwählern in Deutschland 2018, WZB och Bertelsmann Stiftung, 2018.
• 17E. Bublitz: Missuppfattningar om inkomstfördelning. Cross-country evidence from a Randomized Survey Experiment, HWWWI Research Paper No. 178, Hamburg Institute of International Economics, 2016; G. Cruces, R. Perez-Truglia, M. Tetaz: Biased perceptions of income distribution and preferences for redistribution: Evidence from a survey experiment, in: Journal of Public Economics, Vol. 98, 2013, pp. 100-112.
• 18N.F. Campos: The Future of European Growth Policies: Resetting Integration, in: Intereconomics, Vol. 51, No. 6, 2016, pp. 348-352.
• 19University of Cambridge: The EU single market at 25, Report on the conference ”Review of Industrial Organization Celebrating 25 Years of the EU Single Market”, 2 May 2018, tillgänglig på https://insight.jbs.cam.ac.uk/2018/podcast-eu-single-market-at-25/, här M. Kyle: On pharmaceuticals and the 1995 founding of the European Medicines Agency, podcast.
• 20S. Vetter: Den inre europeiska marknaden 20 år senare: Achievements, unfulfilled expectations & further potential, EU Monitor – European integration, DB Research, 2013.
• 21S. Ciaglia, C. Fuest, F. Heinemann: What a feeling! How to promote ”European Identity”, EconPol Policy Report No. 09-2018, European Network of Economic and Fiscal Policy Research, 2018.
• 22E. Thirion: EU:s inre marknad: Boosting growth and jobs in the EU, EPRS Briefing European Added Value in Action, European Parliamentary Research Service, 2017.

.