De olympiska vinterspelen 1992 i Albertville, Frankrike, försvinner ofta i det allmänna minnet. De var de sista vinterspelen som hölls samma år som sommarspelen. Och för det amerikanska laget markerade de en vändpunkt: alla fem guldmedaljer som USA vann togs hem av kvinnliga idrottare. Bonnie Blair (två gånger) och Cathy Turner vann guld i hastighetsåkning, Donna Weinbrecht i fristilskidåkning och Kristi Yamaguchi i konståkning.
”Vi insåg att alla guldmedaljerna kom från kvinnor, och vi var verkligen stolta över det”, mindes Yamaguchi i en intervju med VICE Sports. ”Vi hade detta unika band efter de olympiska spelen.” 26 år senare har prestationen inte upprepats.
Vinterns kvinnor 1992 riktade ny uppmärksamhet mot sina idrotter. Deras prestationer satte strålkastarljuset på kvinnliga elitidrottare och inspirerade generationer. Guldskörden tycktes indikera de amerikanska kvinnornas styrka och jämlikhet vid vinterspelen, men kampen för lika möjligheter för kvinnor fortsätter.
Blair var en kunglig skridskoåkare, en olympisk veteran som var inställd på att ständigt utmana klockan (vilket hon gjorde genom att vinna guld på både 500 och 1 000 meter). Turner hade återvänt till hastighetsåkning efter ett nioårigt uppehåll för att ägna sig åt musik och kvalificerade sig för den nya tävlingen på kortbana. Weinbrecht var en outsider som tränade själv i Killington, Vermont för att komma med i laget. Yamaguchi var på väg att avsluta en sagolik uppgång till stjärnstatus.
Albertville-spelen var en logistisk mardröm – endast 18 av 57 tävlingar hölls faktiskt i själva staden, och resten hölls över 600 kvadratkilometer av det omgivande franska bergslandskapet. Avstånden var slitsamma och gjorde idrottarnas jobb svårare, även för veteraner som Blair. ”Det var ett svårt spel”, säger hon till VICE Sports . ”Ett av mina mål var att förhoppningsvis bli inbjuden till en företagsmiddag Jag skulle få bra mat!”
Men för den första generationen av amerikanska idrottsmän som blev myndiga enligt Title IX var vintern 1992 en höjdpunkt. Kvinnor utgjorde 34 procent av USA:s olympiska lag, vilket då var rekordhögt, och kvinnorna dominerade USA:s silver- och bronsmedaljer utöver guldet. Även om de flesta vintersporter på den tiden inte direkt gynnades av lagstiftningen, fick idrottskvinnorna det övertag som större möjligheter att spela bidrog till att främja mer generellt. ”Som kvinnlig idrottare”, berättade Weinbrecht för VICE Sports, ”växte jag upp och trodde att jag kunde göra vad som helst.” Denna känsla av att det inte fanns några begränsningar gav upphov till självförtroende i Albertville. ”Jag visste att om jag gjorde mitt bästa så kunde mitt bästa vinna.”
Förväntningarna på Weinbrecht var höga. Som U.S. Skiing’s säkraste chans att vinna en medalj fick New Jersey-borna möta ökad press samt de variabler som är förknippade med tävlingar utomhus, som väder och ständigt skiftande banförhållanden. Det hjälpte att hennes tävling hölls i Tignes, som är välkänt som ett stopp på den årliga FIS World Cup-kretsen, och att hon hade stöd. ”Jag hade så fantastiska lagkamrater som verkligen tog hand om mig och hoppades att jag skulle lyckas”, minns Weinbrecht. ”Det var en hel laginsats för att få mig att nå toppnivåer mentalt, känslomässigt och fysiskt. Jag tror inte att jag skulle ha klarat mig bra om jag inte hade haft en sådan familjeenhet.”
För Turner var det en dröm som gick i uppfyllelse att ta sig till spelen. ”När jag var liten brukade jag stå på en stol och låtsas vinna en guldmedalj i spegeln, med armarna upp i luften”, säger hon till VICE Sports. Albertville var för henne förkroppsligandet av den förändrade mentaliteten gentemot kvinnliga elitidrottare. ”Vi lade undan sminket och smutsade ner naglarna”, minns hon om att jaga olympiska drömmar. ”Vi var inte rädda för att bara satsa på det.”
Trots respekt och relativt likvärdiga resurser från sina idrottsförbund var kvinnor fortfarande tvungna att kämpa för att uppfylla sin potential som idrottare. För Turner handlade det om att övertyga sina tränare att låta henne träna på ett sätt som pressade henne till att briljera. ”Jag visste att om jag ville bli den bästa kvinnliga kortbaneåkaren i världen var jag tvungen att träna med männen”, säger hon. Turner inledde en kamp för att förverkliga sitt mål. Medan hennes tränare ville att hon skulle träna med kvinnorna och pressa dem att bli snabbare, ville Turner bara åka med de snabbaste åkarna, manliga eller kvinnliga – och på den tiden var det männen.
”Jag förändrade hela den saken”, sade hon om hur hennes agerande banade väg för att manliga och kvinnliga kortbanehastighetsåkare skulle kunna träna tillsammans inför Albertville. ”Att åka med männen fick mig definitivt att komma ut ur mitt skal och hjälpte mig att vara exceptionell”, sade hon. ”Jag klev ut och gjorde det bättre.”
De amerikanska kvinnornas framgångar i Albertville ökade också publiciteten för sporter som sällan annars syns i rampljuset. Yamaguchi anser att CBS, som sände spelen i Albertville på hemmaplan, gjorde ett bra jobb med att presentera idrottare för publiken på hemmaplan. Men att ta medalj skapade större medvetenhet, även inom konståkning. ”Det kommer definitivt att rikta uppmärksamheten mot den sporten och skapa ett intresse för att lära sig mer om den”, säger hon.
För nya sporter det året, som fristilskidåkning och snabbåkning på kortbana, var uppmärksamheten som följde med guldmedaljerna ovärderlig. Weinbrechts seger gjorde hennes arbete lättare när hon kom hem. Tidigare hade hon varit tvungen att göra stora ansträngningar för att ens få folk att förstå vad hennes sport var. ”Jag försökte förklara målet, vad puckelpistskidåkning var, eftersom det var så främmande”, säger hon.
Donna Weinbrecht firar med sin mamma. Screencap via YouTube.
USA:s kvinnor uppnådde denna dominans vid en tidpunkt då det fanns fler herrtävlingar än damtävlingar. Trots förbättringar för att skapa jämlikhet under de 26 år som gått sedan dess är kvinnorna fortfarande fler än männen. 107 kvinnor och 135 män kommer att representera Team USA vid spelen i PyeongChang 2018. För Heather Dichter, biträdande professor i idrottsförvaltning vid De Montfort University, har detta allt att göra med möjligheter. Trots fler discipliner som inkluderar kvinnor på det olympiska programmet är fältet fortfarande mindre än sin manliga motsvarighet. ”Det är det stora området där striderna fortfarande måste utkämpas inom damidrotten”, sade hon.
Dichter pekade på införandet av nya evenemang som tecken på framsteg. Vid spelen i Salt Lake City 2002 invigdes skeleton för män och kvinnor samt bob för kvinnor. Men damernas skidhoppning var tvungen att kämpa i domstol för att få rätt att vara med i Sotji, och ishockey tillåter bara åtta damlag att tävla, jämfört med 16 för herrturneringen. ”Ur ett siffermässigt perspektiv är det där man hamnar med den här skillnaden”, sade Dichter.
Alla de fyra guldmedaljörerna från 1992 är fortfarande aktiva inom sina sporter – men nu banar de väg för en ny generation av kvinnliga idrottare. De svarar på telefonsamtal och e-postmeddelanden som de får och ber om hjälp. Blair är fortfarande engagerad i hastighetsåkning, senast som styrelseledamot i Pettit National Ice Center, en av landets främsta anläggningar för hastighetsåkning. Turner håller koll på short track-skridskoåkarna och hur deras prestationer utvecklas. Weinbrecht leder skidkliniker i Killington och är en framträdande aktör i FIS:s världscup för kvinnor när den landar på hennes hemmaberg varje Thanksgiving.
Yamaguchi är fortfarande mentor för unga konståkare och hjälper dem på deras väg. I PyeongChang håller hon ett öga på sin kollega Karen Chen från Fremont i Kalifornien. Men Yamaguchi har också utnyttjat sin medalj för att ge tillbaka på ett annat sätt. ”Mina föräldrar var mycket samhällsorienterade och ställde frågan till mig: ’Vad ska du göra för att ge tillbaka?'”, säger hon. Hon startade sin stiftelse Always Dream Foundation 1996, som ägnar sig åt läs- och skrivkunnighet för tidiga barn.
Ditt arbete har också inspirerat de kommande generationerna i deras familjer. Yamaguchis yngsta dotter är konståkare, en av Turners döttrar är gymnast, Blairs dotter åker skridskor och Weinbrechts brorsdotter och brorson skär spår i alpina backar i öst.
Men även om deras bedrifter nu är äldre än många av årets olympier, förblir kvinnorna från vintern 1992 förebilder för en del av dagens tävlande. Sotji-silvermedaljören Mikaël Kingsbury, en kanadensisk puckelpiståkare, slog nyligen Weinbrechts rekord med 46 världscupsegrar, ett rekord som hon länge höll tillsammans med Hannah Kearney. ”Dessa damer är legender i vår sport så att ha mitt namn precis ovanför dem nu är en stor ära”, sade Kingsbury till Reuters.
För Weinbrecht var det en nådig gest som hjälpte henne att sätta sina egna insatser i ett större perspektiv. ”Det är bara så häftigt”, sade hon om Kingsburys bedrift. ”På den tiden ville jag bara göra bra ifrån mig varje helg.” Men, påpekade hon, att ha förebilder hjälper exponentiellt, att veta att man har gjort sitt bästa för att förbereda sig och att ha den där ”om hon kan göra det så kan jag också” mentaliteten. ”Det är en mycket kraftfull plats att vara på.”