Filmen öppnade lite större än väntat den gångna helgen och gör sig redo för att spränga konfetti över folkmassorna i Cannes senare i veckan, Baz Luhrmanns ”The Great Gatsby”, med Leonardo DiCaprio som Gatsby, Carey Mulligan som Daisy och Tobey Maguire som Nick Carraway, är helt löjlig. Det är en rokokokrutt, full av flash och bländning och glitter, men tom inuti, vilket skulle vara en passande metafor för titelfiguren om Luhrmann skulle sakta ner tillräckligt länge för att fastställa sådana saker (även om han brydde sig om att försöka göra sambandet skulle det förmodligen belägras av schizofrena klippningar och ackompanjeras av en Jay-Z-låt). Faktum är att det var något av en uppgift att begränsa listan över de mest löjliga sakerna med ”The Great Gatsby” till bara fem. Vi skulle kunna fortsätta hela dagen. Åh, och spoilervarning gammal sport.
Men även om vi verkar ha hackat ganska hårt på ”The Great Gatsby” (läs vår recension här) är den nog värd att se, om inte annat för att delta i diskussionen (titelsekvensen är ganska häftig, ärligt talat, och det finns sporadiska stunder av genuin förundran). Och efter att du har sett den, var snäll och kom tillbaka och berätta för oss om vi ligger helt fel eller om vi glömmer några saker som är ännu mer värda att dissekeras. Vidare…..
1. ”Old Sport” är inte ett slagord
Leonardo DiCaprio säger ”old sport”. Ofta. Det fungerar i stort sett som ett suffix till nästan allt annat han säger. Ja, det är en del av romanen och ja, det säger något om hans karaktär – en kultiverad känsla som han stal från någon vars rikedom faktiskt var en mer inneboende del av deras person – men efter det stora avslöjandet om varifrån det kom (som går lika bra över som det avsnitt av ”Lost” där man får reda på varför Desmond kallar alla för ”bror”), kunde mängden ”old sport”-ord ha minskats avsevärt. Det är det inte. Upprepning är en del av Baz Luhrmanns spelbok – från bilden av den sotiga reklamskylten till frasen ”old sport” till den där förbannade Lana Del Rey-låten (som det finns några olika versioner av) – en som är lika trött som att höra Leonardo DiCaprio säga samma fras i all oändlighet. Och för en film som redan är vilt endimensionell när det gäller sina karaktärer hjälper det inte att ge Gatsby en catchphrase. Minns du när Jeremy Renner inte kunde sluta säga ”chems” i ”The Bourne Legacy”? Det är som det, men ungefär tio tusen glittertäckta gånger värre, och Aaron Cross behövde åtminstone de där pillren.
Populär på IndieWire
2. Den (trasiga) inramningen
Den (trasiga) inramningen
Det ska erkännas att den första timmen av ”The Great Gatsby” är dess mest andlöst underhållande, åtminstone på ett slags ”high-off-the-exhaust-fumes-at-a-monster-truck-rally”-art. Men den första timmen förstörs nästan genast av den gudabenådade, helt påhittade ramkonstruktionen med Nick Carraway (Tobey Maguire) som är intagen på institution (för vad exakt? Alkoholism? Depression? Överspelning?) och som berättar sin historia för en sympatisk psykolog. Detta gör inte bara att Maguire på ett obekvämt sätt placeras som huvudperson, utan att hans karaktär någonsin driver berättelsen framåt på något riktigt sätt (han saknar helt och hållet handlingskraft eller urskiljbara mål), utan det är också tråkigt och totalt tråkigt, särskilt eftersom det mesta av den här ”institutionaliserade tiden” utspelar sig på en snöig vinter, långt ifrån den svärmande miljön i resten av filmen. Denna högst ooriginella inramning (ironiskt nog med tanke på att den används för att ta itu med vad många anser vara ett av de finaste verken av amerikanskt skrivande) kan vara den värsta förgyllningen av en redan överdrivet skållad lilja, vilket gör att en överlång, uppblåst monstrositet blir ännu mer besvärlig och utsmyckad.3Redigeringen
För någon som verkar ha ett så fast grepp om vad de vill uppnå visuellt verkar Luhrmann helt osäker när det gäller att behålla dessa visuella bilder på skärmen i mer än några sekunder åt gången. Det finns exempel på detta i hela ”The Great Gatsby”, men ett tidigt (och anmärkningsvärt) exempel är när kameran glaciärt följer ett middagsbord där alla våra karaktärer sitter. Bilden är från ovan och är tänkt att både etablera geografin för var alla sitter och återinföra den typ av överdrivet överdådig överdådighet som Buchananfamiljen är omgiven av varje dag. Vi borde ha fått chansen att njuta av detta ögonblick, men istället väljer Luhrmann att klippa runt till olika konversationer som pågår vid bordet, så snabbt att man aldrig kan fånga någon del av samtalet, men precis tillräckligt länge för att störa det visuella flödet och få hela scenen att kännas vinglig och obalanserad. ”The Great Gatsby” är full av sådana här ögonblick, full av saker som Luhrmann helt enkelt inte borde göra i 3D, som överdrivna whip-pans (som ger en strobing-effekt), för många dissolves och att ständigt gå vidare till nästa kameravinkel utan att ha tid att ta in alla tre dimensionerna. Om filmen hade kommit ut till jul som det ursprungligen var tänkt att den skulle göra kanske dessa moment hade skurits ner; som det ser ut nu känns filmen som om den har fipplats och krånglats för mycket (något som skulle kunna förklara hans bristande engagemang för bilderna). Alla som bakar kakor vet att för mycket tid i ugnen aldrig är bra.
Varje film som Baz Luhrmann gör är ett tonalt högspänningsnummer, där extrem fånighet ofta skjuts intill den dystra melodin (och vice versa). Ibland fungerar detta på ett vackert sätt, som i ”Moulin Rouge!”, där överdrifter försiktigt gav plats åt äkta hjärtesorg och förstärkte båda känslorna tiofaldigt. När Baz’ tonala pingpongspel inte fungerar får man dock saker som den första timmen av ”Australia” eller, ännu mer katastrofalt, ”The Great Gatsby”. Historien i ”The Great Gatsby” är en tragedi, det vet vi alla när vi börjar, men Luhrmann kastar ändå in en screwball-komedi (särskilt det första mötet mellan Gatsby och Daisy) i varje tänkbar vändning, vilket verkar som om den teleporterats in från en annan film. Det kanske mest talande är att berättelsen är uppbyggd som en exposé över tomheten och lättsinnigheten i jazzålderns liv, och sedan under de kommande två och en halv timmarna njuter Luhrmann av det, lyckligt ovetande om att han misslyckas med just det mål som vår berättare, Nick, satt upp. Luhrmann verkar inte riktigt kunna urskilja vilken typ av historia han berättar eller ens vad han vill säga om epoken exakt, men hoppas att om han sätter tillräckligt mycket razmatazz på filmduken kommer det inte att spela någon roll.
En följd av de fruktansvärda ramkonstruktioner är att Maguire berättar filmen och även skriver om filmen. Eftersom Luhrmann måste hänge sig åt båda delarna får vi film noir-liknande voice over, men vi ser också hur han skriver berättelsen; först är den handskriven och senare är den utskriven på skrivmaskin, med massiva textbitar som rör ihop ramarna. Antingen borde vi ha hört berättelsen eller så borde vi ha läst berättelsen, men inte båda, och inte samtidigt. Men det kanske mest märkliga är att idén om att kasta upp fraser på skärmen används med jämna mellanrum i en (bristande) rytm som är störande (och uppriktigt sagt ganska amatörmässig), och som tar tittarna ut ur upplevelsen i stället för att dra in dem mer i den. Det är ytterligare ett tecken på en filmskapare som till synes inte är säker på en film som redan är fylld av stjärnor, i 3D och med ett soundtrack från en A-lista. I slutet snöar det bokstavligen bokstäver, nästan som om Baz bara har gett upp och hoppas att något ska ge resonans.