Den 27 maj 1999 – en månad efter den chockerande massakern på Columbine High School i Littleton, Colorado, där två elever sköt ihjäl 12 andra elever och en lärare och skadade ytterligare 25 personer – höll underkommittén för brottslighet i representanthusets justitieutskott utfrågningar om ”Pending Firearms Legislation and the Administration’s Enforcement of Current Gun Laws”.
Bland dem som gjorde eller presenterade uttalanden inför underkommittén den dagen fanns Eric H. Holder, Jr, biträdande justitieminister vid justitiedepartementet, James E. Johnson, understatssekreterare för verkställighet vid finansdepartementet, Darrell Scott, pappa till två av offren för skjutningarna vid Columbine High School (varav en av dem, hans dotter Rachel Joy Scott, dödades), David Grossmann, pensionerad domare vid en ungdomsdomstol i Ohio, Dr. John R. Lott, Jr, professor i juridik och ekonomi vid University of Chicago’s School of Law, Wayne LaPierre, vice ordförande för National Rifle Association, James E. Chambers, verkställande direktör för Sporting Arms and Ammunition Manufacturers Institute, David M. Kennedy, forskare vid Kennedy School of Government vid Harvard University, Gerald Flynn, vice ordförande för International Brotherhood of Police och Bryl Phillips-Taylor från Virginians Against Handgun Violence.
Darrell Scott gjorde ett uttalande inför utskottet som återgavs brett på nätet i följande form:
Torsdagen den 27 maj 1999 inbjöds Darrell Scott, pappa till Rachel Scott, ett offer för skjutningarna vid Columbine High School i Littleton, Colorado, att tala inför underutskottet i House Judiciary Committee. Det han sade till våra nationella ledare under detta särskilda sammanträde i kongressen var smärtsamt sanningsenligt. De var inte förberedda på vad han skulle säga, och det togs inte heller emot väl. Det måste höras av varje förälder, varje lärare, varje politiker, varje sociolog, varje psykolog och varje så kallad expert! Dessa modiga ord från Darrell Scott är kraftfulla, genomträngande och djupt personliga. Det råder ingen tvekan om att Gud sände denne man som en röst som ropar i öknen. Följande är en del av utskriften:
Sedan skapelsens gryning har det funnits både gott och ont i människornas och kvinnornas hjärtan. Vi innehåller alla frön av godhet eller frön av våld.
Döden av min underbara dotter Rachel Joy Scott och döden av den hjältemodiga läraren och de andra elva barnen som dog får inte vara förgäves. Deras blod skriker efter svar.
Den första dokumenterade våldshandlingen var när Kain dödade sin bror Abel ute på fältet. Skurken var inte den klubba han använde. Det var inte heller NCA, National Club Association. Den sanna mördaren var Kain, och orsaken till mordet kunde bara hittas i Kains hjärta.
Under dagarna efter Columbine-tragedin blev jag förvånad över hur snabbt man började peka finger åt grupper som NRA. Jag är inte medlem i NRA.
Jag är ingen jägare. Jag äger inte ens ett vapen. Jag är inte här för att representera eller försvara NRA – eftersom jag inte anser att de är ansvariga för min dotters död. Därför anser jag inte att de behöver försvaras. Om jag trodde att de hade något att göra med Rachels mord skulle jag vara deras starkaste motståndare.
Jag är här i dag för att förklara att Columbine inte bara var en tragedi – det var en andlig händelse som borde tvinga oss att titta på var den verkliga skulden ligger!
En stor del av skulden ligger här i detta rum. Mycket av skulden ligger bakom anklagarnas pekfingrar.
Jag skrev en dikt för bara fyra kvällar sedan som uttrycker mina känslor bäst. Den skrevs långt innan jag visste att jag skulle tala här i dag:
Dina lagar ignorerar våra djupaste behov
Dina ord är tom luft
Du har tagit ifrån oss vårt arv
Du har förbjudit enkla bönerNu fylls våra klassrum av skottlossning
Och dyrbara barn dör
Du söker efter svar överallt
Och ställer frågan ”Varför”?Du reglerar restriktiva lagar
genom lagstiftande trosbekännelse
Och ändå misslyckas du med att förstå
att Gud är vad vi behöverMän och kvinnor är tredelade varelser. Vi består alla av kropp, själ och ande. När vi vägrar att erkänna en tredje del av vår sammansättning skapar vi ett tomrum som tillåter ondska, fördomar och hat att rusa in och skapa förödelse.
Spirituella influenser fanns inom våra utbildningssystem under större delen av vår nations historia. Många av våra större högskolor började som teologiska seminarier. Detta är ett historiskt faktum. Vad har hänt med oss som nation? Vi har vägrat att hedra Gud, och genom att göra det öppnar vi dörrarna för hat och våld.
Och när något så fruktansvärt som Columbine-tragedin inträffar – letar politikerna omedelbart efter en syndabock som NRA. De försöker omedelbart anta mer restriktiva lagar som bidrar till att urholka våra personliga och privata friheter.
Vi behöver inte mer restriktiva lagar. Eric och Dylan skulle inte ha stoppats av metalldetektorer. Inga vapenlagar kan stoppa någon som tillbringar månader med att planera den här typen av massaker.
Den verkliga skurken finns i våra egna hjärtan.
Politiska ställningstaganden och restriktiv lagstiftning är inte svaren.
De unga människorna i vår nation har nyckeln. Det pågår ett andligt uppvaknande som inte kommer att kvävas!
Vi behöver inte mer religion. Vi behöver inte fler pråliga tv-evangelister som spyr ut verbalt religiöst skräp. Vi behöver inte fler kyrkobyggnader för en miljon dollar som byggs medan människor med grundläggande behov ignoreras.
Vi behöver en förändring i våra hjärtan och ett ödmjukt erkännande av att den här nationen grundades på principen om enkel tillit till Gud!
När min son Craig låg under bordet i skolbiblioteket och såg hur hans två vänner mördades framför hans ögon – tvekade han inte att be i skolan. Jag utmanar varje lag eller politiker att förneka honom den rätten!
Jag utmanar varje ung person i Amerika, och runt om i världen, att inse att den 20 april 1999, vid Columbine High School, kom bönen tillbaka till våra skolor. Låt inte de många böner som framfördes av dessa elever vara förgäves.
Våga gå in i det nya millenniet med ett heligt förakt för lagstiftning som kränker din av Gud givna rätt att kommunicera med honom.
Till dem av er som vill peka finger åt NRA ger jag er en uppriktig utmaning. Våga undersöka ditt eget hjärta innan du kastar första stenen!
Min dotters död kommer inte att vara förgäves! De unga i det här landet kommer inte att tillåta att det händer!
Var modiga nog att göra det som medierna inte gjorde – låt nationen höra den här mannens tal. Skicka ut detta till alla du kan!!!
Som framgår av protokollen från förhandlingarna gjorde Darrell Scott verkligen det uttalande som tillskrivs honom i den redogörelse som återges ovan, men i stort sett allt som inramar hans uttalande i den redogörelsen är falskt. Scott talade inte till nationella ledare som var närvarande vid ett ”särskilt sammanträde i kongressen”, människor som ”inte var förberedda på vad han skulle säga” och som ”inte tog emot det väl”. Han var en av åtta personer som lade fram uttalanden inför ett litet underutskott i representanthuset som sammanträdde i en kontorsbyggnad, och hans uttalande togs inte emot annorlunda än något av de andra, och det ledde inte heller till upprördhet från en oemottaglig publik. Till skillnad från de andra personer som vittnade inför kongressens underutskott den dagen lade Scott dessutom inte fram några fakta eller någon statistik som rörde frågor om vapenkontroll och tillämpning av vapenlagar; han gav bara sin åsikt att vapenkontrolllagar inte skulle ha stoppat skjutningarna vid Columbine High School och att dessa skjutningar på något sätt var relaterade till bristen på religion i skolorna (och upprepade på vägen det felaktiga påståendet att böner har ”förbjudits” i skolorna).
En annan förälder som förlorat ett barn i en skolrelaterad skottlossning, Byrl Phillips-Taylor, vittnade efter Darrell Scott och gav den motsatta uppfattningen: bristen på kontroller av försäljningen av automatvapen, hävdade Phillips-Taylor, hade lett till att hennes son dog i skottlossningen.
Till sist, i motsats till vad som sägs i den e-postade redogörelsen, hindrade ”medierna” inte någon från att höra Darrell Scotts ord. Den utskottsutfrågning där han talade bevakades av Associated Press och rapporterades i flera storstadstidningar; på grund av det intensiva medieintresset för allt som rörde de då aktuella Columbine-skjutningarna fick händelsen faktiskt mycket mer allmän mediebevakning än vad en utskottsutfrågning i representanthuset normalt sett skulle ha fått.