Cheap Trick-legendaren Rick Nielsen berättar för oss om mer än fyra decennier av rock ’n’ roll-briljans och lär känna sin största gitarrhjälte…
Cheap Trick är mitt uppe i soundcheck när den grundande gitarristen Rick Nielsen börjar hecka oss och vinkar upp oss på scenen. ”Hej, är det där Total Guitar? Jag har ett bra tips till er… öva!”
Som hans personlighet är hans gitarrspel högt och stolt, djärvt och fräckt, översållat med alla sorters spontana ringslides och vänstertriljer. Hans förstärkare är högt uppstyrda och det finns till synes ingen gräns för mängden feedback vid hans fingertoppar. På många sätt är det som om han är den amerikanska Angus. Efter att ha kört igenom några spår tittar han över och rycker på axlarna som om allt var utan ansträngning.
Jag har inte övat sedan 1967. Jag har inte bytt en sträng eller stämt en gitarr på ungefär 40 år
De amerikanska rockhjältarna har hållit på i 44 år och visar inga tecken på att ge upp. Alla från Dave Grohl, Slash och Billie Joe Armstrong till Kurt Cobain har citerat kvartetten från Illinois som en inspiration för deras förmåga att skriva låtar som var lika briljant catchy som de var tunga – något som gäller för deras musik idag med årets 18:e fullängdare We’re All Alright!. Rick Nielsen ser tillbaka på en karriär som trotsat förväntningarna…
Hur skulle du beskriva dig själv som gitarrist?
”Tja, jag har inte tränat sedan 1967. Jag har inte bytt en sträng eller stämt en gitarr på ungefär 40 år, haha! Som jag ser det är jag en låtskrivare som råkar spela gitarr. Som ett resultat spelar jag rytm och lead, eftersom någon måste göra det, och i slutändan spelar jag för låten.
”Jag har skrivit en del bra låtar… men jag har skrivit en del skitgrejer också. Jag gillar det enkla – jag har inga effekter framför mig, förutom en wah-pedal som jag använder på en låt varje kväll för att helt enkelt göra tre ljud. Det finns inget egentligt wah-spelande som sådant!
”När jag skriver låtar är det bara jag och en kassettspelare – eller åtminstone brukade det vara det innan smartphones – för att snabbt spela in en grundidé. Men i det här bandet är det aldrig som ’Här är min demo’. Folk glömmer att man kan spendera längre tid på demos än vad man gör när man skriver de riktiga låtarna. Allt är i princip bara bluesriff som jag hittar på under tiden!”
Vilka är de viktigaste hemligheterna för att skriva rocklåtar som håller i längden?
”Om du inte har en bra refräng, skriv en bra brygga först. Jag gör ofta det och upptäcker att jag skriver bra bryggor. Om du upptäcker något som går mellan den här delen och den andra delen och som håller ihop allt – det är nyckeln! Det är därför vissa låtar som Dream Police börjar direkt i refrängen, i stället för att vänta på att den ska komma. Sedan är bryggan manisk, men du kan inte börja med det – allt måste vara tillräckligt intressant för att gå mellan refrängen och versen.
”Jag skrev låten långt innan jag avslutade låten… den bron kom från en låt som heter Ultramental. Jag hade en dubbelhalsad fyrsträngad bas och en sexsträngad gitarr och Tom (Petersson) spelade på en Hagstrom åttasträngad vid den tiden. Vi började spela den och det var dumt, så vi glömde bort den tills det mittpartiet kom tillbaka för Dream Police. Det var inte planerat på det sättet. Det var en bra del utan den där duellbasgrejen, äntligen hade vi ett bra ställe att lägga den på.”
Ett perfekt par
Robin Zander har sjungit och spelat rytm vid din sida under hela din inspelningskarriär. Varför tror du att ni två fungerar så bra tillsammans?
”Robin är en fantastisk sångerska och jag skriver okej låtar, det är så det fungerar! Ibland sa vi till honom: ’Här är melodin’ och han kunde sjunga den mycket bättre än någon av oss. Jag kunde träffa tonhöjden och intervallet okej, men jag har ingen sångarröst. Han låter för bra och jag låter för skit, så tillsammans är det lite tungt. Om vi hade 10 Robin-röster skulle vi låta som The Eagles eller Crosby, Stills and Nash… för hans röst är så bra.
”Han är helt perfekt för mitt gitarrspel. Han är den sångare jag alltid har velat ha. Med alla andra människor som jag hade arbetat med tidigare fanns det alltid en brist på spänning när det gällde sång. Titta på Bob Dylan, hans röst är inte ett fantastiskt ljud, men den får fram idén… och det är det som verkligen är viktigt.”
Du använder dina fingrar mycket. Vad fick dig att sluta använda plektrum?
”Det är bara så jag spelar. Jag behöver inte ha ett plektrum hela tiden, jag vill inte att allt ska låta hårt och tungt. Jag är inte som Billie Joe Armstrong i det avseendet, även om jag måste säga att det är perfekt för det han gör. Jag föredrar att fingerpicka och spela mina egna roliga låtar. Det är det som känns rätt för mig.
”Jag har alltid skrivit låtar så att jag kan titta på publiken och inte på min hals… Jag menar, vem bryr sig om vad som händer med greppbrädan? Jag vill se folk som plockar på näsan eller tittar åt andra hållet, haha! Jag gillar att använda mina ringar mycket också – att dra dem över strängarna ger ett stort ”whoosh”-ljud. För mig är det nästan som en effekt.”
Du har ofta pekat ut Jeff Beck som ett inflytande – vilket också skulle kunna förklara fingermetoden…
Jag sålde Jeff Beck den andra Les Paul han någonsin ägde den 4 juni 1968. Det var en 59:a som hade en Bigsby på sig…
”Mycket av det beror på Jeff Beck – han är min favorit eftersom han kom på saker som ingen annan spelade. Jag antar att det är därför jag gillar honom så mycket. Jag har mycket Jeff Beck-historia, till och med på min telefon. Det finns en bild på min biljett för att se honom den 11 december 1965 med The Yardbirds. Han spelade ungefär 15 minuter från mitt hus på Rock River Roller Palace.
”Du vet, jag sålde Jeff Beck den andra Les Paul han någonsin ägde inte långt därefter, den 4 juni 1968. Jag skojar inte ett jävla dugg! Det var en 59:a som hade en Bigsby på sig. Om du tittar noga kan du se var den brukade vara. Jag bytte en Gibson SG och 25 dollar för den. Jag har bilder på mig med honom, Buddy Guy och Stevie Ray Vaughan tio år efter att jag sålde den där gitarren till honom.”
Inte många människor kan säga att de har träffat SRV… hur var han?
”Stevie var verkligen fantastisk – jag kände honom från Texas innan han blev berömd, när han var den här okända, heta jävla killen. Han var lite av en vildman, så man kan säga att han passade bra ihop med mig. Som leadgitarrist kan jag spela på en viss nivå… men den där killen som kunde stå upp och spela solon hela dagen lång själv. Det är skillnaden – jag behöver ett band. Jag behöver Robin Zander, en bra trummis och basist. Jag kan inte göra det själv, jag är helt enkelt inte den typen av kille.”
Dealer to the stars
Hur hamnade du i kontakt med alla dessa äldre gitarrister?
”Jag flög till Cleveland till ett ställe som heter Le Cave för tre kvällar med Jeff Beck Group, med Micky Waller, Ronnie Wood och Rod Stewart. Jag var också i Chicago för Kinetic Playground-showerna där alla gjorde två föreställningar, som Led Zeppelin och Jethro Tull också spelade på.
”Jag gick på allt det där på den tiden – jag hade redan sett Jethro Tull året innan på Marquee Club i London, vilket var första gången jag var här. I december 1969 såg jag Yes när Tony Banks var med i bandet. Jag gick alltid på spelningar… Hur som helst, en gång när Jeff spelade satte han sin gitarr på toppen av sin förstärkare och roadie tog upp den i kroppen och råkade slå ner den. Jag tror inte att någon annan på plats märkte det förutom jag eftersom jag var helt fastklistrad och tittade på all hans utrustning.
”Jag gick backstage, för det var inte som idag där man inte kan göra det, och såg hans road manager som frågade om jag kunde prata med Jeff om något som var fel med hans gitarr. Jag förklarade att jag samlade på gitarrer, bodde 90 mil bort och att Jeff var min största hjälte, bla bla bla, jag hade sett honom på La Cave i The Yardbirds. Hela skitsnackshistorien eftersom den här killen inte kände mig alls, så jag gav honom mitt nummer…”
Och han ringde tillbaka?
Jag har ungefär 500 gitarrer just nu, något sådant. Det finns ungefär 150 Gibsons, 40 eller 50 Fenders och sedan 150 Hamers
”En vecka senare fick jag ett samtal från den där managerkillen som sa: ’Vänta på Jeff Beck! Så jag blev inbjuden att träffa dem i Philadelphia, vilket var väldigt långt bort. Jag tog med mig ungefär fem eller så gitarrer, några Juniors och några Standards. När jag kom till klubben höll Ronnie Wood på att dela ut te från en antik uppsättning som han hade fått från en affär… Jag hade redan varit och sett dem på La Cave, då det var kanske åtta personer där.
”Jag gick fortfarande i high school på den tiden och flög över under veckan. Det var inte många som gjorde den typen av skit på den tiden – 100 mil, kanske, men Cleveland låg nästan 800 mil bort. Men jag flög till Philadelphia och sålde honom en gitarr för 350 dollar.”
Du är en välkänd samlare av gitarrer. Hur många tror du att du äger totalt?
”Om jag ska vara ärlig så har jag ungefär 500 gitarrer just nu, något sådant. Det finns ungefär 150 Gibsons, 40 eller 50 Fenders och sedan 150 Hamers, samt andra – jag har alltid gillat dubbelhalsar! Så när man räknar ut det så är det nog runt 500. Jag började definitivt inte med så många! Jag började med en, precis som alla andra.
”Min mest sällsynta är en 1963 Guild Merle Travis med alla dessa galna ornament på den… de tillverkade bara tre av dem. De gick för 2 000 dollar 1963 och skulle gå för runt en miljon i dag… om jag kunde hitta någon idiot med tillräckligt mycket pengar för att köpa den haha! Den hade kastats i en eldstad och halsen var helt bruten. Det kostade mig mer pengar att få den reparerad än att köpa den!”
Det finns få gitarrister som du, men är det rättvist att säga att Angus Young skulle vara en av dem?
”Egentligen försökte jag emigrera till Australien 1973, så jag skulle förmodligen ha kunnat vara med i AC/DC… fast när jag tänker på det är jag förmodligen för lång, haha! Jag älskar dem helt och hållet – de är det enda band som jag skulle stanna kvar för att titta på varje spelning.
”Vi gjorde många spelningar med dem i slutet av 70-talet. Vi skulle också flippa, en kväll skulle de stänga och nästa kväll skulle vi göra det. Det var bra – vi var båda okända och hade precis kommit igång. Jag tror att de kom igång lite snabbare, men jag vill tro att vi båda klarade oss bra till slut…”
