Enligt historikern Timothy Miller köpte samhället egendomen för 22 500 dollar med hjälp av pengar från olika källor, bland annat från supportrar inom underhållningsindustrin, samt ”en stor oväntad gåva från en ängel” och ”intäkterna från en stor LSD-affär”. Pengarna från underhållningsindustrin erhölls genom vad Stephen Holden i New York Times beskriver som ”emotionell utpressning” och citerar Michael Tierra:
Du tjänar pengar på vår livsstil. Det är dags att ni ger tillbaka lite till oss.
Och även om de kämpade i början på grund av bristande planering lärde sig samhället på Black Bear Ranch att leva självförsörjande, eftersom ranchen ofta snöades in under längre perioder under vintermånaderna och låg många timmars bilresa från närmaste stad. Invånarna lyckades samla ihop stora mängder mat och medicinska förnödenheter för att klara sig igenom vintern och kunde behandla en mängd olika sjukdomar och medicinska problem på plats, föda barn och utföra veterinärvård. Samhället gav sina barn hemundervisning och underhåller verktyg som motorsågar och bilar utan behov av mekaniker. För att få ihop pengar till mat och förnödenheter hittade de arbete med att bekämpa bränder i de närliggande skogarna.
Medlemmar av kommunen var viktiga organisatörer av Ent Forestry, ett kooperativ som tog kontrakt om trädplantering och skogsrehabilitering med US Forest Service och Redwoods National Park, och som gav inkomster till kommunen i flera år.
Trots sin avlägsna belägenhet lyckades kommunen hålla kontakten med en rad olika radikala grupper, däribland Hells Angels och Black Power-grupper. Det fanns en spänning mellan dem med en radikal – till och med paramilitär – övertygelse som ville bedriva vapenträning och eventuellt hysa radikala politiska flyktingar och de många pacifisterna. En av kommunens grundare, som intervjuades av University of Kansas’ 60s Commune Project och citeras i Miller:
Vi hade ett helt gäng beroende människor där, hjälplösa, hälften av dem läste serietidningar hela dagarna och väntade på att någon skulle tända elden, som väckte sig själva när de luktade att något kokade. Så vi grundade Black Bear Get-With-It Party, och vi skrev ett credo och gick och spikade upp det som Martin Luther på dörren till huvudbyggnaden. Det stod: ”Vi kom hit för att ta över världen, för att ta över våra egna liv, och som ett första steg tillkännager vi att vi kommer att ta över Black Bear Ranch.” Det orsakade stor bestörtning. Vår taktik var att gå upp i gryningen, äta en skål gröt och gå till jobbet och jobba hela dagen – något som är ovanligt, eller hur? Det var inget att röka knark, du vet – gå till jobbet.
Miller berättar också om hur ”en stark känsla av gemenskap”, inklusive rituell peyoteanvändning, ledde till att olika sociala experiment genomfördes, bland annat avskaffandet av privategendom och även införandet av en regel för att förhindra ”koppling”, som förbjöd alla att sova med samma partner mer än två nätter i rad, även om detta fick katastrofala följder efter det att en könssjukdom spreds i samhället. Trots förbudet mot koppling (som ansågs vara ”bourgoise dekadens”) återkom de traditionella känslorna av förbittring när man försökte ta reda på vem som hade legat med vem för att kunna behandla sjukdomen:
Vi gjorde upp ett diagram med vem som legat med vem, gå bara ner och sätt ett litet ”X” på det, och det visade sig att jag tror att vi var tvungna att behandla alla. Men det roliga var att folk tittade på diagrammet och sa ”Joe, din jävel, var du otrogen mot mig med den där slynan?”. Och jag minns att jag kom fram och sa: ”Titta på den där jäveln Michael, han har blåst alla! Och titta på mig, jag har inga märken bredvid mitt namn!”
Vid ett tillfälle blev en grupp som kallades Shivalila en del av kommunen tills de ombads lämna kommunen av de andra medlemmarna. New York Sun beskriver dem som en ”nomadisk kult av syratagande, barndyrkande hippies som letade efter den perfekta platsen för att uppfostra barn” och de leddes av en man som hette Gridley Wright.
Väldigt få regler antogs någonsin av kommunen, vilket Malcolm Terence påpekar: ”Anarkister är bra på många saker, men att skapa regler är inte en av dem.” Efter en hepatit-epidemi förbjöd de att sitta på köksbänken, och de förbjöd också att vrida på handtaget på gräddseparatorn ”eftersom det brukade driva folk till vansinne när folk satt i köket och lekte med handtaget på gräddseparatorn”.