New Yorks mest busiga söner, The Beastie Boys, förbereder sig på att släppa sina memoarer med titeln, eh, Beastie Boys Book. För att fira tillfället rekommenderar vi att du ger en av de här Beastie Boys-skivorna ett varv för att komma i stämning. Men var ska man börja? Här är en praktisk rankinglista som hjälper dig att välja.
”The Mix Up”
Det finns bara en vinnare här. Jag menar, välsigna dem för deras funk-outfit-kapaciteter, men vi hoppar på Beastie-vagnen för fatskratt, uppfinningsrika flöden och extra smarta klipp från Mixmaster Mike – inte förlängda jams från Jamiroquai-cancers. Du förstår, The Mix-Up är helt och hållet instrumental (med undantag för enstaka ”spontana” hejarrop) och även om saker som ”Electric Worm” har ett bra (ja, bra) groove och det finns ett fantastiskt Stevie Wonderesque-orgelspel på ”Off The Grid”, så är den vanliga, skarpa kostymklädda funk-upen mycket bättre gjord på ”Check Your Head”.
”Hot Sauce Committee Part Two”
Hot Sauce Committee Part Two”, som sköts upp efter att MCA diagnostiserats med cancer, dök upp förra året med ett starkt budskap: Beastie Boys var fortfarande de som styrde våra arslen. Du vet, på ett sätt att säga. Det finns ett förvrängt elektrosound på ”Say It”, ”Nonstop Disco Powerpack” och den fingerklickande ”Funky Donkey”, men pojkarnas rim är lika pigga som alltid. De blir dock moderna när Santigold dyker upp på ”Don’t Play No Game That I Can’t Win”. Det är inte bra. Vi vill ha Beasties old skool.
”Licensed To Ill”
”KICK IT”. På ytan en numbskulled Run-D.M.C.-pastiche-ing hyllning till tonårsidioti, gräva lite djupare och du kommer att upptäcka att ”Licensed To Ill” är en numbskulled Run-D.M.C.-pastiche-ing hyllning till tonårsidioti med roliga texter. Det är en viktig distinktion, eftersom det var den grymma vitsen i ”Paul Revere” och ”(You Gotta) Fight For Your Right (To Party!)” som gjorde att pojkarna blev populära på båda sidor av Atlanten. Ja, de blygsamma nickarna till heavy metal hjälpte till, men det faktum att dessa tre helt klart var berks talade verkligen till alla, eh, berks. ”Licensed To Ill” är lite endimensionell nu. Men det var du också.
’Hello Nasty’
Beastie Boys enda brittiska nr 1-album känns en aning för polerat för att utmana den övre ordningen. ”Intergalactic” är en fantastisk första singel, byggd på några Mussorgsky-ackord och dumma rim, men ”Body Movin” är en kassako och ”I Don’t Know” – en Yauch-ballad! – är en alldeles för tidig antydan till mognad. Som tur är får de skrika om ”Sucker MCs” på ”The Negotiation Limerick File” och hoppa runt i vild stil på ”Three MC’s And One DJ”, vilket återställer allas tro på den enkla kraften hos, ja, tre MCs och en DJ.
”To The 5 Boroughs”
En av de obestämda hjältarna i Beastie-arbetet, ”To The 5 Boroughs”, är ett öppet brev till New York City. Av en slump innehåller den till och med ett spår som heter ”An Open Letter To NYC” – hur stor är chansen? Det är ett råare djur än ”Hello Nasty” och visar tecken på mer acceptabel mognad när ”Boys” går in i 40-årsåldern. Det finns till och med politiska kommentarer, för guds skull, på ”It Takes Time To Build” när de skriker: ”We’ve got a president we didn’t ELECT”. Beatsen känns fräscha, rimmen är tajta, men det finns inget behov av ”Good Times”-samplingen på ”Triple Trouble” – de borde ha varit långt borta från det.
”Check Your Head”
Det var här som Beasties bredde ut sina vingar och bestämde sig för att – nej – de var inte bara ett gäng skrikande rimare, utan de var faktiskt Family Stone. Ad-Rock, MCA och Mike D, som tog upp gitarr, bas och trummor (ja, de tog upp pinnar för trummor i alla fall), visade sig vara chockerande skickliga på hela funkbandsgrejen och åstadkom mästerverk som ”Groove Holmes” och ”Funky Boss”. De får god hjälp av Money Mark Ramos-Nishita på den Fender Rhodes/clavinet-hybrid han lyckats skarva ihop, och de hinner fortfarande med att freestylinera på ”So What’Cha Want”, ”Pass The Mic” och allt det där.
’Ill Communication’
Horovitz, Yauch och Diamond är tillbaka i hitform för första gången sedan ’Licensed To Ill’ och ger här några av sina mest häftiga låtar, De skriker sig hes på ”Sabotage”, gör ”Paul’s Boutique”-liknande sample-smorgasbord på ”Root Down” och blir till och med lite smidiga på dansgolvet med Q-Tip på ”Get It Together”. Det blir lite tråkigt när Yauch blir lite för buddhistisk på ”Shambala” och ”Bodhisattva Vow”, men med ”Heart Attack Man” och den bältande öppningsskivan ”Sure Shot” håller sig detta nära toppen av Beastie-högen.
’Paul’s Boutique’
Efter den galaktiska succén med ”Licensed To Ill”, var ”Paul’s Boutique” en kommersiell blyballong, som tappade fans i mängder och vände sig bort från kritiker som inte ens brydde sig så mycket om den från början. Alla är pajasar. Som vi alla vet nu – och som den mer kräsna lyssnaren ropade förgäves på den tiden – är detta ett sampladeliskt meisterverk och en lektion i dynamiken i att rimma medan det glada kaoset skärs i bitar, skärs i tärningar och spolas tillbaka runt omkring dig. The Dust Brothers gör de förbryllande collagen, The Boys gör ”Hey Ladies”, ”Shake Your Rump” och ”The Sounds Of Science” så förbannat oemotståndliga.
Denna artikel publicerades ursprungligen 2012