Poplåttexter handlar ofta om trivialiteter. Men då och då lyckas en stor hit att belysa något viktigt om människans villkor. ”The Living Years” av Mike + The Mechanics är en av dessa låtar, eftersom den talar vältaligt om generationsklyftan och hur de på båda sidor ofta snubblar när de försöker fylla den.
Mike + The Mechanics började som Mike Rutherfords sidoprojekt som supergrupp för att hålla honom sysselsatt mellan Genesis album. På bandets självbetitlade debut tog Rutherford hjälp med låtskrivandet av BA Robertson, som hade gjort succé i Storbritannien som artist men som letade efter en lägre profil. ”Någon från Genesis kontor ringde mig och frågade om jag ville träffa Mike för att samarbeta med honom”, förklarade Robertson för American Songwriter. ”Det var aldrig min plan att bli en popstjärna/televisionspersonlighet, vilket jag var vid det laget. Jag visste att allt handlade om att skriva. Så det var värt att åka ner till Guildford för att arbeta med Mike.”
Samarbetet visade sig genast vara fruktbart, eftersom Robertson hjälpte Rutherford att skriva en stor del av Mike + The Mechanics självbetitlade debut 1985, inklusive succésingeln ”Silent Running”. Till bandets andra album 1988 tog Robertson med sig ett musikstycke och en text som berörde hans fars död, en erfarenhet som hans medskribent Rutherford också nyligen genomgått.
”Texten var en sammansättning”, förklarar Robertson. ”Jag hade de två första verserna innan jag tog den till Mike. Den tredje versen skrev jag stannade på A3, vägen från Guildford till London. Den sista versen skrev jag i Los Angeles i ett hus som jag just hade köpt. Jag skrev den utanför köksfönstret, lutad på kanten en eftermiddag. Sedan kunde jag inte spela upp den för någon, för jag skulle bryta ihop när jag sjöng den. Jag visste att om jag gjorde det här med Mike skulle det vara slutet på det. Jag lyckades sjunga den till slut, men han var fortfarande inte övertygad.”
”The Living Years” inleds med ett enkelt men ändå exakt uttalande: ”Varje generation skyller på den föregående”. Därefter beskriver Robertson svårigheterna med att kommunicera komplicerade känslor: ”Crumpledbits of paper/Filled with imperfect thought/Stilted conversations/I’m afraidthat’s all we’ve got.”
När den själfulla balladen fortskrider använder berättaren sitt eget exempel för att ge lyssnaren råd. ”Det är bitterheten som varar”, varnar han.Han är orolig för dem som skulle ta den enkla vägen ut för att hantera denna generationsklyfta och vädjar: ”Så ge inte efter för de lyckor som du ibland ser som ödet”. Varje gång refrängen kommer runt påminns vi om hur plötsligt fönstret för försoning kan stängas: ”It’s too late/When we die/To admit wedon’t see eye to eye.”
I den sista versen dör fadern och sonen blir far. Även om det är för sent i ett avseende ger det nya livet berättaren en chans att tillämpa de lärdomar han lärt sig, den här gången ur ett annat perspektiv. Men ändå är det oundvikligt att ångern kvarstår: ”Jag önskar bara att jag kunde ha berättat det för honom under de levande åren.”
Och även om Robertson själv kämpade för att ta sig igenom sången, hade han och Rutherford den perfekta killen för att leverera budskapet i PaulCarrack. Hans fantastiska sånguppträdande var påverkat av att hans egen far dog när han var pojke, något som Robertson inte ens insåg när han lämnade över sången.
”Jag var överväldigad”, säger Robertson när han hörde den färdiga sången. ”Jag spelade på låten, inklusive de inledande ändringarna. Men jag var inte medveten om hur den utvecklades. De gjorde ett fantastiskt jobb, särskilt Paul. Den var skriven för honom och jag visste inte ens om det. Det var inte förrän jag ringde honom från Disney en dag för att tacka honom som han berättade för mig om vad som hände med hans far. Jag kände mig lite av en skitstövel för att jag aldrig frågade honom vad han kände för låten.”
”The Living Years” övergick smidigt från en intensivt personlig låt till en prisbelönt hit, delvis på grund av den underbara inspelningen, delvis på grund av att dess teman gick så djupt igenom. Ändå är BA Robertson, som nyligen släppte sin egen version av låten, lite förbluffad över hur den har kunnat bestå. ”Vem skulle ha trott att Paul Carrack 30 år senare, efter allt han har uppnått, fortfarande skulle vara mannen som sjöng ’The Living Years’?” frågar han. ”Och Mike, som är med i ett av världens största band, innan han kommer till ’Supper’s Ready’, ’Invisible Touch’ eller ’Turn It On Again’, vill alla veta om ’The Living Years’.”
”Problemet är att om du verkligen vill veta”, skrattar Robertson, ”så måste du fråga den storknäppte, långsynte, högljudde skotten.”