Teorier som förutspår eller förklarar avindustrialisering har en lång intellektuell historia. Rowthorn hävdar att Marx’ teori om minskad (industriell) profit kan betraktas som en av de tidigaste. I denna teori hävdas att teknisk innovation möjliggör effektivare produktionsmedel, vilket leder till ökad fysisk produktivitet, dvs. en större produktion av bruksvärde per investerad kapitalenhet. Parallellt med detta ersätter dock tekniska innovationer människor med maskiner och kapitalets organiska sammansättning ökar. Om man antar att endast arbete kan producera nytt mervärde, förkroppsligar denna större fysiska produktion ett mindre värde och mervärde. Den genomsnittliga industriella profitkvoten sjunker därför på längre sikt.
Rowthorn och Wells skiljer mellan avindustrialiseringsförklaringar som ser det som en positiv process av till exempel ekonomins mognad och de som förknippar avindustrialisering med negativa faktorer som dåliga ekonomiska resultat. De menar att avindustrialisering kan vara både en effekt och en orsak till dåliga ekonomiska resultat.
Pitelis och Antonakis menar att i den mån tillverkningsindustrin kännetecknas av högre produktivitet leder detta, allt annat lika, till en minskning av den relativa kostnaden för tillverkningsprodukter, och därmed till en minskning av tillverkningsindustrins relativa andel (förutsatt att tillverkningsindustrin och tjänster kännetecknas av en relativt oelastisk efterfrågan). I den mån tillverkningsföretag minskar sin storlek genom t.ex. outsourcing, utkontraktering osv. minskar detta dessutom tillverkningsindustrins andel utan att påverka ekonomin negativt. I själva verket har det potentiellt positiva effekter, förutsatt att sådana åtgärder ökar företagens produktivitet och resultat.
George Reisman identifierade inflationen som en bidragande orsak till avindustrialisering. I hans analys snedvrider processen med inflation av fiatpengar de ekonomiska kalkyler som är nödvändiga för att driva kapitalintensiva tillverkningsföretag och gör de investeringar som är nödvändiga för att upprätthålla verksamheten i sådana företag olönsamma.
Institutionella arrangemang har också bidragit till avindustrialisering, som t.ex. ekonomisk omstrukturering. Med genombrott inom transport-, kommunikations- och informationsteknik, en globaliserad ekonomi som uppmuntrade utländska direktinvesteringar, kapitalrörlighet och arbetskraftsinvandring samt den nya ekonomiska teorins betoning av specialiserade faktorutrustningar, flyttade tillverkningen till platser med lägre kostnader och i stället flyttades tjänstesektorn och de finansiella agglomerationerna koncentrerade till tätorter.
Uttrycket avindustrialiseringskris har använts för att beskriva nedgången av den arbetskraftsintensiva industrin i ett antal länder och flykten av arbetstillfällen bort från städerna. Ett exempel är arbetsintensiv tillverkning. Efter att frihandelsavtal infördes med mindre utvecklade länder på 1980- och 1990-talen flyttade arbetsintensiva tillverkare produktionsanläggningar till länder i tredje världen med mycket lägre löner och lägre standarder. Dessutom har tekniska uppfinningar som kräver mindre manuellt arbete, t.ex. industrirobotar, eliminerat många tillverkningsjobb.