Apokalyptisk litteratur, litterär genre som förutspår övernaturligt inspirerade katastrofala händelser som kommer att inträffa vid världens undergång. Apokalyptisk litteratur är en produkt av den judisk-kristna traditionen och är karakteristiskt pseudonym; den har en berättande form, använder ett esoteriskt språk, uttrycker en pessimistisk syn på nuet och behandlar de slutliga händelserna som nära förestående.
De tidigaste apokalypterna är judiska verk som är daterade från omkring 200 f.Kr. till omkring 165 f.Kr. Medan tidigare judiska författare, profeterna, hade förutspått kommande katastrofer, ofta på ett esoteriskt språk, placerade de varken dessa katastrofer i en narrativ ram eller uppfattade dem i eskatologiska termer. Under tiden för det hellenistiska herraväldet i Palestina och mackabéernas revolt kom dock en pessimistisk syn på nuet att kopplas samman med en förväntan på ett apokalyptiskt scenario, som kännetecknas av en nära förestående kris, en universell dom och en övernaturlig lösning.
Den mest kända och inflytelserika av de tidiga judiska apokalypserna är den sista delen av den bibliska Daniels bok (kapitel 7-12), skriven omkring 167 f.Kr. och tillskriven en vördad vis man som ska ha levt omkring fyra århundraden tidigare vid tiden för den babyloniska fångenskapen. ”Daniel” berättar om en rad visioner, varav den första (kapitel 7) är den mest kortfattade. Han ser en följd av fyra fruktansvärda djur, som uppenbarligen representerar en följd av jordiska förföljare som kulminerar i den samtida hellenistiska tyrannen Antiochus IV Epifanes (det fjärde djurets ”elfte horn”). Daniel ser sedan det sista vilddjuret förintas av ”den gamle av dagar” och att ”en som liknar Människosonen” kommer, som får ”ett evigt herravälde som inte skall förgås” och vars rike kommer att bebos av ”de heligas folk”, som för alltid kommer att tjäna och lyda honom.
De andra judiska apokalypserna – Enoks första bok (ca 200 f.v.t.), Esras fjärde bok (ca 100 f.v.t.) och Baruchs andra och tredje bok (ca 100 f.v.t.) – är ”apokryfiska” i den mån de inte tillhör den kanoniska hebreiska bibeln. De finns kvar i etiopiska, syriska, grekiska och latinska översättningar som gjorts av kristna snarare än i deras ursprungliga hebreiska eller arameiska form. Anledningen till att apokalypserna överlevde på detta sätt tycks vara att de rabbiner som började kodifiera den judiska traditionen efter misslyckandet i en rad judiska revolter mot Romarriket (dvs. efter ca 135 e.Kr.) vände sig bort från apokalyptiken för att i stället lägga tonvikten på att upprätthålla och tolka lagen i Moseböckerna. Ödesdigert nog tog dock de kristna upp den judiska apokalyptiken medan den fortfarande blomstrade.
De flesta auktoriteter betraktar den tidiga kristendomen som en glödande apokalyptisk religion, inriktad på Kristi nära förestående ”andra ankomst” för att leda den sista domen och världens undergång. Den tidiga kristna apokalyptiken är tydlig i evangelierna, som genomsyras av ett språk som är hämtat från Daniel. Den så kallade lilla apokalypsen, en predikan av Jesus som återfinns i Matteus (24-25) med paralleller i Markus (13) och Lukas (21), förutspår den nära förestående kollektiva vedermödan och tuktan före ankomsten av ”Människosonen” som kommer att ”sitta på sin härlighets tron” och skilja ”fåren från getterna”. Vissa av Paulus epistlar har också ett apokalyptiskt innehåll. Den sista boken i Nya testamentet, Johannes’ Uppenbarelse, även känd som Johannes’ apokalyps (den grekiska termen apokalypsis betyder bokstavligen uppenbarelse), avslutar de kanoniska kristna skrifterna med en klingande apokalyptisk ton. Uppenbarelseboken, som skrevs i Mindre Asien omkring 95 ce av en kristen vid namn Johannes (det faktum att författaren uppger sitt riktiga namn är det enda stora undantaget från regeln om pseudonymitet), erbjuder en livfull, ibland grumlig, redogörelse för en nära förestående kris, dom och frälsning. Johannes är uppenbarligen besatt av förföljelsen av de kristna i Romarriket, som han kallar ”Babylon”, och han berättar om en rad visioner som förutspår ett crescendo av förföljelser och martyrskap som följs av en universell dom, vedergällning för de onda krafterna och belöningar för de trogna. Detaljerna är ofta ogenomträngliga på grund av det esoteriska allusiva språket (t.ex. ”en kvinna klädd med solen och månen under sina fötter … hon är havande och föder ett barn”). Dessutom är berättelsen förvirrande eftersom den ofta upprepar sig själv. Icke desto mindre är det psykedeliska bildspråket lätt att etsa sig fast i minnet, och de mysterier som finns i texten har visat sig vara oändligt fascinerande. Det kan inte heller råda något tvivel om deras slutliga budskap: världen, som redan lider, kommer snart att tvättas i blod, men ”Konungarnas konung” kommer att komma för att ”trampa Guds vredes vinpress”, och eviga belöningar kommer att ges till dem som har ”tvättat sina kläder i lammets blod”. (Uppenbarelseboken 14:19)
En rad andra kristna apokalypser skrevs under perioden mellan 100 e.Kr. och 400 e.Kr., däribland Petrus’ apokalyps, Paulus’ apokalyps, Jesajas himmelsfärd och Abrahams testamente. Även om dessa verk följer den apokalyptiska formen genom att pseudonymt berätta om övernaturliga visioner på ett esoteriskt språk, hänvisar de till en individs frälsning och saknar det karakteristiska apokalyptiska innehållet i att behandla kollektiv historia och kollektiv frälsning. Trenden att koncentrera sig på individuell frälsning förstärktes i de ledande kyrkofädernas teologi, framför allt hos Augustinus. Fäderna var eskatologiska i den mån de trodde på den yttersta domen, men icke-apokalyptiska i den mån de insisterade på att tidpunkten för historiens sista handling var ytterst osäker. Men trosuppfattningar som ärvts från Daniel och Nya testamentet gjorde det möjligt för det apokalyptiska tänkandet att överleva under medeltiden och ledde till skapandet av nya apokalyptiska verk, såsom Pseudo-Methodius’ Uppenbarelseboken (mitten av 700-talet) och Broder Johannes’ Vision (slutet av 1200-talet). Många medeltida författare skrev också pseudonyma profetior som inte tog formen av berättande visioner men som förutsåg en nära förestående kris, dom och frälsning.
Och även om den apokalyptiska genren försvann efter medeltiden förekommer en apokalyptisk stämning, förstärkt av explicita hänvisningar till Johannes’ Uppenbarelse, i många moderna litterära verk (t.ex, Katherine Anne Porters Pale Horse, Pale Rider och Nathanael Wests Day of the Locust ) och filmer (t.ex. Ingmar Bergmans The Seventh Seal och Federico Fellinis La dolce vita ). Flera protestantiska samfund i USA har dessutom apokalyptiska föreställningar, som har uttryckts i många predikningar och broschyrer av predikanter som Billy Graham och Jerry Falwell, samt i en bok som blev en amerikansk bästsäljare, Hal Lindseys The Late Great Planet Earth (1970). Romanerna i serien Left Behind (den första publicerades 1995) av Tim LaHaye och Jerry B. Jenkins, som beskriver apokalyptiska händelser i särskilt våldsamma termer, har nått en fenomenal popularitet. Det uppskattas att 40 miljoner exemplar av böckerna i Left Behind-serien fanns i tryck i början av 2000-talet, och ett dataspel baserat på serien har också producerats.