Vad är en tillämpning av kvarhållning?
En application of retention är en avtalsklausul som ingår i många försäkringsbrev. Syftet med klausulen är att specificera vilken del av eventuella skador som måste betalas av försäkringstagaren. Skador som överstiger denna behållna del täcks sedan av försäkringspolicyn.
Om till exempel en bilförsäkring har en självrisk på 1 000 dollar och en förlust värderas till 2 500 dollar, skulle tillämpningen av retention för den policyn klargöra att försäkringstagaren är ansvarig för betalningen av självrisken på 1 000 dollar. Försäkringsbolagets ansvar skulle därmed begränsas till 1 500 dollar.
Nyckelresultat
- En tillämpning av självbehåll är en deklaration som vanligen ingår i försäkringsavtal.
- Det specificerar vilken del av eventuella anspråk som skulle täckas av försäkringstagaren respektive försäkringsbolaget.
- ”Självbehållning” och ”självrisk” är liknande begrepp, men de har olika betydelser.
Hur tillämpningar av självbehåll fungerar
Användningar av självbehåll är en viktig del av försäkringsavtalen eftersom de klargör hur stor procentandel av en fordran som kan tillskrivas någon av parterna. Om en försäkringstagare inte noggrant granskar tillämpningen av retention kan han eller hon oavsiktligt utsätta sig för en större risk än vad han eller hon räknat med.
I exemplet ovan kanske en förare som köper en bilförsäkring inte inser att han eller hon är ansvarig för en självrisk på 1 000 dollar. Om de råkar ut för en olycka och inte har avsatt tillräckligt med pengar kan de tvingas ta lån för att betala självrisken. I extrema fall kan försäkringstagaren till och med tvingas till konkurs.
I vissa fall kan försäkringsgivaren gå med på att betala för självbehållet i form av ett lån, såsom självrisken på 1 000 dollar i detta exempel. I det scenariot skulle försäkringstagaren gå med på att betala tillbaka pengarna inom en bestämd tidsperiod och skulle troligen behöva betala ränta till försäkringsgivaren. Typiskt sett är försäkringsbolaget dock inte skyldigt att tillhandahålla detta lån, vilket gör det nödvändigt för försäkringstagarna att spara i förväg eller säkra andra finansieringskällor.
Vissa försäkringar, t.ex. ansvarsförsäkringar för styrelseledamöter och tjänstemän för företag, kan behandla självbehållet på ett annat sätt i det fall att företaget befinner sig i ett konkursförfarande. Om ett företag är i konkurs är det mindre troligt att det kan tillhandahålla självförsäkringsskydd för det förlustbelopp som det är tänkt att behålla.
Som en följd av detta kan försäkringsgivaren hållas ansvarig för beloppet av självbehållet. För att denna typ av täckning ska kunna utsträckas till att omfatta det försäkrade företaget skulle det i policyns ordalydelse behöva finnas en särskild bestämmelse som anger att förlusterna ska behandlas annorlunda under en konkurs.
Verkligt exempel på tillämpning av retention
Det är viktigt att notera att även om termerna ”retention” och ”självrisk” ofta används omväxlande, så är de i själva verket två skilda begrepp. För att illustrera detta kan man tänka sig fallet med en försäkringstagare som gör en skadeanmälan enligt sin sjukförsäkring efter att ha besökt en läkare.
Tekniskt sett betraktas hela det belopp som betalats i förväg för tjänsten som självbehåll, medan försäkringstagaren ersätter försäkringsbolaget för självrisken. Den exakta fördelningen av vilken del av besöket som täcks av försäkringsbolaget, i motsats till att vara försäkringstagarens ansvar, skulle anges i försäkringsbrevets tillämpning av självbehållet.