Det finns många kritiska synpunkter på den amerikanska renässansen, och vissa kritiker ifrågasätter om den någonsin ägde rum. En av de mest framträdande kritikerna är att författare under denna period ses som att de helt enkelt tar stilar och idéer från tidigare rörelser och kultur och omformar dem till nya, samtida verk.
En del kritiker menar att författarna misslyckas med att ta upp viktiga politiska frågor under denna period, såsom slaveri, trots att de hade stort inflytande på författarskapet under denna tid. Det finns också kritik mot att kvinnliga författare och kvinnofrågor i allmänhet lämnades utanför diskussion och publicering.
Föreställningen om en amerikansk renässans har kritiserats för att överbetona ett litet antal vita manliga författare och artefakter från högkulturen. William E. Cain noterade den ”extrema vita manliga formationen” i Matthiessens författarlista och konstaterade att genom att ”ägna hundratals sidor av analys och hyllning åt fem vita manliga författare, förebådade Matthiessen omedvetet i sin bok det som senare läsare skulle bestrida och anstränga sig för att korrigera”.
En del kritiker hävdar att litteratur skriven av kvinnor under den här perioden inte var så populär som man först trodde, och att den kom på en avlägsen andraplats i popularitet efter verk skrivna av män. Matthiessen och andra forskare är till och med kända för att utesluta kvinnor och minoritetsförfattare, särskilt afroamerikaner. Kritiker hävdar också att det inte finns någon separat stil eller genre, såsom sentimental-hemsk skönlitteratur, som skiljer sig åt efter kön. Andra kritiker påpekar dock att tidens mest lästa författare var kvinnor, som Harriet Beecher Stowe och Fanny Fern, och kritiserar Matthiessen för att han inte inkluderade kvinnor i den ursprungliga kanon.
Den amerikanska renässansens demografiska exklusivitet började erodera bland forskare mot slutet av 1900-talet. De har inkluderat Emily Dickinson i kanon; hon började skriva poesi i slutet av 1850-talet. Harriet Beecher Stowes Uncle Tom’s Cabin (1852) fick ett framstående rykte i slutet av 1970-talet. Den afroamerikanska litteraturen, inklusive slavberättelser av sådana mästare som Frederick Douglass och tidiga romaner av William Wells Brown, har fått ett allt större erkännande.