Allmän vilja
BIBLIOGRAFI
Begreppet allmän vilja innefattar de moraliska värderingar och politiska ambitioner som delas av medlemmarna i ett samhälle och som regeringens politik i stort sett måste överensstämma med om regeringen ska betraktas som legitim. Begreppet användes i denna minimala betydelse av Jean Jacques Rousseau, dess upphovsman, som också använde det, mer viktigt, för att beskriva den vilja till rättvisa som skulle känneteckna hans idealdemokrati och få sitt auktoritativa uttryck i lagstiftningsbeslut .
Sedan Rousseau har olika och exakta innebörder, beroende på vilken politisk teori de är inbäddade i, knutits till begreppet; dessa har haft som sitt primära och gemensamma mål att anpassas till analysen av politik och nationell karaktär. Typiskt sett har någon teori om den allmänna viljan använts för att förklara, rättfärdiga och föreskriva institutionerna i den konstitutionella och liberala demokratin, särskilt av tänkare inom eller påverkade av den brittiska idealistiska skolan för politiskt tänkande. Ofta görs existensen av en allmän vilja till det viktigaste kriteriet för gemenskap och ses som den väsentliga förutsättningen för politisk stabilitet och självstyre.
För Rousseau var den ”allmänna viljan” det begrepp med vars hjälp han sammanfattade sin teori om politisk förpliktelse och visade dess logiska beroende av de psykologiska, etiska och konstitutionella komponenterna i hans politiska filosofi. I Rousseaus idealsamhälle, som presenteras i Samhällskontraktet, är den naturliga rätten till moralisk frihet, att leva i enlighet med det egna samvetets och den egna moraliska känslans diktat, psykologiskt och institutionellt förenad med den sociala nödvändigheten av politisk auktoritet, eftersom lagen där är en återspegling av individens önskan om rättvisan. Lagar som uttrycker den allmänna viljan accepteras både av förnuftet och samvetet och anses därför inte så mycket begränsa friheten som utvidga och upprätthålla den.
Rousseaus allmänna vilja innebär att varken ett samhälle som saknar en allmän vilja eller en regering som åsidosätter den kan ha rättmätig auktoritet över individen. Om man inte lyckas upprätta de institutioner som är nödvändiga för att skapa den allmänna viljan innebär det oundvikligen en moralisk förvrängning av den mänskliga personligheten och en frustration av människans förmåga till naturlig godhet. Enligt Rousseaus syn på mänsklig dynamik och moralisk utveckling kan människan endast i ett litet och jämlikt samhälle bli en ethi kal varelse för vilken förverkligandet av rättvisa och dess integrering med anspråket på moralisk frihet är överordnade och tvingande mål – och då endast om människorna direkt och stadigt deltar i utformningen av de lagar som de kommer att vara skyldiga att lyda.
De sociala och institutionella förutsättningarna för den allmänna viljan enligt Rousseaus uppfattning tycks utesluta att den används för att legitimera konstitutionell demokrati i nationalstatens skala. Begreppets i grunden moraliska och syntetiska karaktär öppnar dock vägen för en modifiering av det, inspirerad av förhoppningen att anpassa det till rättfärdigandet av en representativ regering. Denna omtolkningsprocess började med Kant, som från Rousseaus allmänna vilja härledde sin uppfattning om det kategoriska imperativet, som för honom fungerade som det högsta kriteriet för både moral och legalitet. I motsats till Kants i första hand etiska förklaring av begreppet tar Hegels politiska tolkning av det formen av hans metafysiska och historiska förnuftsuppfattning. Den hegelska uppfattningen om rationaliteten som kumulativ kan betraktas som en historisering av den allmänna viljan. Resultatet är att försoningen av rätten till moralisk frihet med kraven på social rättvisa inte uppnås genom lagstiftning, utan snarare genom ett reflekterande accepterande av och en villig anslutning till de sociala och politiska arrangemang som historiskt sett har uppstått i form av den nationella och konstitutionella staten.
Den brittiske idealisten T. H. Green talade om en allmän vilja med hänvisning till folkets förhoppningar och strävanden, som regeringen är beroende av och som den bör vara både lyhörd för och underlättande för (1882). Det mest genomarbetade försöket att använda idén om en allmän vilja i den liberala konstitutionalismens logik gjordes av Bernard Bosanquet (1899). Han uppfattade staten som en konkret universell, en dynamisk och rationellt ar ticerad totalitet, vars uppfyllande av krav kan förstås i termer av ”vilja”, som är det rörliga system av samverkande attityder och funktioner som utgör ett politiskt organiserat och suveränt samhälle. Här kommer den allmänna viljan mer att vara en egenskap hos polisen än en moralisk egenskap hos individen, och som sådan ger den både riktning och betydelse åt individernas aktiviteter, som är självstyrande i den mån de känner av och reagerar på lämpligt sätt på de antydningar som deras samhälle ger uttryck för.
Mindre lik Hegel och mer lik Rousseau i tonen är teorin om ”grannskapsgruppen” som förespråkas av Mary Parker FoUett (1918). Hon såg grannskapet som den nödvändiga källan till vad Rousseau skulle ha erkänt som den allmänna viljan, och hon uppmanade till en omarbetning av de demokratiska institutionerna för att göra denna sociala enhet till en in tegrerande kraft av moralisk och politisk betydelse. Hennes idéer har fått en effektiv tillämpning inom administration och stadsplanering.
Så andra tolkningar av den allmänna viljan försöker lokalisera den i människans natur i samhället, i de psykologiska och sociala grunderna för politisk auktoritet, snarare än direkt i politiska överenskommelser och lagstiftningsresultat. Dessa in clude W. Ernest Hockings ”vilja till makt” (1926), som kräver staten som sitt redskap, och Robert Maclvers ombeteckning av den allmänna viljan som ”viljan för staten” (1926), som härleder social enhet och politisk auktoritet från en gemensam rot i individens och gruppens friheter. På det rättsvetenskapliga området är Hugo Krabbes påstående om en gemenskaps ”rättskänsla” som kriterium för lagens giltighet (1915) ett försök att kon vert den allmänna viljan till en dynamisk typ av naturrätt.
Mer komplexa omformuleringar av den allmänna viljan, som är mer direkt i andan, om än inte bokstaven, av Rousseaus politiska teori, presenteras i arbetena av Lindsay (1943) och Barker (1951). Båda betraktar diskussionen som den process som är utmärkande för demokratiska samhällen och regeringar och genom vilken den allmänna viljan kan genereras och uttryckas på ett lämpligt sätt, differentierad och artikulerad. I detta perspektiv är den allmänna viljan den formativa uppfattningen i teorin om den deliberativa staten som presenteras i Frederick Watkins analys av liberalismen (1948) och i J. Roland Pennocks redogörelse för den liberala demokratins principer (1950). I en deliberativ stat är det politiska deltagandet inte bara viktigt för den sociala enheten utan bör också vara aktivt och innehållsrikt, utan överdrivet beroende av vare sig ledarskap eller disciplinerade och programmatiska partier. Den deliberativa demokratin är den typ av demokrati som bäst överensstämmer med Rousseaus ideal.
Seende i ljuset av sitt ursprung och sin utveckling har den allmänna viljan inte någon enskild innebörd eller accepterad roll i den politiska teorin. Det finns dock en överenskommen kärna av betydelse och innebörd. (1) Som legitimerande idé riktar begreppet uppmärksamheten mot kriteriet om folkets samtycke, uttryckt genom metoderna för ett representativt och ansvarsfullt styre, mot önskvärdheten av en mångfald av former för deltagande och tillgång samt mot rättvisa och frihet som statens egentliga mål. (2) Som ett analytiskt begrepp föreslår den allmänna viljan att man överväger de villkor för social enhet och gemensamma syften som är tillräckligt starka för att möjliggöra upprättande, acceptans och kontroll av politisk auktoritet. (3) Ur en diagnostisk synvinkel indikerar begreppet att ett samhälle som saknar moralisk och politisk enhet sannolikt inte kommer att vara kapabelt till självstyre och därför är mottagligt för ett påtvingande av sammanhållning och ledning genom auktoritära tekniker och ideolo gier. (4) Preskriptivt fortsätter den allmänna viljan att påverka konstruktionen av demokratisk teori i en liberal, i motsats till majoritär, form och att vägleda utformningen av politiska, urbana och administrativa demokratiska institutioner på ett sätt som är förenligt med den innebörd som Rousseau gav det.
I enlighet med sin fundamentalt moraliska natur fortsätter begreppet att inspirera till undersökning och förklaring av de etiska syftena med det politiska samhället och den politiska verksamheten. Men i enlighet med dess sammansatta natur kan framtida forskning bedrivas i ett antal riktningar: historisk undersökning av den politiska kulturens utveckling, psykologisk undersökning av bildandet av moraliska och politiska attityder, särskilt de som är grundläggande för personligt oberoende och motståndskraft, specificering och tolkning av rättviseprinciperna samt förklaring av de sociala och politiska processer som är en integrerad del av den liberala konstitutionalismen i både mer mogna och mindre mogna industrialiserade samhällen. Framför allt uppmanar begreppet allmän vilja till att uppmärksamma det ömsesidiga beroendet mellan psykologiska processer, moralisk karaktär och politiska institutioner.
John W. Chapman
BIBLIOGRAFI
Barker, Ernest 1951 Principles of Social and Political Theory. New York: Oxford Univ. Press.
Bosanquet, Bernard (1899) 1951 The Philosophical Theory of the State. 4th ed. London: Macmillan. → Publikationen från 1951 är ett nytryck av den fjärde upplagan, som först publicerades 1923.
Chapman, John W. 1956 Rousseau: Totalitär eller liberal? New York: Columbia Univ. Press.
Chapman, John W. 1960 Metropolitan Citizenship: Promises and Limitations: Promises and Limitations. I Carl J. Friedrich (redaktör), Responsibility. Nomos 3. New York: Liberal Arts.
Chapman, John W. 1963 Justice and Fairness. I Carl J. Friedrich och John W. Chapman (redaktörer), Justice. Nomos 6. New York: Atherton.
Derathe, Robert 1948 he rationalisme de J.-J. Rous seau. Paris: Presses Universitaires de France.
Follett, Mary P. 1918 The New State: Group Organization, the Solution of Popular Government. New York: Longmans.
Green, Thomas Hill (1882) 1960 Lectures on the Principles of Political Obligation. London: Longmans. → Återtryckt från volym 2 av Thomas Hill Greens samlade verk i tre volymer, redigerade av R. L. Nettleship och publicerade postumt 1885-1888. Publicerades först som en separat bok 1895.
Hegel, Geokg W. F. (1821) 1942 Philosophy of Right. Oxford: Clarendon. → Först utgiven på tyska.
Hocking, William Ernest 1926 Man and the State. New Haven: Yale Univ. Press.
Journees D Etude sur le ”contrat social,” Dijon, 1962 1964 1964 Etudes sur le Contrat social de Jean-Jacques Rousseau: Actes des journees d’etude organisees a Dijon pour la commemoration du 200′ anniversaire du Contrat social. Dijon, Universite, publikationer, ny serie, nr 30. Paris: Belles Lettres. → Se särskilt sidorna 143-164, ”Le sens de l’egalite et de l’inegalite chez J.-J. Rousseau” av Raymond Polin.
Krabbe, Hugo (1915) 1927 The Modern Idea of the State. New York och London: Appleton. → Översatt från nederländska.
Lindsay, A. D. (1943) 1947 The Modern Democratic State. Publicerad under beskydd av Royal In stitute of International Affairs. Oxford Univ. Press.
Maciver, Robert M. 1926 The Modern State. Oxford Univ. Press.
Pennock, J. Roland 1950 Liberal Democracy: Its Merits and Prospects. New York: Rinehart.
Pennock, J. Roland 1952 Responsiveness, Responsibility, and Majority Rule. American Political Science Review 46:790-807.
Plamenatz, John P. 1963 Man and Society: Political and Social Theory. 2 vols. New York: McGraw-Hill.
Rousseau et la philosophic politique. Annales de philosophic politique, nr 5. 1965 Paris: Presses Univer-sitaires de France.
Jean-Jacques Rousseau et son oeuvre: Probiemes et re-cherches. 1964 Paris: Klincksieck. → Se särskilt sidorna 231-247, ”La fonction du legislateur chez J.-J. Rousseau”, av Raymond Polin.
Sabine, George H. 1952 The Two Democratic Traditions. Philosophical Review 61:451-474.
Watkins, Frederick 1948 The Political Tradition of the West: A Study in the Development of Modern Liberalism. Cambridge, Mass.: Harvard Univ. Press.