Stilen var utbredd från 1940-talet till början av 1960-talet och är nära förknippad med den abstrakta expressionismen (vissa kritiker har använt begreppen ”action painting” och ”abstrakt expressionism” synonymt). En jämförelse görs ofta mellan den amerikanska action painting och den franska tachismen. New York School of American Abstract Expressionism (1940-50-tal) ses också som nära förknippad med rörelsen.
Tecknet myntades av den amerikanske kritikern Harold Rosenberg 1952, i hans essä ”The American Action Painters”, och signalerade ett stort skifte i det estetiska perspektivet hos New York School-målare och kritiker. Enligt Rosenberg var duken ”en arena där man kan agera”. Handlingarna och medlen för att skapa målningen ansågs i action painting vara viktigare än slutresultatet. Även om Rosenberg skapade termen ”action painting” 1952, började han skapa sin handlingsteori på 1930-talet som kritiker. Medan abstrakta expressionister som Jackson Pollock, Franz Kline och Willem de Kooning länge hade varit frispråkiga i sin syn på en målning som en arena inom vilken man kan komma till rätta med skapelseakten, fokuserade tidigare kritiker som sympatiserade med deras sak, som Clement Greenberg, på deras verkens ”objektivitet”. Clement Greenberg var också en inflytelserik kritiker av action painting, fascinerad av den kreativa kampen, som han hävdade framgick av målningens yta. För Greenberg var det kroppsligheten i målningarnas klumpiga och oljeläckta ytor som var nyckeln till att förstå dem. ”En del av de etiketter som kom att knytas till den abstrakta expressionismen, som ”informell” och ”action painting”, innebar definitivt detta; man fick förstå att det rörde sig om en helt ny sorts konst som inte längre var konst i någon accepterad bemärkelse. Detta var naturligtvis absurt.” – Clement Greenberg, ”Post Painterly Abstraction”.
Rosenbergs kritik förflyttade tyngdpunkten från objektet till själva kampen, där den färdiga målningen bara var den fysiska manifestationen, ett slags restprodukt, av det egentliga konstverket, som befann sig i den handling eller process som målningens skapande innebar. Den nyare forskningen tenderar att placera exilsurrealisten Wolfgang Paalen i positionen som den konstnär och teoretiker som först använde begreppet ”handling” i denna bemärkelse och med det främjade teorin om den subjektiva kampen. I sin teori om det betraktarberoende möjlighetsrummet, där konstnären ”agerar” som i en extatisk ritual, tar Paalen hänsyn till idéer om kvantmekanik samt idiosynkratiska tolkningar av den totemiska visionen och den rumsliga strukturen i det indianska måleriet från British Columbia. Hans långa essä Totem Art (1943) hade ett betydande inflytande på konstnärer som Martha Graham, Barnett Newman, Isamu Noguchi, Jackson Pollock och Mark Rothko; Paalen beskriver en mycket konstnärlig syn på totemkonst som en del av en rituell ”handling” med psykiska kopplingar till genetiskt minne och matrilinjär förfädersdyrkan.
Under de följande två decennierna fick Rosenbergs omdefinition av konst som en handling snarare än ett objekt, som en process snarare än en produkt, stort inflytande och lade grunden för ett antal stora konströrelser, från Happenings och Fluxus till konceptuell konst, performancekonst, installationskonst och Earth Art.