Atlas Obscura och Epic Magazine har slagit sig samman för Monster Mythology, en pågående serie om saker som går omkring i natten runt om i världen – deras ursprung, deras utveckling, deras moderna kulturella relevans.
Föreställ dig en värld som existerar parallellt med vår egen, osynlig för människans öga och full av andar med ett eget samhälle, egna stammar och klasser, egna lagar och skolor. Precis som i vår värld är en del av dem goda och en del onda. Precis som vi känner de passion och smärta och glädje och lidande.
Föreställ dig nu att dessa varelser hade makten att ta sig in i vårt rike, att vandra bland oss och till och med ändra vårt ödes gång. Tänk om de inte alltid var angelägna om att ändra den kursen till det goda? Tänk om de hade makten att påverka profeter, ledare, kungar och drottningar, genom att förföra vissa, gynna andra och sabotera oss på stora och små sätt?
Universum är enligt Koranen uppdelat i två oskiljaktiga världar: den synliga och den osynliga, eller Al-Ghaib. Den senare omfattar både paradiset och helvetet, befolkad av änglar, spöken och övernaturliga varelser av alla slag som kallas djinn – bland dem ifrit. Medan Allah skapade änglarna för att de skulle vara fria från synd och begränsas av hans bud, smidde han djinnerna ur eld och gav dem fri vilja att handla enligt sina egna regler för moral och civilkurage. Och enligt skriften sprang ifrit, mer än någon annan djinn, med denna frihet in i onda betesmarker.
Beskrivningarna av ifrit varierar i Hadith (icke-kuraniska läror som tillskrivs Muhammed). Ibland listiga, ibland förföriska, är varelserna till och med sporadiskt hjälpsamma, men nästan alltid med mer ondskefulla avsikter. Enligt populär folklore är ifrit enorma, bevingade rökvarelser som lurar i förstörda och ödsliga miljöer – kyrkogårdar, övergivna tempel och till och med soptippar. Med tiden har tron på ifrit blivit diffus och varierar beroende på sekt, land och klass. Men alla berättelser delar en känsla av att ifrit är förebud om död och förstörelse. I Marocko tror man att de är andar från mördade oskyldiga. I Egypten kan ifrits besitta lemmar, vilket leder till sjukdom eller förfall, eller ta över en hel värd och ge en person övernaturlig styrka och mod – tills de oundvikligen blir galna.
Mindre former av trick är också ifritens område. Ett smycke försvinner? Troligen stulet av en ifrit. En otroligt vacker främling dyker plötsligt upp? Troligen en ifrit som är ute efter att förföra eller gifta sig med en människa. Ett mystiskt brutet ben? Troligen ett verk av en ifrit.
Ifrit förekommer endast en gång i själva Koranen. I det avsnittet erbjuder anden att bära drottningen av Sabas tron till kung Salomon. Salomo känner av ifrits onda natur och delegerar i stället uppgiften till någon som är ”begåvad med kunskap om skriften”, Koranens motsvarighet till en diplomatisk smäll.
I en annan tidig passage från Hadithen försöker ifriten sabotera profeten Muhammed under hans mirakulösa pilgrimsresa Nattresan, på ryggen av en bevingad hästliknande varelse, till Al-Aqsa-moskén i Jerusalem. Innan Muhammed kan nå den heliga platsen för att förena världens profeter i bön, hotar en ifrit honom med rök och eld – bara för att hindras av ärkeängeln Gabriel, som lär Muhammed en bön för att förvisa den onda anden.
Under 1200-talet började trollkarlar hitta på andra sätt att manipulera och avvärja ifrit. Talismaner blev den mest populära metoden, med blodoffer som en nära andraplats, särskilt i Syrien och Marocko. Enligt Liana Saif, postdoktor vid Institute for Advanced Study i London, motsvarade dessa metoder en ökning av det esoteriska tänkandet, som till stor del leddes av sufismen, en form av islamisk mysticism. Vid samma tid utvecklades språket kring de ockulta vetenskaperna och blev, på grund av sin koppling till sufismen, islamiserat. ”Det skedde en förskjutning från astrala influenser till himmelsk magi”, säger Saif. ”Andar blev djinn, himmelska själar blev änglar. Utövandet av magi gick från ’jag använder de ockulta egenskaperna hos naturliga saker’ till ’jag åkallar en djinn för att göra vad jag vill’.”
Denna åkallan av ifrit (eller annan djinn) sågs dock som en form av svart magi eller, som Saif uttrycker det, ”ett brott mot det interdimensionella sociala kontraktet”. Att acceptera att djinns existerar i en parallell dimension är en förlängning av tron, men att försöka blanda sig i den osynliga världen anses vara ett helgerån. Saif konstaterar att ”de människor som ibland kan se det osynliga är de som inte aktivt söker det. De anses vara profeter och helgon, och för dem blir det ett tecken på att Gud accepterar deras tro och asketism. Andra som gör det för att få makt? Det är helt förbjudet i många skolor.”
I dag går tron på ifrit hand i hand med bredare muslimska föreställningar om tro; ett erkännande av Al-Ghaib, och de varelser som bor där, är ett erkännande av att det finns saker bortom vår syn, en andlig värld. Det är en förlängning av tron på Allah. ”Läran om djinnerna har stor betydelse för förståelsen av hur man förhåller sig till varandra, till naturen, till sin omgivning och till sjukdomar”, säger Saif. ”Jag skulle inte kategorisera det som vidskepligt. Tron på djinns ger makt över sjukdomar, och andlighet blir ett sätt att förhålla sig till sina sinnen och sina kroppar, och jag tror att det är giltigt.”
För muslimska troende ger Al-Ghaib hela universum en dynamisk struktur och gör det möjligt att vara beredd på och acceptera allt som kan inträffa – vare sig det är märkligt, fantasifullt eller vardagligt. Detta innebär att acceptera att en ifrit kan äga, stjäla, lägga sig i och mörda. Men det innebär också att leva sida vid sida med en hel värld fylld av möjligheter, mirakel och hopp.