Ökar depression och ångest risken för demens?

av Dr. Osman Shabir, PhDReviewed by Dr. Mary Cooke, Ph.D.

Skip till:

• Kan depression öka risken för demens?
• Kan ångest öka risken för demens?

Depression och ångest kan påverka individer under hela deras livscykel medan demens tenderar att vanligtvis drabba äldre personer. Depression och ångest är vanliga symtom på demens, men man vet mycket mindre om huruvida depression och ångest faktiskt kan leda till demens.

Bildkredit: Photographee.eu /

Kan depression öka risken för demens?

Depressiva symtom, inklusive klinisk depression, är ett viktigt symtom på demens, men också en viktig prediktor för demens senare i livet. När det gäller depression varierar också tidsförloppet avsevärt, där vissa patienter endast har en övergående depression med fullständig remission, medan andra kan ha remitterande och återkommande depressioner under många år. Vissa personer kan drabbas av kronisk depression, även om detta är mer sällsynt. Alla dessa olika typer kan ha olika prediktiva resultat för hälsan senare i livet.

En stor studie (publicerad i Lancet Psychiatry 2016) utvärderade cirka 3 300 depressiva patienter med varierande former (t.ex. remitterande bana vs. ökande bana) med matchning av ålder, kön, utbildning, BMI, MMSE-poäng (demenspoäng som alla är noll eller låga i början), alkoholkonsumtion och komorbid sjukdomsstatus (t.ex. diabetes). I studien fann forskarna att personer med ökande depressiva symtom (hög bana) konsekvent var korrelerade med en högre risk att utveckla demens. De som upplever depression med mindre allvarliga men fortsatta symtom visade sig dock inte vara förknippade med en ökad risk att utveckla demens.

En annan stor kohortstudie (publicerad i JAMA Psychiatry 2017) med en bedömning av över 10 000 personer drog dock slutsatsen att depressiva symtom tidigt i livet (även om de är kroniska) inte ökade risken för att utveckla demens. Den stora skillnaden mellan de två populationer som användes i respektive studier var att det i den första studien (Rotterdamkohorten) fanns fler kvinnor än män, medan det i den andra studien (Whitehallkohorten) fanns fler män än kvinnor. Detta kan förklara de olika slutsatserna eftersom kvinnor tenderar att ha en högre förekomst av både depression och demens.

Båda studierna visade att långvariga depressiva symtom senare i livet (under decenniet före demensutbrottet, och inte tidigare) är goda prediktorer för ökad demensrisk. Andra studier har också funnit liknande samband såsom att ha depression senare i livet kan fördubbla risken för att utveckla demens. Huruvida detta beror på att den tidiga demenspatologin orsakar depression, eller om depressionen bidrar till demensutbrottet är ännu inte utrett. Det är känt att den patologi och de mekanismer som är inblandade i både demens och depression har många överlappningar, inklusive dysreglering av immunsystemet, försämrat antioxidantförsvar och vaskulär inblandning.

Som med alla associationer är det svårt att fastställa kausalitet. Eftersom de flesta studier har visat på ett samband mellan depression senare i livet och demensdebut (inom ett decennium eller så) kan den depression som ses hos sådana patienter faktiskt vara ett symtom på de tidigaste stadierna av demens, eftersom de flesta studier inte finner samband med depression tidigt i livet och demensdebut.

Kan ångest öka risken för demens?

Angslan (eller generaliserat ångestsyndrom) är långvariga känslor av obehag, oro och rädsla som är okontrollerbara och olämpliga i många situationer. Detta skiljer sig från allmänna akuta känslor av ångest som kan hänföras till en viss situation eller händelse (t.ex. orolig för ett prov). Båda formerna av ångest kan vara otroligt plågsamma och generaliserad ångestsyndrom kan försämra det dagliga livet. Ångest kan också visa sig med fysiska symtom som sömnlöshet, nedsatt koncentrationsförmåga, yrsel och hjärtklappning (panikattacker). Det finns en stor överlappning mellan stress och ångest, men stress avser i allmänhet den upplevelse som orsakas av en befintlig stressfaktor, medan ångest är den stress som kvarstår under en tid, ibland långt efter det att stressfaktorn har försvunnit.

Långvarig ångest kan ha långvariga effekter på kroppen (genom att öka stressnivåerna), och är känd för att påverka hjärnan negativt. Se Stress och Alzheimers.

En systematisk genomgång (publicerad i BMJ Open 2018) av över 29 000 patienter visade att det fanns ett starkt samband mellan klinisk ångeststörning i mitten av livet och utvecklingen av demens senare i livet. Denna forskning uteslöt stringent studier som inte kontrollerade för depression och därför uteslöt ångest-depressionskomorbiditet. Även när det gäller depression visade det sig att det största sambandet fanns hos personer som hade haft ångest minst 10 år före demenssjukdomen. Ytterligare analyser visade dock också att det fortfarande fanns ett starkt samband mellan hög ångest och demens när längre intervall undersöktes.

En annan studie (publicerad i PLoS One 2012) visade att hög ångest är förknippad med lägre telomerlängd i perifera blodceller (leukocyter) hos kvinnor. Kortare telomerlängd är förknippat med cellulärt åldrande. Hög ångest gör att hjärnan åldras med cirka sex år, vilket tillskrivs kortare telomerlängd. Det ökade åldrandet av hjärnan kan vara relaterat till neurodegeneration och demensdebut hos kvinnor med ångest.

Sammanfattningsvis finns det ett samband mellan ångest mitt i livet, depression och demensdebut. Det kan finnas många gemensamma neurobiologiska vägar som kopplar samman psykiatriska riskfaktorer för ångest och depression och demensdebut. Dessa kan inbegripa onormala stressreaktioner som leder till ökat neuronalt åldrande, neurodegeneration och försämrad neuronal plasticitet. Alla dessa är hypoteser och det behövs mer bevis för att koppla dessa mekanismer till psykiatriska riskfaktorer och demens.

Baserat på dessa samband är det rimligt att anta att en minskning av ångest och depression i mitten av livet genom påverkbara faktorer och farmakologisk behandling delvis skulle kunna minska risken för demenssjukdom senare i livet. Demens har dock många andra viktiga riskfaktorer, bland annat kardiovaskulära sjukdomar, typ 2-diabetes, förändrat mikrobiom, tandköttssjukdomar, kön och genetiska faktorer som APOE4. I kombination med ovanstående faktorer kan de tillkomna psykiatriska riskfaktorerna mitt i livet förvärra utvecklingen av demens, och en ändring av livsstilen och att söka hjälp skulle kunna minska risken. Dessa associationer är dock inte bevis för kausalitet och det kan finnas många andra faktorer som spelar in.

Fortsatt läsning

• Allt innehåll om demenssjukdomar
• Vad orsakar demenssjukdomar?
• Vad är demenssjukdomar?
• Skillnader mellan Alzheimers och demens
• Demensdiagnos

Skrivet av

Dr. Osman Shabir

Osman är postdoktoral forskare vid University of Sheffield och studerar effekterna av kardiovaskulära sjukdomar (ateroskleros) på den neurovaskulära funktionen vid vaskulär demens och Alzheimers sjukdom med hjälp av prekliniska modeller och neuroimagingteknik. Han arbetar vid avdelningen för infektion, immunitet och kardiovaskulära sjukdomar vid den medicinska fakulteten i Sheffield.

Citat

.