När den katolska kyrkan lär att äktenskapet är ett förbund använder den ett gammalt och rikt bibliskt begrepp för att beskriva hur Guds orubbliga och exklusiva kärlek till sitt folk är en modell för den kärleksfulla föreningen mellan ett gift par.
De gammaltestamentliga författarna beskriver relationen mellan Gud och det utvalda folket Israel genom att tala om det förbund som han erbjuder dem genom Abraham och Moses. Detta förbund är en inbjudan att ingå ett förhållande där ”jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk” (se 2 Mosebok 19:5ff).
Ett förbund är ett åtagande som Gud tar initiativ till. Bibeln berättar en historia om Israel som upprepade gånger avviker från kraven i detta förbundsförhållande och om Gud som alltid försöker kalla folket tillbaka till sitt ursprungliga åtagande (se Jeremia 22:9 och Hosea 2:4). Trots att folket ständigt bryter förbundet lovar Gud dem ändå ett nytt och evigt förbund (se Jeremia 31).
Dessa profetior uppfylls i Jesus Kristus. I hans liv, död och uppståndelse manifesterar Gud på ett definitivt sätt sin önskan att dra in oss i en kärleksfull relation med honom och med varandra. Paulus lär att äktenskapet är en framstående symbol (eller sakrament) för det förbund som Kristus har med sitt folk. Detta beror på att äktenskapet är ett åtagande genom vilket makarna lovar varandra alla aspekter av sina liv ”tills döden skiljer oss åt”.
Men genom dagliga handlingar av vänlighet, tjänstgöring, ömsesidig kärlek och förlåtelse är paren också kallade att efterlikna, hur ofullkomligt det än är, den villkorslösa kärlek som Kristus erbjuder oss. Att se äktenskapet som förankrat i det bredare kärleksförbundet mellan Gud och mänskligheten har fått påven Johannes Paulus II och andra att säga att äktenskapet är ett sakrament ”från början” och inte bara efter Kristi tillkomst.
I andra Vatikankonciliets undervisning (se Konstitutionen om kyrkan i den moderna världen, n. 48ff) lades särskild tonvikt på att förstå äktenskapet som ett förbund, samtidigt som man inte bortser från att varje äktenskap också innefattar avtalsförpliktelser mellan makarna. Att sätta förbundet i centrum för ett äktenskap visar att parets mellanmänskliga relation, deras förenande kärlek, är det som gör alla andra dimensioner av ett äktenskap möjliga och, i vissa fall, uthärdliga.
Att förstå äktenskapet som ett förbund som upprättar mellan man och hustru ett ”partnerskap för hela livet”, där de ”ömsesidigt överlämnar och accepterar varandra” (se Code of Canon Law, c. 1055 och c. 1057), kan i hög grad berika vår uppskattning av denna speciella union som är: (a) helig i Guds plan, (b) varaktig, trogen och fruktbar, och (c) en levande symbol för Guds kärlek till sitt folk.